Poletten har ramlat ner!

Efter vårt samtal för några veckor sedan verkade det som om A äntligen fattar. Först smsade han ett väldigt långt meddelande och sa förlåt för all tid som han gått runt och tänkt att allt är mitt fel och att han verkligen vill jobba för oss. Han vill inte förlora sitt livs kärlek, Ellas underbara mamma och hans bästa vän. Direkt citat, haha. Vi pratade mer några dagar efter och han sade att rent konkret att vi måste hitta vår vänskap tillbaka.  Det är ett mål som är lättare att fatta och inte är så luddigt (som att vi vill bli ”bättre”). Han är ju man och  pratar inte med sina vänner o familj om personliga saker så han har saknat att kunna dela med mig eftersom vi  har förlorat den relationen lite... Han är också villig att hitta professionell hjälp och prata med någon så vi får mer verktyg att jobba på oss. Det har han alltid sagt att han är, men nu fattar han nog äntligen vad det kan göra för oss. 

Tror vi äntligen är på samma sida. Det är svårt när man hamnar i ett hamsterhjul och tänker i samma banor (”allt är hennes fel”, ”så gör hon ALLTID” osv). Tror att han insett det och han har sagt att han vill bryta de tankebanorna. Jag ger det lite tid och hoppas att detta håller i sig, men det känns bra att vi båda iaf vill sikta framåt och sluta tänka på vems fel osv det är att vi hamnat här. 

Håll tummarna för oss. Kram 

Sacrifices

Han frågar om jag är ”happy”. Nej, nej jag är inte det. Hur kan jag vara det när mannen jag vill vara med inte vill vara med mig. När han ser mig bara som en fantastisk mor till sitt barn. Men inget mer. 

Han sätter sig ner och säger att han har sacrificed (uppoffrat) så mycket. Han måste alltid kompromissa när det kommer till Ellas uppfostran och regler. Han måste kompromissa om allt här hemma. Jag frågar honom om det faktumet att jag levt 6 år långt bort från min familj och mina vänner inte räknas som uppoffringar? Tystnad. 

Han säger att jag ”övergav” honom när Ella var liten, för att jag sade då att jag prioriterade henne och inte hade tid/ork för honom då. Men han är över det nu. Jag säger att det inte är rättvist att han skyller vårt problem på mig. Jag är inte över det faktum att han pressade mig en jävla massa (sex, alla skulle hälsa på, att jag skulle sluta vara deppig) efter jag precis fött barn. Att han skyller på att jag ”let myself go” och inte brydde mig om hur jag såg ut ett tag. Det är inte rättvist. Tystnad. 

Han säger att jag gör allt för Ella men inte gör något för honom längre. Jag frågar vad han vill att jag ska göra för honom? Vad behöver/ vill han ha från en fru? Tystnad. Han säger att han inte vet.  

Han gör så mycket här hemma. Han tycker att han gör så mycket mer än mig eftersom han måste ta hand om Ella efter jobbet (oftast tar han över efter nannyn runt kl 18-19), matar henne middag, badar henne och lägger henne kl 21. Att jag tar hand om henne från 8-12 är inte samma sak. Jag säger att jag har frågat många gånger om jag kan jobba tidigt fler dagar så jag kan hjälpa honom med bad och läggning, men det vill han inte. Så vad vill han? Tystnad. 

Jag stöttar honom inte i hans karriär. När han villa jobba i San Matteo och jag reagerade så starkt. Att jag gör att han känner sig skuldmedveten när han reser i jobbet. Jag sade än en gång att jag vet att jag inte reagerade som jag borde gjort i början, men jag sade flera gånger att jag var villig att flytta närmare San Matteo om det verkligen var det han ville. Han reste 1 vecka när Ella var 1 år, 2 veckor i oktober, och nu 2 veckor i december igen. Jag må klaga och grina, men har jag någonsin sagt nej? Nej. Tystnad. 

Jag säger att om han vill, så kan vi skaffa professionell hjälp i början av nästa år. Men han får bestämma sig för vad han vill. Jag vill fortfarande vara med honom och tycker fortfarande att han är attraktiv. Men om han inte känner så, så är det inte rättvist för någon av oss att vi fortsätter så här. 

Det krossar mitt hjärta att två relativt intelligenta, lojala människor med stabil ekonomi inte ens kan lösa detta problem. Jag känner par som varit otrogna, måste låna pengar från oss, och ändå har fler barn och är lever lyckliga. Jag vill så gärna ha fler barn också, syskon för Ella. Men jag vet verkligen inte om jag vill ha dem med honom. Det verkar inte riktigt vara hans grej. 

Jaja, vi får se hur det blir. 

Road blocks

Hej vänner. 

Det var ett tag sedan. Det är mycket som händer  just nu. Mitt apotek stänger 6:e november. Walgreens har hittat mig ett apotek 30 minuter (35-40 med trafik) körtid från hemmet. Det ligger i södra Sac i ett ganska ghetto område med stor asiatisk befolkning. Positivt: asiatisk supermarket på andra sidan gatan, min tekniker ska också med dit, mycket vietnameser i området som jag kan hjälpa... Negativt: det ligger långt bort för mig som är van vid 12 min körtid, det ligger i ett ghetto (men jag jobbar ju i ett ghetto nu ändå), jag ska chefa över folk jag inte känner... Jaja, det ordnar sig. Håll tummarna för mig! 

Igår kom Anthony äntligen tillbaks från 2 jobbveckor i Polen. Det har varit två intensiva, jobbiga veckor. Har varit stressad och orolig på jobbet (innan jag fick reda på vad som skulle hända med mig). Har haft hjälp från hans två aunties som har bra hand om Ella, men samtidigt måste man stå ut med deras egenheter då man var själv med dem. De hade Ella från kl 12-21 vissa dagar och 8-17 andra dagar. Det var inte lätt för dem heller... Har själv skött allt från mathandlande, matlagning, städning, Ellas mat, allt sånt helt själv. Samtidigt som man ska vara rolig och underhållande för Ella och inte bara sätta henne framför sin iPad. Det är fan inte lätt att vara singelförälder. All cred till er. 

Att vara borta från varandra 2 veckor borde ju betyda att man inte kan slita sig loss från varandra när man ses, eller hur? Tyvärr är det inte så för oss. Det hjälper förstås inte att han är jetlagged. Sen kommer han hem och berättar om en tjänst som han tänkte söka i San Mateo som ligger 2 timmar från Sac (längre bort än San Francisco, så förmodligen total 5 timmar pendlande varje dag). Det är en annan position i hans bransch som verkligen skulle expandera hans erfarenheter och vara fantastiskt att ha på CV. Han är inte helt säker på att han kommer att få det eller om han ens ska söka det. Han funderar på om han kanske kan fråga om han kan jobba 2 dagar i veckan här i Sac osv. Eller om vi kanske ska flytta till Fairfield (som vi precis bestämt oss för att inte göra för att fokusera på oss). Hans plan är fortfarande att flytta till Sverige inom 1-2 år, så han menar att han kan offra sig och pendla några år så att han har den erfarenheten för att kunna söka jobb i Sverige. Jag är bara orolig för att det inte finns något ”vi” kvar efter dessa år då vi knappt ses och aldrig har tid att hitta varandra... Jag behöver honom här för Ella och för mig. Han säger att jag inte stöttar honom. Jag menar att det är inte rätt timing just nu med en 2-åring och ett trasigt äktenskap. Han säger att det aldrig är bra timing, sånt är livet. Jag säger att han inte prioriterar vår familj. Han säger att han säljer alla sina hus så vi kan flytta till Sverige, är det att inte prioritera familjen? Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som vi inte är på samma sida längre. 

Det har varit jobbigt mellan oss länge och vissa stunder tappar jag tålamodet och tilltron på att det kommer att bli bättre. Det finns inte mycket intimitet mellan oss längre, ibland känns det som vi är Ellas föräldrar, that’s it. Jag är den otåliga av oss som vill att saker och ting måste bli bättre asap. Känner mig som ett stort misslyckande när saker och ting inte funkar mellan oss. Vill söka professionell hjälp, men när ska man ha tid för det? Vi har knappt tid att gå ut på en date. 

Jaja, det är som sagt lite mycket just nu. Behöver verkligen mina vänner just nu. Kram 

Baby fever

På söndagen var vi och hälsade på Anthonys kusin Bryan som bor i närheten. Han och hans fru Sharon har precis fått en liten sötnos som heter Amelia. Första tanken är ”vad superduperliten hon är!”  Som en liten kattunge haha. Supersöt dock med gigantiska ögon. Hennes mamma Sharon är en nära vän till mig nu och jag vet vilken kamp de gått igenom för att bli gravida, men jag kan inte låta bli att avundas henne. Hennes förlossning var på tisdagen och på torsdag körde hon till kyrkan. Och när vi träffade henne igår såg hon ut som hon aldrig fött barn. Hon har massa hjälp från sin familj som bor i närheten, men ändå. Jag var superdeppig hela första månaden! 

Ella klappar sin lilla kusin Amelia 

Hade baby blues, kunde inte sova fast jag var dödstrött, ville INTE träffa någon, kunde inte amma... Hade hantverksarbetare här som jobbade på altanen, Anthony pressade mig varje dag att låta hans familj komma och hälsa på, pressade mig att känna mig ”bli bättre”... Vi hade problem med kackerlackor i huset efter att svärmor köpt oss en begagnad frys från något ghetto-hus... Alltså, kaos från helvetet. Nu i efterhand kan jag skratta åt kaoset men den månaden var förmodligen en av de värsta i mitt liv. Om det inte vore för lilla Ella. Hon var faktoren som gjorde  att jag kämpade mig igenom den fasen. Hon och min mamma som kom efter en vecka och styrde upp allt. Hon tog nattpasset så vi kunde sova, lagade mat, gycklade (!) till affären o handlade, tvättade, städade, hjälpte oss hantera Ella. Utan min mamma hade det tagit betydligt längre för mig att bli mig själv igen. 

Första veckan med Ella såg så här bra ut online...

Men nu när man sitter här och ser en liten bebis,kan man inte låta bli att vilja ha en liten till... Ska berätta vad våra planer/tankar är. Men nu är min lunchrast slut! 

Ses sen! 

#Nofilter

Hej vänner. Hoppas er helg är nice. Min helg har startat bra. Åkte till Ikea och käkade brunch, så att Ella kunde leka och springa av sig inomhus (det är typ 40-gradigt ute). Köpte knäckebröd, prästost, kanelgifflar, havreflarn, Kalles kaviar, så nu överlever jag ett tag till! 

Min lilla tjej ser ut som en bikergängmedlem

Sedan blev det gym medan Ella tog en tupplur och medan jag tog selfies på gymmet (det gör väl alla?), insåg jag vad knäppt det är med alla filter.De gör ens ansikte helt annorlunda. Det är ju en sak att ge jämnare hy och ögonfransar, men större ögon, annan ansiktsform... inte konstigt att alla ser annorlunda ut när de träffas på första dejten haha. 

Utan filter 

Med filter 

God morgon!

Vad roligt att ni tittade in här igår! Så ni kanske undrar, vad hände som gjorde att Naffe började blogga igen? 

Jo, igår när jag körde hem från jobbet lyssnade jag på Lana Del Rey. Någonstans mellan Born to Die och Young and Beautiful blev jag bara så emotionell och började tänka på allt jag har i livet. Hur lyckligt lottad jag är. Fick nästan en uppenbarelse där i mörkret när jag körde hem vid kl 21. Varför slösa så mycket tid med att gnälla och känna sig olycklig? Livet är så kort. Varför inte vara glad och sprida glädje omkring sig? Jag och mina nära och kära är friska och har det så bra jämfört med större delen av jordens befolkning. Vad har jag att klaga över? 

Min glädje höll i sig när jag kom hem. Pussade på Anthony och berättade hur jag kände. Tror det gjorde honom lite förvånad. Han berättade att han kanske måste åka till Edinburgh i 2 veckor för jobb. Vanligtvis hade jag börjar oroa mig och blivit grinig. Men jag sade bara ”Ok, we’ll figure something out”. Varför oroa sig när man inte ens vet hur det blir? 

Ni undrar kanske, vad har det med bloggandet att göra? Jo, jag insåg att jag alltid älskat att skriva. Även om jag inte skriver litterära konstverk så är det ändå ett sätt att få ner tankar och dela med mig av mitt liv till mina nära och kära. Specielltnär de är så långt borta. Ett sätt att dela med mig av min nyfunna glädje kanske? 

Vem vet hur länge detta håller i sig, men jag hoppas kunna ha en bra bloggrutin. 

Välkommen tillbaka, mina vänner. 

Here we go again!

Hej alla nära och kära! Det var ett tag sedan! Livet bara rullar på här borta i Amerikat! Kände ett sug att börja skriva av mig igen! Kanske beror suget på att mitt äktenskap inte är det bästa just. Kanske beror det på att Ella är snart 2 år och mamma Naffe börjar ha lite tid för sig själv. Kanske beror det på att Naffe helt enkelt saknar att skriva. Får väl se hur länge suget varar, höhö. 

Men nu är det sent (23:51) så nu ska jag sova. Men vi hörs snart igen! Bjuder på världens gulligaste bild på min busunge!