Det var ett tag sedan. Det är mycket som händer just nu. Mitt apotek stänger 6:e november. Walgreens har hittat mig ett apotek 30 minuter (35-40 med trafik) körtid från hemmet. Det ligger i södra Sac i ett ganska ghetto område med stor asiatisk befolkning. Positivt: asiatisk supermarket på andra sidan gatan, min tekniker ska också med dit, mycket vietnameser i området som jag kan hjälpa... Negativt: det ligger långt bort för mig som är van vid 12 min körtid, det ligger i ett ghetto (men jag jobbar ju i ett ghetto nu ändå), jag ska chefa över folk jag inte känner... Jaja, det ordnar sig. Håll tummarna för mig!
Igår kom Anthony äntligen tillbaks från 2 jobbveckor i Polen. Det har varit två intensiva, jobbiga veckor. Har varit stressad och orolig på jobbet (innan jag fick reda på vad som skulle hända med mig). Har haft hjälp från hans två aunties som har bra hand om Ella, men samtidigt måste man stå ut med deras egenheter då man var själv med dem. De hade Ella från kl 12-21 vissa dagar och 8-17 andra dagar. Det var inte lätt för dem heller... Har själv skött allt från mathandlande, matlagning, städning, Ellas mat, allt sånt helt själv. Samtidigt som man ska vara rolig och underhållande för Ella och inte bara sätta henne framför sin iPad. Det är fan inte lätt att vara singelförälder. All cred till er.
Att vara borta från varandra 2 veckor borde ju betyda att man inte kan slita sig loss från varandra när man ses, eller hur? Tyvärr är det inte så för oss. Det hjälper förstås inte att han är jetlagged. Sen kommer han hem och berättar om en tjänst som han tänkte söka i San Mateo som ligger 2 timmar från Sac (längre bort än San Francisco, så förmodligen total 5 timmar pendlande varje dag). Det är en annan position i hans bransch som verkligen skulle expandera hans erfarenheter och vara fantastiskt att ha på CV. Han är inte helt säker på att han kommer att få det eller om han ens ska söka det. Han funderar på om han kanske kan fråga om han kan jobba 2 dagar i veckan här i Sac osv. Eller om vi kanske ska flytta till Fairfield (som vi precis bestämt oss för att inte göra för att fokusera på oss). Hans plan är fortfarande att flytta till Sverige inom 1-2 år, så han menar att han kan offra sig och pendla några år så att han har den erfarenheten för att kunna söka jobb i Sverige. Jag är bara orolig för att det inte finns något ”vi” kvar efter dessa år då vi knappt ses och aldrig har tid att hitta varandra... Jag behöver honom här för Ella och för mig. Han säger att jag inte stöttar honom. Jag menar att det är inte rätt timing just nu med en 2-åring och ett trasigt äktenskap. Han säger att det aldrig är bra timing, sånt är livet. Jag säger att han inte prioriterar vår familj. Han säger att han säljer alla sina hus så vi kan flytta till Sverige, är det att inte prioritera familjen? Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som vi inte är på samma sida längre.
Det har varit jobbigt mellan oss länge och vissa stunder tappar jag tålamodet och tilltron på att det kommer att bli bättre. Det finns inte mycket intimitet mellan oss längre, ibland känns det som vi är Ellas föräldrar, that’s it. Jag är den otåliga av oss som vill att saker och ting måste bli bättre asap. Känner mig som ett stort misslyckande när saker och ting inte funkar mellan oss. Vill söka professionell hjälp, men när ska man ha tid för det? Vi har knappt tid att gå ut på en date.
Jaja, det är som sagt lite mycket just nu. Behöver verkligen mina vänner just nu. Kram
