Ibland kan jag titta på min fantastiska förlovningsring och känna mig som den lyckligaste tjejen i världen. Och ibland kan jag titta på den och vilja slita av mig den av ilska och frustration. Det är inte lätt att ha ett fungerande, moget förhållande. Det vet väl alla?
Ibland frågar jag A förvånat varför han gjorde som han gjorde, till exempel om han gör en stor uppoffring för min skull, och då svarar han "Det är väl meningen att man ska göra så i ett äktenskap?". Jag vet inte. Jag har aldrig varit i ett. Jag har haft ett 25-årigt förhållande med mig själv och ibland förstår jag inte ens mig själv. Jag vet att jag är redo att ge mig in i ett äktenskap med alla dess skyldigheter och förmåner, men jag vet att jag kommer att göra många, många misstag på vägen...
Ibland när vi bråkar mycket, undrar jag om det beror på de extrema prövningar vårt förhållande utsätts för: lång distans, den korta tiden vi har tillsammans, att vi börjar om från noll när vi ses igen... Eller är det kanske kulturkrockarnas och språkförbristningens fel? Eller beror det helt enkelt på att vi är ett par som bråkar mycket? Vi båda är ju två envisa, temperamentsfulla besserwissrar. Det är lätt att skylla på omständigheterna och glömma att svaret på frågan kanske är enklare än så.
Ja, jag har hört många visdomsord från många visa människor. Ett förhållande handlar om att ge och ta. Man måste ha tålamod med varandra och överse småsaker. Man måste sluta tänka i "jag"-form och tänka i "vi"-form. Man måste
kompromissa. Men ibland får jag det inte att gå ihop.
Jag vet inte vart jag ville komma med detta inlägg. Men om ni tror att jag har ett perfekt förhållande så tror ni fel. Det är väl ingen som har ett perfekt förhållande? Alla har vi våra problem och man ska aldrig döma någon, för det är bara de två personer i ett förhållande som verkligen vet sanningen.
