Så hur gick NAPLEX och CPJE?

Har varit lite tyst på bloggen på sistone som ni kanske har märkt. Funderat på om jag borde berätta detta för er, mina kära bloggläsare. Mamma tycker alltid att jag publicerar för mycket av mitt privatliv online, men jag känner att jag vill dela med mig av min personliga resa jag kallar livet. Det känns speciellt att kanske någon någonstans läser min blogg, ler igenkännande, mår lite bättre, lär sig något eller bara tycker att jag är underhållande för en sekund?

Som ni vet har jag kämpat länge för att få min pharmacist license här i USA. Januari 2012 började min resa med att kämpa med pappersarbete och dyra avgifter för att ansöka om att få göra FPGEE, det första provet - check! Pluggade i ett halvår till FPGEE och åkte till Sac för att göra det provet och TOEFL - check! Jag och A kämpade oss igenom tonvis pappersarbete, fler dyra avgifter, 2 intervjuer för att jag skulle få flytta till USA och få greencard - check! Letade frenetiskt efter internship, gick på intervjuer och försökte med vänners hjälp att hitta ett betalt internship - check! Kämpade med blod, svett och tårar igenom 1500 timmars internship - check! Gjorde de två sista proven NAPLEX och CPJE... Misslyckades på båda.

Jag grät i en timme när jag fick reda på resultatet av NAPLEX. A sade och gjorde allt han kunde för att få mig att må bättre. CPJE var jag säker på att jag inte klarade, så jag var ganska ok (men ändå besviken) med resultatet. "Wow, ett underkänt prov och hon gråter" tänker ni. I hela mitt 28-åriga liv har jag fått underkänt på två prov (fick göra om analytisk kemi tenta 2 gånger, haha). Så ni kanske kan förstå att känslan av misslyckande med prov är ganska främmande för mig. Alla pharmacists här hade dessutom tjatat om hur lätta dessa prov är (deras, ofta 8-års, långa utbildning förbereder dem väl för proven). Jag var besviken på mig själv, rädd för vad cheferna skulle säga, förlorade allt självförtroende och kände att jag aldrig kommer att få min pharmacist license...

Efter några veckor har jag nu bearbetat dessa känslor och känner mig ok igen. Jag är mänsklig, jag misslyckas. Min familj och mina vänner som vetat, har fått mig att inse att inte klara två prov är inte hela världen. En vän sade: "Men tänk på vad du har åstadkommit under de här åren, med flytt, internship, bröllop... Det har ju bara flutit på för dig!" Min mamma sade något klokt: "Gud har välsignat dig med så mycket, du är så lycklig lottad, men ibland kanske Gud måste dela med sig av välsignelserna till andra mindre lyckligt lottade istället". Dessutom tycker mamma att jag behövde misslyckas lite för att lära mig ödmjukhet, haha.

Everything happens for a reason, sade en pharmacist jag jobbade med igår. Jag klarade inte proven för att jag inte har tillräckligt kunskap. Jag pluggade inte tillräckligt djupt utan alltför ytligt och stressade i genom allt. Jag kan inte göra ett bra jobb som pharmacist här i USA om jag inte har den kunskapen. Så enkelt är det.

Så vad händer nu? Idag var jag på California Board of Pharmacy och lämnade in min ansökan för att göra om NAPLEX och CPJE (betalade $800 igen...). Måste strukturera upp studierna bättre denna gång så att jag inte stressar i genom allt på slutet. Måste leva hälsosamt medan jag pluggar (inte som förra gången då jag slutade träna och bara åt skräp). MÅSTE KLARA DESSA PROV NÄSTA GÅNG! HEJA HEJA NAFFE!

Skicka gärna ett heja-rop så blir jag extra peppad! Och tack för att ni läste ett sådant långt, tråkigt inlägg!