Pluggar och pluggar!

Hallå vänner,
Ni har inte hört så mycket från mig för att jag inte har så mycket att rapportera. Jag pluggar och pluggar. Tränar och försöker käka nyttigt och gå ner i vikt. Umgås med A de få minuter jag inte pluggar. Och så pluggar och pluggar jag.

Igår gjorde jag NAPLEX, vilket är det stora 185-frågor provet med kliniska frågor. Kan inte riktigt säga hur det gick, så så svårt att veta. Det kändes ok, men det kändes ju ok förra gången jag gjorde NAPLEX också. Dessa prov är så kluriga. Tyckte jag pluggade mycket mer denna gång och jag gick på den där intensivkursen, men ändå dök det upp frågor som jag aldrig hört talats om. Helt galet. De frågorna kan man inte göra så mycket åt, bara att välja något alternativ och gå vidare. Och när det gäller datoriserade prov så är det ok med flervalsfrågor, så länge jag måste välja ett alternativ. Men vissa frågor kan man man välja flera alternativ och dem blir jag alltid osäker på. Är det A och B eller A, B och C?! Denna gång blev jag klar med provet 1 timme (!) tidigt, vet inte om det är bra eller dålig. Förra gången kom jag ihåg att jag hade lite tidsbrist och stressa igenom de sista frågorna.

Om ungefär 2 veckor ska jag göra det andra provet som även har frågor om lagar och apoteksadministration, CPJE. Det provet är kort, bara 90 frågor men det är ännu klurigare med mindre marginal för fel. Man måste kunna både lagdelen och den kliniska delen annars klarar man det inte.

Jag hoppas verkligen jag klarar de här proven denna gång, blir så pinsamt att göra om dem igen och igen... Har hört stories från vissa som klarar det på sitt 4:e och sista försök, men det hoppas jag inte blir jag. Jaja, håll tummarna och skicka en liten bön hitåt, tack!

Måndag!

Ny måndag, ny vecka! Denna vecka jobbar jag 3 dagar så nästa vecka ska jag försöka jobba mindre. Pluggandet går bra. Känns som jag verkligen kan fokusera. Har gått igenom boken en gång nu, ska gå igenom igen och igen, tills det fastnar. Den här helgen har vi bara varit hemma förutom en snabb avstickare till Anthonys kollegas inflyttningsfest på söndagen. Jag har pluggat hela helgen och A har spelat på sin nya Xbox One.

En rolig grej som hände på fredagen: Jag kom hem från jobbet och hittade A som väldigt uppspelt höll på att packa upp en kartong. Han sade glatt att han köpt en Xbox för värsta dealen, eftersom den var begagnad. Jag slängde en blick på kartongen och sade att jag trodde han skulle köpa Xbox One för det var vad han spanat på på sistone. Vi båda tittade på kartongen och det stod klart och tydligt Xbox 360 (den gamla modellen). Anthony började skratta och svära som en sjöman. Han hade köpt den gamla konsolen, inte konstigt att den var så billig! Det är bra att ha en fru som håller koll på en!

Hittade en gullig video om ett par som får se hur de ser ut efter 70 år. Det ger mig lite hopp om framtiden. I vårt slit-och-släng-samhälle känns det som om ett förhållande är som en iPhone. Så fort det börjar bli gammalt och inte funkar så bra längre så slänger man det och köper en ny. Någon vis sade: "Om en glödlampa i ett hus inte funkar, så fixar man glödlampan, man går inte och köper ett nytt hus". Nu vet jag ju inte vad som kommer att hända i våra liv, men jag hoppas jag och A håller hela livet ut. Vi båda vill bli gamla tillsammans. Men å andra sidan, de 50% som skiljer sig går ju inte och gifter sig med inställningen att de ska skilja sig om några år. Alla hoppas ju på "Happily Ever After"...

Vänner!

Läste nyss en väldigt fin artikel på Huffington Post om gamla vänner och det gav mig ett styng i hjärtat. Jag saknar mina vänner i Sverige.

Jag har ett härligt liv här i USA med min käre A, han är verkligen allt jag kunnat önska mig. Jag har haft äran att lära känna hans vänner och komma nära hans härliga familj på både hans pappas och mammas sida. Men det är lite annorlunda här i USA. Amerikaner är väldigt öppna och supertrevliga vid första anblicken, men man kommer inte någon riktigt nära. Det är frustrerande. Ibland möter jag härliga tjejer som jag gärna skulle vilja lära känna mer och hänga med, men det blir liksom aldrig av. Man hör många säga "We should hang out" men ingen svarar på mina inviter. Amerikaner kan vara väldigt ytliga ibland. Min närmsta vän här är förmodligen Pauline och hon är kanadensiska, haha.

Självklart har detta problem också att göra med att vi är "vuxna" nu. Även om jag hade bott i Sverige hade det varit svårt att finna tid för sina vänner. Alla har sina egna problem, kämpar på med sin egen vardag och har varken tid eller ork för annat. Men det känns ändå som svenskar, trots vår känslokalla disposition och hårda yttre, är mer genuina och äkta. Är du någons vän har du en vän i vått och torrt, för livet. Jag kanske bara varit lyckligt lottad också.

Vänner kommer och går, vissa perioder är man närmare vissa än andra. Så är livet. Men det finns några som alltid finns där i ens hjärta, även efter många år. Några minnen med mina äldsta och närmsta vänner (förlåt om jag inte kunde skriva en snutt om er alla, men ni vet vad ni betyder för mig) :

Det finns alldeles för många fina ord för att beskriva min äldsta barndomsvän Sofie (16 år nu!). Det finns få genuint snälla och omtänksamma människor i världen, men hon är en av dem. Även nu, med flera tusen mil mellan oss hörs vi av regelbundet och det känns alltid så enkelt att lyfta luren att ringa henne. Kommer alltid att komma ihåg den gången hon kom fram till mig på träslöjden och sade "Ska vi va i helgen?" och sedan dess har det varit vi två!

Erika och jag är som yin och yang och vi kompletterar varandra perfekt. Hon är kreativ, ambitiös, romantisk och lite kaotisk, medan jag är 100% vänster hjärnhalva, lite lat, cynisk och pedant, haha. Men hon är min perfekta resepartner och den mest lojala och kärleksfulla vännen man kan ha. Så många minnen jag har med henne. Alla resor, alla killar, alla fester och så klart våra chipsätande tenta-plugg minns jag med värme. Det har funnits stunder då vi inte kommit överens om allt (politik, kärlek, mm...) men nu saknar jag till och med de stunderna.

När min mamma träffade Fadia kommer jag ihåg att hon sade " Fadia är så söt och rar, men hon har skinn på näsan". Japp, Fadia har integritet och hon vet vad hon vill. Är du hennes vän är hon som en syster, väldigt lojal och omtänksam. Vi har dessutom mycket gemensamt vilket gör det så lätt att prata om allt möjligt med henne! Och som vi pratade... Efter gymnasiet bodde vi nästan alltid i olika ställen, Uppsala, Frankrike, USA, så när vi väl sågs i Linköping kunde vi prata i timmar, en gång till mitt i natten! Saknar de marathon-pratstunderna...

Jag var en del av ett stort tjejgäng på gymnasiet med med tiden blev det tyvärr färre och färre som jag höll kontakten med. Jag, Helen och Lisa pluggade i Uppsala och det blev naturligt att vi umgicks mycket. Ibland kunde det gå ett tag mellan våra tjejdejter men när vi sågs var de som inget förändrats. Lisa har alltid varit den som jag haft så mycket skoj med, tror att hon alltid funnits där på varje fest jag fixat, varje grej jag hittat på! Det är inte lätt att hitta en sådan vän som alltid dyker upp och alltid har roligt med en. Helen är en genuint varm tjej som jag alltid haft många fina konversationer med. De båda var på mitt bröllop och jag var så glad att de kunde vara där! 

Mina J&J, Jack och Jocke. Vi hängde redan på högstadiet och när vi alla hamnade på olika skolor och sedan olika städer hade det varit lätt att tappa kontakten. Men så länge jag minns har de alltid funnits i mitt liv. Jack har alltid varit en underbar vän som alltid funnits där, han hälsade på i Uppsala, jag hälsade på honom i Lund och Prag, han var på min examen, min förlovning, vårt bröllop... När vi besöker Sverige, ser han till att vi ses. Det känns verkligen som jag växt upp med honom och han alltid funnits där med ett varmt leende. Jocke lärde jag känna på djupet lite senare i livet, men det finns ingen som är mer omtänksam och kärleksfull. Han går alltid den extra milen för sina nära och kära! 

Alltså, den här bilden beskriver mina killar så bra. Muhammad kände jag redan på gymnasiet, men vi bondade inte förrän han flyttade till Uppsala. Vid första anblick kan Mo vara lite för cool och avståndstagande, men han är den mest lojala vän man kan önska sig. Glömmer aldrig när han kom över med en Hägen-Dazs-glass när jag var hjärtekrossad och sedan alla våra telefonsamtal när han var hjärtekrossad. Trots sin studentbudget korsade han Atlanten och var ett stor stöd på vårt bröllop, vilket jag och A aldrig kommer att glömma. Björn var en player när jag träffade honom i Uppsala, men bakom den flörtiga fasaden hittade jag en underbart omtänksam och lojal vän. Vi bodde ihop i typ ett år i Uppsala och han är (förutom A) den bästa roomien jag haft. Vi har mycket gemensamt och vi kunde skratta i timmar tillsammans. Saknar den tiden vi kunde gå in i varandras rum och bara snacka skit eller träna tillsammans och ge varandras booties komplimanger, haha. 

Lena träffade jag första dagen på Sac State, när vi både presenterade oss och insåg att vi var svenska! Efter det följde många galna äventyr och knäppa pluggstunder. Vi har alldeles för många minnen tillsammans för att kunna skrivas ned här. Hon är en extremt kärleksfull och stöttande vän, i mina jobbigaste stunder har hon pushat mig och gett mig värdefulla visdomsord. Att vara andra generationens asiater i Sverige och kunna prata med varandra om allt har betydde mycket för oss båda. 

När jag började jobba på apoteket Wasen i Linköping visste jag inte att jag skulle träffa två damer som senare skulle gå på mitt bröllop! Kommer aldrig att hitta bättre kollegor än dessa två. Elisabeth var min handledare och sedan chef och hennes smittande skratt och värme gör att man glömmer att man är på jobbet och alla sina bekymmer. Monica är den totala motsatsen till gemene svensk, hon är så varm, så kärleksfull och så omtänksam. Jag var så lyckligt lottad som hade helt underbara kollegor på mitt första riktiga jobb! Trots vår åldersskillnad och helt olika stadier i livet kunde vi skratta och mysa i timmar på våra afterworks. 

När A träffade Amandas föräldrar för första gången sade han "Babe, they treat you like their daughter!" och det är så sant. Under högstadiet bodde jag praktiskt taget hos Amanda i hennes föräldrars våning! Varje dag efter skolan hängde vi där. Det finns ingen som lärt mig så mycket om politik, sofistikering (är det ett ord?), märkeskläder (kommer fortfarande ihåg hennes söndertrasade D&G jeans, som ingen trettonåring hade råd med) och allmänbildning. Om ni tycker jag är världsvan så är det Amandas förtjänst. Men hon är också en lojal och underbar vän som alltid såg till att mötas upp för en kaffe eller en drink om geografin tillät. Saknar henne och hennes familj!

Riccardo lärde jag inte känna förrän de sista åren i Uppsala,  men han och hans familj finns alltid i mina tankar. Han har alltid varit extremt briljant (nukleär fysiker) och i och med att han är från Italien har han lite kontroversiella åsikter om allt, haha. Men jag var alltid imponerad över att han alltid stod för vad han tyckte och alltid var en väldigt generös vän med ett stort hjärta. Jag minns pastamiddagarna i Uppsala, jag var på hans bröllop och han fotograferade vår förlovningsfest. Jag var till och med nämnd i hans doktorsavhandling! Han behandlar sina vänner som familj. Nu bor han med sin fru och deras lilla tjej i Malmö och jag hoppas kunna hälsa på dem snart igen.

Albin är en gammal gymnasiekompis och vi hade våra skåp precis bredvid varandra. När han åkte till Frankrike som utbytesstudent höll vi kontakten via långa mail och sedan dess har vi varit goda vänner. Det går ibland långa stunder mellan våra möten, men jag blev så rörd när han skickade en liten videohälsning till oss på vår bröllopsdag. Vissa vänner finns med en hela livet.

Maja och jag var helt omöjliga att separera på gymnasiet. Vi var så olika men ändå så lika. Hon var den lugna, jordnära och  jag var den högljudda, lite knäppa. Men vi kompletterade varandra så bra. Vi kunde skratta tills vi grät, vi dansade street dance tillsammans, vi hängde i korridorerna och pratade om allt mellan himmel och jord.  Det var längesen vi hade en sådan stund eftersom hon har en liten Hulda nu och bor på en ö i Göteborgs skärgård, vilket försvårar logistiken, haha. Men hennes värme och visdom skiner fortfarande igenom våra meddelande på Facebook här och där får mig att inse varför vi var B1 och B-1 på gymnasiet. 

Jaha, nu har jag spenderat 2 timmar på ett blogginlägg, inget mer bloggande denna vecka. Haha. Tillbaks till plugget. 

Back to Sac!

Eh, vet inte varför det är ett stort space mellan rubriken och texten... Hatar Blogger.

Hej hopp, vänner!

Hade en lång vecka i södra Kalifornien och är äntligen hemma i mitt lugna, sköna hem. Vi kom hem måndag kväll, men igår jobbade jag 8-16.30, så hann knappt andas. PassNaplexNow-kursen var så intensiv, men totalt värd sin vikt i guld... Det var en läkare och en klinisk farmaceut som höll i kursen och de var båda väldigt proffsiga och kunniga. Trodde det skulle vara som en svensk kurs med mycket fika och personligt snack osv, men de presenterade inte ens sig själva, utan började direkt med undervisningen. De gick igenom det man måste kunna utantill till proven och nu gäller det bara att nöta in det... Det är den svåra biten. Men jag har bokat båda proven nu och är pepp till tusen att sätta igång och nöta. Önska mig lycka till!

Min hotellsvit med kök och alla tillbehör! Kursen hölls i samma hotell så det var smidigt!

Det var en nice brasa på innergården man kunde chilla vid, det fanns även pool och jacuzzi!

Unnade mig en ordentlig frukost en av dagarna där (annars käkade jag mest havregrynsgröt)! Ser inte mycket ut för världen och värsta kaloribomben, men den var god! 

Det var inte bara plugg utan det var en ganska social vecka också. Jag träffade min fasters familj på söndagen och vi käkade middag med dem. Träffade de en snabbis på bröllopet men annars har jag inte träffat dem sedan 1997 när vi var i Vietnam första gången. De bor i Santa Ana i ett trailer home-samhälle och äger nu en nail-shop där de jobbar nästan 7 dagar i veckan. Jag förundrades över hur svårt de måste haft det när de flyttade till USA med sina barn för att starta ett nytt liv. Det är lätt att döma andra för vad de har och inte har... Det gör en väldigt ödmjuk att få en inblick i andras liv.

Faster och hennes man bjöd på en riktigt god middag på ett ställe som hette Bò Né i Koreatown

Min kusins flickvän My, min kusin Bom och den yngsta, kusin Mai! Hot pot var supergod!

Min kusin Viviane och hennes pojkvän och min fasters mans bror

Lite smårätter: mangosallad och grillade musslor med rom och majonnäs!

Vi spenderade mycket tid med Anthonys vänner Joe och Czarhia och deras underbara barn Zoe och Zac. Joe jobbar för borgmästaren i Irvine och verkar ha kontakter överallt och hans fru är sjuksköterska på Disneyland. Det förvånade mig hur temperamentsfulla men också varma amerikaner kan vara. De berättade om deras story från då de dejtade till hur det är att uppfostra två små barn och jobba heltid. De var brutalt ärliga och genuina vilket jag uppskattar men jag blir lite rädd nästan för deras temperament. Kanske är det för att jag växt upp med kallsinniga svenskar. Det är intressant att lära känna människor på djupet. Vi käkade middag hos dem på fredagskvällen, kollade på Paquiao-Mayweather boxningsmatchen på lördagskvällen, tog en drink med Joe på söndagskvällen (då A och Joe började bråka om den tiden då A dejtade Joe's syster, awkward...) och åkte till Disneyland med Joe och hans barn. Himla skoj men så stressigt med barn, haha. Det var en lektion för både mig och A. Det var super att hänga med dem och A har saknat sina kära vänner sedan de flyttade från Sac.

Vi framför Disneyland-slottet!

A med kidsen framför Little Worlds

Alla ombord! 

Nu har ni fått en liten uppdatering, ska lägga upp mer bilder från Disneyland på Facebook. Ska ut och cykla en sväng och ikväll blir det en gratismiddag på Scott's Seafood för att lära mig om vaccinationer!