Poletten har ramlat ner!

Efter vårt samtal för några veckor sedan verkade det som om A äntligen fattar. Först smsade han ett väldigt långt meddelande och sa förlåt för all tid som han gått runt och tänkt att allt är mitt fel och att han verkligen vill jobba för oss. Han vill inte förlora sitt livs kärlek, Ellas underbara mamma och hans bästa vän. Direkt citat, haha. Vi pratade mer några dagar efter och han sade att rent konkret att vi måste hitta vår vänskap tillbaka.  Det är ett mål som är lättare att fatta och inte är så luddigt (som att vi vill bli ”bättre”). Han är ju man och  pratar inte med sina vänner o familj om personliga saker så han har saknat att kunna dela med mig eftersom vi  har förlorat den relationen lite... Han är också villig att hitta professionell hjälp och prata med någon så vi får mer verktyg att jobba på oss. Det har han alltid sagt att han är, men nu fattar han nog äntligen vad det kan göra för oss. 

Tror vi äntligen är på samma sida. Det är svårt när man hamnar i ett hamsterhjul och tänker i samma banor (”allt är hennes fel”, ”så gör hon ALLTID” osv). Tror att han insett det och han har sagt att han vill bryta de tankebanorna. Jag ger det lite tid och hoppas att detta håller i sig, men det känns bra att vi båda iaf vill sikta framåt och sluta tänka på vems fel osv det är att vi hamnat här. 

Håll tummarna för oss. Kram 

Sacrifices

Han frågar om jag är ”happy”. Nej, nej jag är inte det. Hur kan jag vara det när mannen jag vill vara med inte vill vara med mig. När han ser mig bara som en fantastisk mor till sitt barn. Men inget mer. 

Han sätter sig ner och säger att han har sacrificed (uppoffrat) så mycket. Han måste alltid kompromissa när det kommer till Ellas uppfostran och regler. Han måste kompromissa om allt här hemma. Jag frågar honom om det faktumet att jag levt 6 år långt bort från min familj och mina vänner inte räknas som uppoffringar? Tystnad. 

Han säger att jag ”övergav” honom när Ella var liten, för att jag sade då att jag prioriterade henne och inte hade tid/ork för honom då. Men han är över det nu. Jag säger att det inte är rättvist att han skyller vårt problem på mig. Jag är inte över det faktum att han pressade mig en jävla massa (sex, alla skulle hälsa på, att jag skulle sluta vara deppig) efter jag precis fött barn. Att han skyller på att jag ”let myself go” och inte brydde mig om hur jag såg ut ett tag. Det är inte rättvist. Tystnad. 

Han säger att jag gör allt för Ella men inte gör något för honom längre. Jag frågar vad han vill att jag ska göra för honom? Vad behöver/ vill han ha från en fru? Tystnad. Han säger att han inte vet.  

Han gör så mycket här hemma. Han tycker att han gör så mycket mer än mig eftersom han måste ta hand om Ella efter jobbet (oftast tar han över efter nannyn runt kl 18-19), matar henne middag, badar henne och lägger henne kl 21. Att jag tar hand om henne från 8-12 är inte samma sak. Jag säger att jag har frågat många gånger om jag kan jobba tidigt fler dagar så jag kan hjälpa honom med bad och läggning, men det vill han inte. Så vad vill han? Tystnad. 

Jag stöttar honom inte i hans karriär. När han villa jobba i San Matteo och jag reagerade så starkt. Att jag gör att han känner sig skuldmedveten när han reser i jobbet. Jag sade än en gång att jag vet att jag inte reagerade som jag borde gjort i början, men jag sade flera gånger att jag var villig att flytta närmare San Matteo om det verkligen var det han ville. Han reste 1 vecka när Ella var 1 år, 2 veckor i oktober, och nu 2 veckor i december igen. Jag må klaga och grina, men har jag någonsin sagt nej? Nej. Tystnad. 

Jag säger att om han vill, så kan vi skaffa professionell hjälp i början av nästa år. Men han får bestämma sig för vad han vill. Jag vill fortfarande vara med honom och tycker fortfarande att han är attraktiv. Men om han inte känner så, så är det inte rättvist för någon av oss att vi fortsätter så här. 

Det krossar mitt hjärta att två relativt intelligenta, lojala människor med stabil ekonomi inte ens kan lösa detta problem. Jag känner par som varit otrogna, måste låna pengar från oss, och ändå har fler barn och är lever lyckliga. Jag vill så gärna ha fler barn också, syskon för Ella. Men jag vet verkligen inte om jag vill ha dem med honom. Det verkar inte riktigt vara hans grej. 

Jaja, vi får se hur det blir.