Baby fever

På söndagen var vi och hälsade på Anthonys kusin Bryan som bor i närheten. Han och hans fru Sharon har precis fått en liten sötnos som heter Amelia. Första tanken är ”vad superduperliten hon är!”  Som en liten kattunge haha. Supersöt dock med gigantiska ögon. Hennes mamma Sharon är en nära vän till mig nu och jag vet vilken kamp de gått igenom för att bli gravida, men jag kan inte låta bli att avundas henne. Hennes förlossning var på tisdagen och på torsdag körde hon till kyrkan. Och när vi träffade henne igår såg hon ut som hon aldrig fött barn. Hon har massa hjälp från sin familj som bor i närheten, men ändå. Jag var superdeppig hela första månaden! 

Ella klappar sin lilla kusin Amelia 

Hade baby blues, kunde inte sova fast jag var dödstrött, ville INTE träffa någon, kunde inte amma... Hade hantverksarbetare här som jobbade på altanen, Anthony pressade mig varje dag att låta hans familj komma och hälsa på, pressade mig att känna mig ”bli bättre”... Vi hade problem med kackerlackor i huset efter att svärmor köpt oss en begagnad frys från något ghetto-hus... Alltså, kaos från helvetet. Nu i efterhand kan jag skratta åt kaoset men den månaden var förmodligen en av de värsta i mitt liv. Om det inte vore för lilla Ella. Hon var faktoren som gjorde  att jag kämpade mig igenom den fasen. Hon och min mamma som kom efter en vecka och styrde upp allt. Hon tog nattpasset så vi kunde sova, lagade mat, gycklade (!) till affären o handlade, tvättade, städade, hjälpte oss hantera Ella. Utan min mamma hade det tagit betydligt längre för mig att bli mig själv igen. 

Första veckan med Ella såg så här bra ut online...

Men nu när man sitter här och ser en liten bebis,kan man inte låta bli att vilja ha en liten till... Ska berätta vad våra planer/tankar är. Men nu är min lunchrast slut! 

Ses sen! 

#Nofilter

Hej vänner. Hoppas er helg är nice. Min helg har startat bra. Åkte till Ikea och käkade brunch, så att Ella kunde leka och springa av sig inomhus (det är typ 40-gradigt ute). Köpte knäckebröd, prästost, kanelgifflar, havreflarn, Kalles kaviar, så nu överlever jag ett tag till! 

Min lilla tjej ser ut som en bikergängmedlem

Sedan blev det gym medan Ella tog en tupplur och medan jag tog selfies på gymmet (det gör väl alla?), insåg jag vad knäppt det är med alla filter.De gör ens ansikte helt annorlunda. Det är ju en sak att ge jämnare hy och ögonfransar, men större ögon, annan ansiktsform... inte konstigt att alla ser annorlunda ut när de träffas på första dejten haha. 

Utan filter 

Med filter 

God morgon!

Vad roligt att ni tittade in här igår! Så ni kanske undrar, vad hände som gjorde att Naffe började blogga igen? 

Jo, igår när jag körde hem från jobbet lyssnade jag på Lana Del Rey. Någonstans mellan Born to Die och Young and Beautiful blev jag bara så emotionell och började tänka på allt jag har i livet. Hur lyckligt lottad jag är. Fick nästan en uppenbarelse där i mörkret när jag körde hem vid kl 21. Varför slösa så mycket tid med att gnälla och känna sig olycklig? Livet är så kort. Varför inte vara glad och sprida glädje omkring sig? Jag och mina nära och kära är friska och har det så bra jämfört med större delen av jordens befolkning. Vad har jag att klaga över? 

Min glädje höll i sig när jag kom hem. Pussade på Anthony och berättade hur jag kände. Tror det gjorde honom lite förvånad. Han berättade att han kanske måste åka till Edinburgh i 2 veckor för jobb. Vanligtvis hade jag börjar oroa mig och blivit grinig. Men jag sade bara ”Ok, we’ll figure something out”. Varför oroa sig när man inte ens vet hur det blir? 

Ni undrar kanske, vad har det med bloggandet att göra? Jo, jag insåg att jag alltid älskat att skriva. Även om jag inte skriver litterära konstverk så är det ändå ett sätt att få ner tankar och dela med mig av mitt liv till mina nära och kära. Specielltnär de är så långt borta. Ett sätt att dela med mig av min nyfunna glädje kanske? 

Vem vet hur länge detta håller i sig, men jag hoppas kunna ha en bra bloggrutin. 

Välkommen tillbaka, mina vänner. 

Here we go again!

Hej alla nära och kära! Det var ett tag sedan! Livet bara rullar på här borta i Amerikat! Kände ett sug att börja skriva av mig igen! Kanske beror suget på att mitt äktenskap inte är det bästa just. Kanske beror det på att Ella är snart 2 år och mamma Naffe börjar ha lite tid för sig själv. Kanske beror det på att Naffe helt enkelt saknar att skriva. Får väl se hur länge suget varar, höhö. 

Men nu är det sent (23:51) så nu ska jag sova. Men vi hörs snart igen! Bjuder på världens gulligaste bild på min busunge!