FRISKFÖRKLARAD!

Käkade lunch och Facetimeade med mamma och pappa idag. Vi pratade om allt möjligt och plötsligt säger mamma: "Vet du vad? Jag är friskförklarad!". Jag blir bara så paff och svarar "Friskförklarad från vad?".

Kan ni fatta?! Jag fattar fortfarande inte. Jag har suttit non-stop i samtal med Anthony, hans mamma, Sofie, Erica, Lena, till och med min kära kollega från apoteket, Monica! Alla är bara så glada för vår skull och jag är fortfarande så paff att jag inte vet hur jag ska känna.

Tydligen är mamma helt cancerfri just nu och den där "tråkigheten" i lungan som dem hittade, var orsakad av någon infektion. De har gjort en CT-scanning av lungan och de hittade ingen cancer. De ska fortfarande fortsätta med 25 dagars strålning, men det är i förebyggande syfte.

Efter 6 månaders cellgift och en massiv operation är alltså min älskade mamma friskförklarad. Vad hon har kämpat och lidit, min starka mamma. Hon är verkligen min största förebild och jag är så stolt över henne!

Ni som vill kan läsa om vår kamp mot cancern här eller klicka på cancer i "Read more about".

Fina mamma!

God morgon!

Och sannerligen är det en god morgon! Vaknade som vanligt kl 07.30 och gjorde i ordning lunch till min älskling. Sedan har jag suttit med min frukost framför min laptop och skickat iväg lite mail till diverse pharmacy district manager. Har försökt ringa, men verkar som det är svårt att få tag på dem här rackarna. Håll tummarna för att jag hittar något snart!

I morse har jag även tackat ja till det där e-learning-projektet jag pratade om häromdagen. Ska berätta lite mer om det när det blir mer officiellt. Blir roligt att få ett projekt att jobba med och tjäna lite pengar när jag ändå sitter (relativt) sysslolös hemma.

Har även hunnit Facetimea med mina älskade föräldrar idag. Vi pratade lite om bröllopet nästa sommar och jag ber verkligen för att min mamma är frisk och kan komma nästa år. De gjorde lungröntgen på henne härom veckan, eftersom hon har hostat konstigt på sistone, och de har hittat "något tråkigt". Vi vet inte riktigt vad det är, men jag hoppas verkligen det inte är något allvarligt. Orkar inte med fler dåliga nyheter.

Annars ska jag bara ta mig igenom California Driver License Guide idag, teoriprov i morgon! Kanske tar mig till gymmet eller tvättar fönstren idag. Kanske...

Världens sötaste Leon önskar er alla en trevlig dag!

Dags för strålning

Det första jag gjorde när jag vaknade (förutom att pussa på Anthony) var att ringa min mamma. Idag hade hon träffat kirurgen och fått besked om att hon måste genomgå 25 dagars strålbehandling. På onsdag nästa vecka ska hon träffa onkologen och de ska gå igenom detaljerna. Kirurgen berättade även att den största tumören hade helt försvunnit tack vare cellgiftsbehandlingen och att de tog bort 15 lymfkörtlar!

Min moster i Kanada har genomgått 30 dagars strålbehandling och berättat att det inte är så jobbigt. Själva strålbehandlingen gör inte så ont, men huden blir "bränd" och kan lätt flika upp sig och bli sårig. Då gör det ont... Stackars mamma.

Men det var härligt att se hur mycket mammas hår har växt tillbaka och att hon får pussa på hennes solstråle Leon varje dag. Leon kan få en sten att bli glad.

Fick Facetimea en stund med älskade, lille Leon. Han känner fortfarande igen mig och ler när han ser mig i telefonen! Här leker han också med sin Alfons!

Igår när Anthony betalade räkningar gjorde jag buttercream frosting och gjorde mina torra muffins (de blev lite brända) till cupcakes istället! Dekorerade med färska blåbär - yummy! Like-a för recept!

Vad gör jag hela dagarna?

Anthony, min mamma och många andra har frågat mig vad jag gör om dagarna och om jag är rastlös eller uttråkad än? Ärligt talat har jag bara varit här 5 dagar och jag har lyckats hålla mig sysselsatt alla dagar. Går upp när Anthony vaknar för jobbet vid kl 6-7 och somnar tidigt vid kl 22. Första dagarna packade jag upp resväskorna, städade och fixade. Det finns mycket kvar att göra i vårt hem (känns bra att säga vårt), så jag kommer att ha fullt upp de kommande veckorna. Tvätta fönstren, städa och fixa i trädgården står näst på listan.

Dessutom så är det ganska skönt att göra INGENTING. Jag kan bara rå om mig själv om dagarna och göra precis vad jag vill. Visst har jag mamma och Leon och alla därhemma i mina tankar, men här borta lyckas jag koppla bort det. Det känns så långt bort på något sätt. Mamma ska träffa kirurgen och få resultaten från operationen den 13:e september (fredagen 13:e!) och då få vi även veta vad som kommer att hända härnäst. Det enda vi kan göra är att hålla tummarna för hennes prognos. 

Känns som om min kropp vill göra ingenting. Det har varit lite mycket att hantera senaste halvåret. Idag följde jag med A till gymmet kl 5 på  morgonen (gymmet var fullt!). Körde ett ordentligt benpass och skulle precis köra biceps när huvudet bara snurrade, öronen bultade, fick blodsmak i munnen, kallsvettades och trodde jag skulle svimma. Gravid, gissade min mamma, haha. Jag tror bara att min kropp och mitt huvud är fullständigt utmattade.

Men ni som vill får gärna höra av er till mig på Facebook, Viber eller Facetimea mig om ni har iPhone. Vill gärna höra från er så klart. Tack för gratulationerna, kära ni. Kram på er!

Action!

Idag var det lite action för mig i alla fall. Åkte till tandläkaren ungefär kl 10 och fick höra att jag har fina tänder, några början till hål men inga som växt dem senaste åren. Har faktiskt blivit duktigare på tandtråd och tandborstning (älskar min eltandborste!). 

Fina tänder har jag i alla fall!

När jag väl var på stan fick jag en massa ärenden gjorda. Jag lämnade jag in min engångskamera jag fick av mina goa kollegor för framkallning. Gick ner till mitt kära gym och sade upp mitt medlemskap (sad face...), men får träna till och med slutet av september. Hann även in på Swedbank för att betala intervjuavgiften till amerikanska ambassaden och diskutera utlandsöverföringar med en ganska inkompetent kärring (jag har INGEN aning, du får höra med Skatteverket! som svar på alla frågor). "Vadå, har du ingen internetbank, eller?" var hennes första kommentar när jag bara hade hunnit yttra "jag vill göra en betalning till ett bankgiro-konto...". "HALLÅ, JAG GÅR JU TILL DIG FÖR ATT JAG MÅSTE HA ETT FYSISKT KVITTO, EFTERSOM INTERNETUTSKRIFT INTE ÄR GILTIGT FÖR DEM", sade jag inte, men hade väldigt stor lust. Vissa människor bör inte få jobba med människor... 

Efter alla ärenden på stan och efter att ha släpat tre tunga kassor från Hemköp till bilen åkte jag hem och hämtade mamma för att skjutsa henne till kirurgen. En sjukgymnast gick igenom mammas armövningar med henne igen och en sköterska kollade på mammas operationssår och sade att det såg jättebra ut. Ingen vätskeansamling, ingen inflammation, inga blåmärken! Det är en lättnad för oss och mest för mamma att höra att operationen gått så bra och ärret läker så fint. Vi får svar från patologen om resultatet från operationen om 6 veckor. 6 långa veckor... Vet inte ens om jag är här då.

Så här såg det ut när vi kom hem från sjukhuset...

Solsken, regn och hagel på en och samma gång! Vädret har blivit knäppt...

Det kom mycket hagel, ser nästan ut som snö, usch...

När mamma och jag kom hem från sjukhuset satte vi igång i köket och jag hjälpte mamma laga mat. Sedan tog jag en liten tupplur innan jag åkte ner på stan och käkade middag med min kära Sofie. Det blev gamla goda Platens! Vi satte och pratade verkligen 3 timmar i sträck. Kommer att sakna henne en massa när jag flyttar. Men tur nog har vi Facetime! 

Förrätt: vitlöksbröd med aioli

Varmrätt: Entrecôte med pommes, bearnaisesås och örtsmör

Efterrätt: jordgubbar med vaniljglass och grädde (vi två tjockisar delade!)

I morgon blir det ingen pyjamas!

Idag har jag inte gjort så mycket upphetsande (surprise!), men mitt rum är organiserat nu. Till och med min syster som kom förbi idag stirrade på mina pyjamasbyxor vid kl 14 och frågade om jag någonsin hade på mig något annat än pyjamas nu för tiden, haha. Pyjamas, oborstat hår och inget smink - därför blir det inga outfits...

Men i morgon blir det annat än pyjamas! På morgonen ska jag till min hete tandläkare på Stångå Tandklinik. Tur att jag får 600 kr betalt från landstinget, hatar att betala så mycket pengar för att någon ska kika på ens tänder. Sedan blir det att skjutsa mamma till sjukhuset kl 13. Hon ska tillbaks till kirurgen så att de kan kolla på operationssåret. Hoppas allt ser bra ut. 

På kvällen ska jag träffa Sofie för en go' tjejmiddag på Platens. Det är hennes födelsedagspresent till mig som jag cashar in nu (6 månader sent, hehe). Måste ju hinna med den innan jag flyttar!

Ska det se ut så här 1 vecka efter ett simpelt blodprov? Dåligt, Kungsportsläkarna!

Hon är hemma!

Vi åkte in och hämtade mamma runt kl 10 i morse! Vi funderade på om vi skulle låna en rullstol för att skjutsa ut henne till bilen. Men när vi kom till hennes rum var hon fullt påklädd och stod och väntade på oss. Nu har hon käkat lunch (och behållt den) och sover. Min supermamma! 

Gick upp kl 9 idag och hade lite seriösa diskussioner med A. Ibland går man i sin rosa bubbla och är bara lyckligt nyförälskad och ibland landar man hårt med fötterna på jorden och måste diskutera ekonomi och prioriteringar. Idag var det mest det sistnämnda. 

Klockan är bara 14 och jag har redan hunnit hämta mamma, leka med gulleplutt-Leon en stund, steka bacon, käka lunch, städa badrummet och organisera bland badrumshyllorna. Nu ska jag titta igenom mina papper inför visumintervjun och städa mitt rum. Det är lätt att vara effektiv när regnet öser ner utanför fönstret.

Ha en bra torsdag, mina vänner! Snart är det helg!

Smärta

Idag blev jag stucken för mitt blodprov. Vet inte om sköterskan prickade en nerv eller liknande, men jag har fruktansvärt ont där hon stack mig. Det börjar bli ett grönt blåmärke där redan. Konstigt, för det räckte med ett stick för testet (mina små vener brukar behöva flera stick...) men sticket gjorde så ont och det gör fortfarande ont nu. Har tagit en stor Panodil, men inte hjälper det. Kan inte ens sträcka ut armen ordentligt, så ont gör det.

Men så tänker jag på min lilla mamma som ligger själv på sjukhuset nu. Jag fick prata med henne vid kl 20 och hennes trötta röst gjorde mig tårögd och svag i benen. Hon är väldigt trött. Hon hade inte lycktas behålla middagen utan har fått en näringsdryck istället. Stackarn, hon som måste äta för att må bra. Hon berättade även att det började göra ont, vilket betyder att bedövningen börjat släppa. Stackars älskade mamma. I morgon ringer hon när det är dags att hämta henne. Om man bara kunde ta över någons smärta bara för en liten stund...

Allt detta jag gått igenom har gett mig perspektiv. Vad gör ett litet blåmärke när min mamma ligger där nyopererad?

Operationen gick bra!

Hallå vänner! Ville bara kika in och berätta för er att jag precis pratat med pappa och han berättade att mamma var vaken och läkarna sade att operationen gick bra. Pappa, brorsan och faster ska åka in och hälsa på snart. Jag kommer till Lkpg runt halv åtta på kvällen, så får se om jag får hälsa på. Tack till de duktiga kirurgerna och till er, mina vänner, för ert stöd.

Snart får mamma leka med Leon igen! 

På väg

Sitter på bussen till Göteborg. Imorgon är det hälsoundersökning hos Kungsportsläkarna. 2600 kr för att ge blodprov, göra lungröntgen och för att förhoppningsvis få ett brev till ambassaden som bekräftar att jag är frisk och får flytta till USA (för amerikanerna är ju så friska...). 

Men innan dess ska jag mysa med vänner. Albin möter mig på stationen och vi ska ta båten ut till Kössö där vi ska mysa med Maja och hennes bebis hela dagen. På kvällen sluter Majas man Tobbe och vår vän Helen upp efter de jobbat klart. Blir så mysigt. 

Imorse gav jag min mamma en stor kram och massa pussar när jag sade hejdå. När jag träffar henne på torsdag kommer hon att vara nyopererad, ha ett bröst och många lymfkörtlar mindre och förmodligen ha sjukt ont. Stackars mamma. Skicka gärna henne en liten tanke imorgon bitti, då operationen är. 

Måste tänka på annat för att inte gå under av oro. Så ska leka med bebis hela dagen idag. För så är ju livet. Människor dör och människor föds. Livet går vidare. 

Galen

Det är något med mörkret. När mörkret faller och det blir tyst omkring en är det som om alla ens mörkaste tankar och oron kommer i fatt en. De där mörka tankarna som man inte hinner och vill tänka på under dagen när man har hundra saker att ta itu med. Det hjälper förstås inte att man skrämmer upp sig genom att läsa om hemskheter. Linn Herbertsson skriver om sin mamma som precis har gått bort i cancer. Cancersjuka Kristian Gidlund skriver så vackert om att vilja leva. Och jag, jag sitter här och skriver om min älskade mamma.

Hon får bara inte dö. Inte än. Hon har så mycket att leva för. Hon vill leva. Hon vill uppleva sina barns bröllop än. Hon vill träffa alla sina framtida barnbarn. Hon vill se den kinesiska muren. Hon vill leva.

Jag har skjutit undan dessa tankar. Jag har bara fokuserat på mitt visum och min framtid flytt. Men nu bubblade dessa tankar upp. Jag hör allas positiva och uppmuntrande ord i huvudet: "hon kommer att bli bra", "hon är stark", "hon får bästa behandlingen", "var positiv för hennes skull", "ni kommer att klara av detta", "ta en dag i taget". BULLSHIT. Ovannämnda personer fick också bästa behandlingen. De var också högt älskade av sina nära. De var också starka. Men cancer dödar även den starkaste, mest älskade personen.

Jag tror jag håller på att bli galen.

Hej hopp i lingonskogen!

Rubriken skrev jag någon gång vid kl 22, men har inte förmått mig att skriva något mer. Bara suttit framför datorn. Jag är varken glad eller ledsen idag. Ganska neutral och avtrubbad kan man säga. Har fått stöd och tröstande ord från oväntat håll. Igår kväll ringde en kär vän och idag fick jag sms från en långväga vän. Allt sådant hjälper verkligen. Det får mig att le och fortsätta kämpa lite till.

Men tänkte bara skriva några rader och försäkra er om att jag är ok. Var ute och joggade (det gick så långsamt!) 6 km idag. Springturen började med att jag fick håll och tempot kom inte riktigt igång förrän efter 2 km... Tja, kroppen svarar ju på ens mentala status. Tungt huvud ger oftast tunga fötter. Men på slutet kändes det bra och nu är jag nöjd med mig själv. Speciellt efter att jag satte i mig en liten tosca-kaka och en muffins idag. Jag äter alltid skräp när jag mår skräp.

Stor kram till er alla godingar som läser min tråkiga blogg!

Någon som känner igen sig?

Neverending story...

I morse när jag kom till jobbet var jag fylld med så mycket positiv energi och glädje. Det måste ha kommit från helgens eskapader: solen, havet, god mat, och inte minst det avslappnande sällskapet i form av min äldsta vän.

Vid lunch smsade min mamma att hon fått tid för operation 8 augusti. Kirurgen berättade att cellgiftsbehandlingen hade gått precis som planerat, mamma hade svarat bra på behandlingen och tumörerna hade krympt. Dock hade cancern, som jag tidigare nämnt, spritt sig till lymfkörtlarna i armhålan och även till lymferna under nyckelbenen, så troligtvis behöver hon strålbehandling efter operationen. Det är inte bekräftat, det vet dem inte förrän efter operationen.

Det var som all min energi bara pyste ut. Det känns som om det räcker med dåliga nyheter nu. Resten av dagen gick jag bara på autopilot på jobbet kändes det som. Fick dock en skön kvalitetsstund med Lisa som är i Linköping. Vi satt på ett fik och pratade i nästan 2 timmar. Hon tyckte att jag varit så duktig på sistone. Ord som värmer.

När jag kom hem var jag trött efter jobbet, sömnig efter att ha vaknat tidigt och småhungrig. Pappa, faster och mamma satt runt middagsbordet och jag stod bara inte ut med att umgås dem just i den stunden. Jag ville bara vara själv. Jag käkade middag snabbt och gick över till syrran och Leon istället. Visste aldrig att en liten bebis kunde bli min fristad. Att någon så liten och hjälplös kan få mig att må så bra och skratta när allt är nattsvart. Leon är verkligen vår lille solstråle.

Känslorna åker berg- och dalbana när man är anhörig till en cancersjuk. Man känner kärlek, tacksamhet och hopp i ena sekunden och man lär sig att uppskatta livet på ett helt nytt sätt. Men i andra sekunden känner man bara hopplöshet, frustration, ilska, sorg, och kan bara tänka på hur orättvist livet är. Just nu är det jobbigt.

SISTA!

Yes, i morgon är det mammas sista cellgiftsbehandling. Vi vet förstås inte vad som händer efter operationen, men än så länge är det SISTA BEHANDLINGEN. Känns skrämmande eftersom det kommer att vara en jobbig och stark behandling men känns också som en lättnad att mamma snart ska slippa lida och vara rädd för dessa hemska behandlingar. Jag tror ingen förstår hur fruktansvärt det är att få cellgift förrän man ser en nära anhörig lida sig igenom det eller upplever det själv förstås. Bivverkningarna är ofattbart grymma. Men i morgon är det sista gången! Alla får hålla tummarna för min mamma!

Efter jobbet idag var jag och körde en timmes bodypump. Kände mig lite halvmosig i hjärnan och trött i kroppen efter springturen igår, men körde lika tungt som instruktören (som är väldigt liten och smal asiat) och kände mig nöjd med mig själv.

Gick sedan hem till syrran och hängde lite med älsklings-Leon. Han är en sådan glad liten parvel, vår lilla solstråle. Får så mycket energi av att leka med honom. Han är verkligen den största anledningen till att min mamma fortfarande kämpar på. Vi lekte, badade honom och hans mamma matade honom medan jag diskade. Kom hem någon gång vid kl 22. Nu ska jag ta en snabbdusch och sedan sova. Ska bli så skönt, har varit en lång, lång dag.

Vår glada älsklings-Leon! Visst har han blivit stor!

Stark versus svag

Jag kom hem från min springtur kl 22. Sprang långsammare än vanligt, tänkte ta det lite lugnt för att vänja hälen. Men det blev till slut 5 km. Huvudvärken och mitt ryggont är som bortblåst. Stolt över mig själv.

Skulle egentligen duscha men hamnade i mammas rum. Höll henne i handen och pratade. Mamma säger att prata med mig är den bästa terapin. Det värmer mitt hjärta samtidigt som både jag och hon vet att jag inte kommer att fysiskt finnas här i höst. Vi pratade lite om den kommande behandlingen och hon är rädd. Hon beskriver det som att stå vid havet och se en våg komma emot en, en våg som kan sluka en. Hon är rädd att denna behandling kommer att vara så giftig att hon inte vaknar mer. Jag försöker lugn, resonera, få henne att skratta och förklara. Men jag måste svälja klumpen i halsen många gånger. Mamma och jag gör high five när jag går därifrån vid midnatt och jag ser mig själv i spegeln. Bilden av fysisk styrka och livskraft möter mig. Om jag bara kunde byta plats med mamma.

Nu måste jag sova, så jag kan stiga upp tidigt i morgon och duscha.

Styrka

Skuldkänslor

Jag pratade med en av favvokollegorna om skuldkänslorna som kommer när en nära anhörig blir sjuk. Hennes mamma blev svårt sjuk i våras, precis när hon skulle åka iväg på semester. Och jag känner så väl igen vad hon säger. Att man hela tiden oroar sig över hur hon mår idag, att man vill vara hemma ifall det skulle hända något. Halva nöjet med att göra något skoj som att resa försvinner. Man känner sig nästan lite skyldig när man gör något kul. Som om man inte förtjänar att njuta när hon inte kan göra det. Jag vågade knappt berätta att jag skulle till Budapest och nu har jag inte berättat om min Söderköpingshelg med Sofie, det kommer att bli precis efter hon fått behandling... Det är liksom något som tar emot, fast mina föräldrar ALDRIG har nekat mig till att resa, träffa vänner och sådant. Tvärtom uppmuntrar min mamma mig jämt och säger att det finns ändå inget jag kan göra. Nu när både pappa och faster är hemma finns det ju folk som tittar till mamma. 

Det är fel att känna så, jag vet. Men jag är ju bara människa. Läser man i informationshäftena om cancersjukas anhöriga är dessa skuldkänslor ett vanligt fenomen. Största skuldkänslorna får jag för flytten i höst. Nu avvaktar vi ju lite eftersom mamma ska opereras i augusti förhoppningsvis. Men om allt går som det ska vill jag flytta i september och jag vet att Anthony bara går och väntar på att vårt liv ska börja. Mina syskon och pappa brukar ibland komma med halvskämtsamma kommentarer om att jag ska överge dem. Det svider även om de skämtar om det. Det är ju inte rätt att jag ska ha skuldkänslor över att vilja starta mitt liv med mannen jag älskar. Men det har jag. Bara att försöka jobba på det och prata med mamma om det. Hon brukar få mig på bättre tankar. 

Uppskjutet

Glömde berätta att min stackars mamma fick skjuta upp sin cellgiftsbehandling igen! Hon hade för låga blodvärden (vita blodkroppar) igen och får inte ta cellgiftet i morgon. Det blir nästa vecka istället.

Blir så jävla arg på att dem på onkologen inte ens har kontaktat henne för att tala om att det blev uppskjutet! I morse tog hon de schemalagda kortisontabletterna som höjde hennes blodsocker farligt mycket igen och när hon ringde för att fråga vad hon skulle göra med insulinet, DÅ sade de att behandlingen i morgon var uppskjutet. Lite så där i förbifarten. Om dem nu ser att hennes blodvärden är för dåliga, kan de då inte meddela uppskjutningen av behandlingen liiite tidigare, kanske INNAN hon tar de (för henne med diabetes) farliga kortisontabletterna?! Hennes onkolog-sköterska är ALDRIG där när mamma behöver henne, hon är typ ALDRIG där överhuvudtaget utan mamma har nästan alltid fått samtal och behandling från andra sköterskor. Finns det någon jävel som har ansvar för sådant här? Man ska fan inte bli sjuk. Inte i något land. Ingen tar ansvar för din hälsa.

Auuuum, måste lugna ner mig. Usch, mamma fruktar verkligen för den sista behandlingen som ska typ vara den tuffaste, så det var ändå en lättnad för henne att slippa ta den i morgon när hon känner sig så svag. Men samtidigt är det jobbigt att skjuta upp eländet ännu en vecka och vänta på att cellgiftsbehandlingen ska bli klar så att dem kan börja planera för operationen.

För några år sedan reste vi mycket och min mamma släpade med oss runt i Europa, alltid full av energi och gick snabbast av oss alla. Nu kan hon knappt gå ner för trapporna i huset eller gå en promenad i trädgården utan att bli andfådd. Det tär på oss alla att se henne så svag. Men det är bara att kämpa på, en dag i taget, en behandling i taget!

Stark

Idag kände jag mig stark. Anthony ringde och väckte mig, vi skypeade lite och han fick mig att känna mig som världens vackraste och muntrade verkligen upp mig. Thanks love. Mamma kände sig lite bättre idag, ingen feber längre bara lite hängig. När jag pussade mamma och pappa god morgon på morgonen kändes det som nattens mörka tankar bara var en dålig mardröm.

På jobbet var min kollega Bettan så gullig och det är en lättnad att jobba med någon som känner mig bra och som kan muntra upp mig genom att prata lite om allt mellan himmel och jord. Detsamma gäller de vänner som hört av sig och pratar om annat. Ibland orkar jag bara inte älta om min mamma och cancer. Skönt att tänka på annat.

Efter jobbet cyklade jag hem i ÖSREGN! Det droppade från hela mig när jag klev in genom dörren.  I kväll käkade familjen blåmusslor och efter middagen cyklade jag över till syrran och lämnade lite grejer från apoteket. Lekte lite med duktiga älsklingen Leon och sedan badade vi honom. Älskar quality time med syrran och Leon.

Nu ska jag sova. Bara fredag och lördag kvar nu... Kom igen!

Just idag är jag stark! Kände mig snygg också, haha. Jadesmycke från 

Anthonys mamma, t-shirt från Calvin Klein och jeans från H&M!

Oro

Vi människor är flockdjur. Vi känner av varandras känslor och påverkas lätt av varandra. Det är vår svaghet och vår styrka. 

När jag kom hem från gymmet var jag hög på endorfiner och så glad över att bussens kortläsare inte funkade så jag fick åka med gratis (de små sakerna i livet!). Men så kom jag hem till ett mörkt kök där mamma och pappa satt vid matbordet. Mamma såg så trött ut, hon är den som skämtar och skrattar när hon är som svagast, men nu satt hon bara där och såg så trött ut. Mamma har mest sovit hela dagen idag efter sjukhusbesöket och är fortfarande trött. Ingen feber i alla fall, men varm och trött. Jag slog mig ner och käkade middag och pappa försökte skämta och prata med oss för att dölja sin oro. Jag försökte berätta roliga historier från apoteket för dem men jag såg hur mamma somnade hela tiden vid bordet och pappa kunde inte sluta titta på mamma. Han såg så orolig ut att mitt hjärta brast.

Jag påverkas väldigt lätt av andras känslor och åsikter. Min pappa är orolig över hur min mamma ska klara sig och hur det ska gå när jag flyttar. Han har alltid haft mammas stöd i allt och när hon inte kan ge honom stöd så klamrar han sig fast vid närmsta person, vilket är mig. Han säger inget rakt ut, men jag vet att han är orolig för vad som ska hända om mamma och jag försvinner. Hans oro och rädsla smittar av sig på mig och nu sitter jag här med en klump i magen som inte ens tårar kan lösa upp.

Jag vet att jag måste vara stark, men just nu har jag smitit upp på mitt rum så att ingen ska se mig gråta. Om jag satt och lipade nere i köket så hade det bara spritt ännu mer oro och rädsla. Jag ser mitt FUCK CANCER-armband skymta på armen genom tårarna och jag blir bara så arg. Varför ska min mamma gå igenom detta? Har hon inte gått igenom tillräckligt i livet?!

Jag vet, det är bara att kämpa på och vara stark och positiv. Någon måste leda min familj, min lilla flock. Men just nu är det svårt när min lilla flock känner så mycket oro och rädsla.

Vilken morgon!

Vaknade av att regnet smattrade mot fönstret. Fy fasen. Var tvungen att ta bussen till jobbet idag. Packade mina träningskläder och tänkte träna i kväll efter jobbet. Plötsligt berättar mamma att hon hade feber i natt och fortfarande har det. Stackarn. När man får cellgift får man absolut inte ha någon infektion i kroppen, det blir lätt blodförgiftning eftersom kroppens försvar är så lågt. De åkte in till sjukhuset och tog blodprover, men ingen infektion har hon. Hon skulle bara åka hem och käka Panodil. Usch, jag är så orolig.