På riktigt denna gång, jag lovar! Har inte bloggat aktivt på så många år. Men nu, mina vänner, ska det bli ändring. Det är på grund av många anledningar som jag beslutat att börja blogga igen. Mina närmsta vänner har följt mitt liv i USA på Instagram och ibland postar jag på Facebook. Många säger att mitt liv ser nice ut med god mat, en underbar man och poolbilder. Det är ärligt talat väldigt nice, jag är väldigt lycklig här, men på sistone har jag märkt av en tomhet. Jag vet, stackars bortskämda Naffe som har det så bra - vad vet hon om tomhet? Kommer till det.
Så hur ser mitt liv i USA ut nu för tiden?
Jag jobbar fulltid på ett Walgreens som ligger 10-15 minuter från vårt hus. Trivs väldigt bra, har bra kollegor, speciellt min chef är fantastisk. Mitt Walgreens ligger i ett låginkomstområde som kan vara väldigt tufft att jobba i. Häromdagen installerade vi plexiglas för att hindra apoteksrån och varje dag lär jag mig mer om USA's lågutbildade, fattiga, sjuka och väldigt frustrerade människor. Det är tufft. Tempot är högt, man är ständigt medveten om att vid felexpediering kan man förutom att ha på sitt samvete att man orsakat någons ohälsa, också bli stämd... Patienter är väldigt hotfula om de inte får som de vill, så när man slutar kl 21 vill man gärna ha sällskap när man går till sin bil... Jag har 3 veckor betald semester och om jag blir gravid har jag max 6 månader mammaledighet... Men å andra sidan tjänar nästan 3 gånger så mycket som pharmacist här jämfört med i Sverige, vilket är helt sjukt. Vem behöver kvalitet i livet när man kan tjäna pengar? Skämt åsido.
Livet som gift med A är en dalbana, med mest toppar förstås. Han är fortfarande världens bästa kille som är väldigt förstående, omtänksam och tar väl hand om mig. Men vi har lämnat smekmånadsperioden bakom oss. Vi har varit gifta i 3 år nu och man har inte samma rosenskimrande syn på saker och ting. Speciellt när vi båda jobbar långa tuffa dagar och är helt slut när vi kommer hem till varandra. Men tack och lov är vi väldigt lika när det kommer till värderingar och väldigt resonliga av oss, så de få bråk vi haft har vi löst ganska odramatiskt. Äktenskap är inte det lättaste och det är så intressant att se hur mycket man lär sig om sig själv. Jag jobbar varannan helg och har då torsdagen innan och måndagen efter helgen ledig. Så vi får tid för oss själva, vilket är viktigt när man bor tillsammans. Trodde aldrig jag skulle tänka så, men realistiskt måste man ha tid för sig själv. Samtidigt är det viktigt att aktivt hitta på saker tillsammans. Vissa skrattar kanske åt mig när vi bara efter 3 år, behöver date nights. Men det är viktigt att man lägger undan mobilerna, stänger av tvn och bara spenderar tid tillsammans.
Så varför känner jag mig tom när jag har ett bra, välavlönat jobb och en underbar man?
Jag tror mitt problem stavas hobby och vänner. Jag har länge inte haft någon hobby, något jag brinner för, som jag är bra på. Visst, jag tränar, jag fotograferar sporadiskt, men jag har inget jag kan uppslukas i. När man är stressad av jobb och saker man måste göra hemma, så måste man ha något man kan "fly till" för att koppla bort stressen. A spelar tv-spel och dricker alkohol, haha. Problemet med mig är att jag aldrig kan koppla bort stressen, alla måsten bara snurrar i huvudet, det är aldrig tyst där uppe. Det är förmodligen därför jag haft problem med magen (halsbränna/heartburn) i så många år utan att det blir bättre... En vanlig dag består oftast av gym, jobb, käka middag med A framför tv'n och somna medan jag scrollar genom Instagram... Patetiskt. Jag vill sluta slöa på sociala medier så mycket och stimulera mig själv genom att läsa mer böcker, fotografera mer och kanske börja teckna. Vi får se.
En annan grej är att jag saknar mitt sociala liv. Jag har vänner här nu, så det känns bättre än de första två åren. Två av de tjejer jag umgås med är A's vänners fruar, en tjej är min kollega. Min närmsta vän har flyttat ut i tjottahejti och det är alltid svårt att få till en tjejdejt, när man måste köra en timme för att hänga. En annan vän har så mycket vänner och familj här, det känns som jag alltid är den som frågar om vi kan hänga... Min kollega har jag blivit närmare med nu, men oftast blir det dubbledejt med killarna och inte tjejdejt. Mest av allt är det tomt när A har planer som inte inkluderar mig. Jag vet, jag låter som en gnällig, svartsjuk kärring, men jag hade aldrig haft detta problem i Sverige! Jag är helt ok med att A går ut med sina vänner eller kollegor och jag har inget emot att vara själv, men ibland jag önskar bara att jag hade någon att hänga med som är "mina". Förstår ni vad jag menar? Jag saknar att kunna hänga med "mina" vänner, att kunna gå till mamma och käka middag eller hänga med min syster och Leon, medan A gör vad han vill, utan att känna sig pressad att komma hem till mig.
Förlåt, detta inlägg blev väldigt långt och personligt. Har behövt skriva av mig antar jag... Jag vet att jag låter väldigt bortskämd och egoistiskt, behövde älta lite. Det är inte lätt att flytta över halva jordklotet och lämna sin familj och sina vänner och skapa sig ett nytt liv och socialt nätverk. Min mamma bara skrattar åt mina i-landsproblem och säger att jag ska skaffa bebis. Då behöver jag inga hobbies eller vänner, haha. Älskar min mamma.
Nej, nu får jag ta mig ur sängen till gymmet. Men vad tycker ni? Har ni några bra tips eller mentala bitch slaps för mig?
- N
