33

Imorgon händer det grejer! Jag blir 33 år gammal! Jag börjar på mitt nya jobb! Vi får nya kvällsrutiner hemma! Om jag orkar skriva imorn, så får ni veta hur det gick! Kram!

Bra dag!

Hej vänner! 

Vilken bra dag det är idag. Lördag, ledig hemma med familjen. Vi alla mår bättre, är inte sjuka längre (lite snoriga, men det lär väl aldrig sluta). Har precis fått härliga nyheter att en nära vän ska ha bebis i juni! En liten tjej! Fantastiskt! Har också sprungit min första 5k på flera år idag! Fantastiskt! Insåg att sedan jag började med Noom-appen har jag gått ner 9lbs (4kg!) sedan jag vägde mig när jag kom hem från Sverige i december. Solen skiner och livet är underbart. Livet är för kort för att deppa och oroa sig, som jag är expert på haha! 

Stor kram!  

Oh baby!

Min bästa vän E har fått bebis!! Stort grattis älskade vän! Lilla tjejen är helt fantastiskt söt! Önskar jag kunde vara där och gosa med er...  Stora kramar från en stolt moster Naffe 

Sound of Silence

Har precis lämnat Ella på förskolan och kommit hem och käkat min havregrynsgröt med brown sugar (så gott!). Det är så tyst i huset att jag inte vet vad jag ska göra med själv, haha. De första veckorna när Ella var på förskolan var Anthony här och hostade eftersom han fortfarande var sjuk och jobbade hemifrån. Men nu är det tyst. Har bara denna vecka och 2 veckor till på mitt gamla apotek och börjar kl 12:45. Så har typ 7 fler mornar för mig själv, för sen börjar allvaret på mitt nya specialty-apotek med tidiga mornar. Kommer då lämna Ella och sen åka direkt till jobbet. Väntar fortfarande på schemat, men min gamle chef tror att ingen kommer att protestera om jag tar 9-17:30-skiftet. 

Nej, nu ska jag till gymmet! Får passa på när jag kan! Haha. 

Tupplur -check!

Igår sov Ella middag på förskolan! Duktiga tjej, fröken sa att hon låg tyst på sin madrass och sov gott till kl 15 typ. Alltså, jag är så imponerad av henne! Barn är duktigare än vad man tror! Jag är också typ A så jag oroar mig över allt och inget, haha. 

Hörreni, föräldrar. Ella går på förskola onsdag-fredag. De andra dagarna är hon hemma med baby sitter eller oss. När hon går på förskola väcker jag henne 7:30 för att göra oss i ordning och käka frukost. De andra dagarna, ska man låta henne sova eller ha samma rutin? Nu har hon varit sjuk, så jag har låtit henne sova ut när hon är hemma så hon sover till kl 8–8.30. Men då blir hela dagen sen och hon går och lägger sig 21-22. Hur gör ni? 

Ha en bra helg allihopa! 

Fröken skickade denna söta bild förra veckan 

Stackars liten

Är ledig idag men gick upp kl 7 ändå för att väcka Ella och göra oss i ordning för förskolan. När jag sa att vi skulle till sms Situ sa hon ”no” och vägrade ta på sig jackan. Men förklarade att mamma måste till jobbet, Ella ska till ms Situ och ms Sanji och leka med hennes kompisar, så hämtar mamma Ella efter jobbet. Då tog hon på sig allt väldigt duktigt och så gick vi. Idag när vi sa hejdå var det fortfarande lite gråt och hörde henne säga ”mamma” några gånger, men verkade som hon vant sig. Hon är så duktig!

Hämtade min lilla tjej tidigt idag (hon har fortfarande inte sovit middag där än...) för vi skulle till hennes läkare efter förskolan. Det var inte poppis, haha. Det var dags för tupplur och hon ville inte väga sig eller låta läkaren kolla henne i munnen eller näsa. Läkaren lyssnade iaf på hennes lungor och kollade öronen och såg vätska i ett öra. Så det blir antibiotika i 10 dagar... stackars liten. 

Min nya chef ringde idag och sa att jag börjar på Specialty pharmacy 13 februari, på min födelsedag haha! Det blir spännande men min gamla chef som nu har blivit klinikchef där säger att de första månaderna kommer att vara tuffa. Mycket nytt att lära sig och min nya apotekschef är ”inte hans favoritperson precis”. Men jag brukar komma överens med folk ok. Får försöka komma i tid, visa framfötterna osv så hoppas vi det går bra. 

Intet ont anande Ella på väg till läkaren 

Anthony 39 år!

Igår fyllde min käre man 39! Sista året innan 40! Eftersom vi är alla sjuka och han jobbade igår så blev det bara en enkel middag hemma. Lagade svampbiffar med hemmagjord svampsås och rostad broccolini med vitlök och citron. Efterrätten blev kladdkaka, fick improvisera eftersom vi inte hade kakao. Men det blev gott ändå! 

Innan middagen gick vi till parken och njöt lite av solen och frisk luft. Är fasiken fortfarande förkyld, så är hemma idag också. Usch. 

“Mamma”

Har precis lämnat Ella på dagis och det är sant som de säger. Det är tuffare för mamman än för barnet. Fröknarna hade redan varnat oss för att första dagen är de oftast exalterade över allt nytt. Andra och tredje dagen börjar de förstå att mamma ska lämna dem här varje dag och då protesterar dem. Lilla Ella började gråta och vägrade låta mig gå. Min lilla sötnos. Jag stod utanför och såg hur länge hon ryckte i dörren och grät. Men efter 5 min hörde jag hur fröken lyckades lura iväg henne från dörren och hon tystnade. Passade på att smita då så jag inte skulle bli mer traumatiserad, haha. Idag blir det kort dag. Vi är alla snoriga och hostiga så bra att kunna börja med två kortare dagar. 

Fredag ska Anthony hämta, försöker övertyga honom att hämta tidigt men han säger att ”om vi betalar till kl 17:30, så kan hon stanna tills dess”. Alltså män... Jag förstår att om han går up kl 5 o kommer hem 15-15:30 så kanske han behöver lite andrum innan han hämtar. Men tycker ändå att han kan hämta henne innan 17:30... 

Män, alltså. 

Nytt år, nya tider

Hej vänner!

Mycket som händer just nu... har precis lämnat Ella hos sin dagis för första gången! Det är en Montessori-dagis precis på vår gata. Det drivs av två fröknar från Sri Lanka och Indien. Vi har varit där förut och hälsat på. Ella har också lekt med barnen i parken här, så hon känner till barnen och fröknarna. Men det är första gången jag lämnade henne där. Kramade och pussade henne hejdå och sa ses sen. Inte förrän jag stängde dörren hörde jag henne säga ”mamma” några gånger. Men inget gråt! Idag och imorn blir det en kort dag, ska hämta henne efter lunch. På fredag ska Anthony hämta henne efter tupplur (förhoppningsvis) på eftermiddagen. Så håll tummarna för att allt går bra. 

Har också fått nytt jobb! Det är fortfarande med Walgreens men ska jobba på Specialty pharmacy. De hanterar dyra till exempel cancer/transplant/HIV-läkemedel, så det blir att lära sig mer om dem och hur vi hanterar dem osv. Det är bara måndag-fredag, kontorstid så förhoppningsvis 9-17:30 för min del. Apoteket ligger i downtown så det blir kortare körtid men mer trafik då det är rush hour då. Dessutom kommer jag bli staff pharmacist så inte längre chef, så gick ner i lön. Typ $10.000/år. Men det får vara värt att lära sig något nytt och kunna vara hemma på kvällarna med familjen. Vet inte när jag ska börja osv än, hör från chefen nästa vecka. Gick faktiskt på intervju för vikariat där men apotekschefens chef ringde mig efter intervjun och sade att ”it would be a waste of talent” om jag skulle åka runt och vikariera, så igår ringde han och erbjöd mig fulltidstjänst där! Inte dåligt att känna folk och ha varit apotekschef... Håll tummarna! 

Kram kram! 

Gott nytt 2020!

Kan ni fatta att året är 2020? Nej, inte jag heller. Vårt 2020 började inte så bra. Jag fick magsjuka på nyårsdagen och satt hela dagen på toaletten på årets första dag... När jag äntligen återhämtade mig, så kom mensvärken. Ugh. Anthony blev förkyld efter nyår och igår kom kroppsvärkar, så misstänker att det kan vara influensan. Lilla Ella mår bra än så länge (lite snorig), ta i trä! Hoppas på att resten av året är mer hälsosamt, haha. 

Annars är allt ok med oss. På nyårsdagen tog jag bort Instagram och Facebook. Ganska stort beslut då jag alltid sitter och scrollar på dem. Inget dramatiskt, tänkte bara ta en paus från allt scrollande och fokusera på annat just nu. Ella ska börja på dagmamma i veckan, vi börjar med 3 dagar i veckan, då Anthonys moster fortfarande ska vara här 2 dagar i veckan. Vi hittade en Montessori-dagmamma på samma gata där vi bor, så håll tummarna för att det går bra! 

Tänkte börja skriva här lite igen. Skönt att skriva av sig. Som att föra dagbok, det är ju ändå ingen som läser här längre. Känns bra att mitt fokus inte längre är på få uppmärksamhet. Kanske börjar bli gammal, haha. 

Poletten har ramlat ner!

Efter vårt samtal för några veckor sedan verkade det som om A äntligen fattar. Först smsade han ett väldigt långt meddelande och sa förlåt för all tid som han gått runt och tänkt att allt är mitt fel och att han verkligen vill jobba för oss. Han vill inte förlora sitt livs kärlek, Ellas underbara mamma och hans bästa vän. Direkt citat, haha. Vi pratade mer några dagar efter och han sade att rent konkret att vi måste hitta vår vänskap tillbaka.  Det är ett mål som är lättare att fatta och inte är så luddigt (som att vi vill bli ”bättre”). Han är ju man och  pratar inte med sina vänner o familj om personliga saker så han har saknat att kunna dela med mig eftersom vi  har förlorat den relationen lite... Han är också villig att hitta professionell hjälp och prata med någon så vi får mer verktyg att jobba på oss. Det har han alltid sagt att han är, men nu fattar han nog äntligen vad det kan göra för oss. 

Tror vi äntligen är på samma sida. Det är svårt när man hamnar i ett hamsterhjul och tänker i samma banor (”allt är hennes fel”, ”så gör hon ALLTID” osv). Tror att han insett det och han har sagt att han vill bryta de tankebanorna. Jag ger det lite tid och hoppas att detta håller i sig, men det känns bra att vi båda iaf vill sikta framåt och sluta tänka på vems fel osv det är att vi hamnat här. 

Håll tummarna för oss. Kram 

Sacrifices

Han frågar om jag är ”happy”. Nej, nej jag är inte det. Hur kan jag vara det när mannen jag vill vara med inte vill vara med mig. När han ser mig bara som en fantastisk mor till sitt barn. Men inget mer. 

Han sätter sig ner och säger att han har sacrificed (uppoffrat) så mycket. Han måste alltid kompromissa när det kommer till Ellas uppfostran och regler. Han måste kompromissa om allt här hemma. Jag frågar honom om det faktumet att jag levt 6 år långt bort från min familj och mina vänner inte räknas som uppoffringar? Tystnad. 

Han säger att jag ”övergav” honom när Ella var liten, för att jag sade då att jag prioriterade henne och inte hade tid/ork för honom då. Men han är över det nu. Jag säger att det inte är rättvist att han skyller vårt problem på mig. Jag är inte över det faktum att han pressade mig en jävla massa (sex, alla skulle hälsa på, att jag skulle sluta vara deppig) efter jag precis fött barn. Att han skyller på att jag ”let myself go” och inte brydde mig om hur jag såg ut ett tag. Det är inte rättvist. Tystnad. 

Han säger att jag gör allt för Ella men inte gör något för honom längre. Jag frågar vad han vill att jag ska göra för honom? Vad behöver/ vill han ha från en fru? Tystnad. Han säger att han inte vet.  

Han gör så mycket här hemma. Han tycker att han gör så mycket mer än mig eftersom han måste ta hand om Ella efter jobbet (oftast tar han över efter nannyn runt kl 18-19), matar henne middag, badar henne och lägger henne kl 21. Att jag tar hand om henne från 8-12 är inte samma sak. Jag säger att jag har frågat många gånger om jag kan jobba tidigt fler dagar så jag kan hjälpa honom med bad och läggning, men det vill han inte. Så vad vill han? Tystnad. 

Jag stöttar honom inte i hans karriär. När han villa jobba i San Matteo och jag reagerade så starkt. Att jag gör att han känner sig skuldmedveten när han reser i jobbet. Jag sade än en gång att jag vet att jag inte reagerade som jag borde gjort i början, men jag sade flera gånger att jag var villig att flytta närmare San Matteo om det verkligen var det han ville. Han reste 1 vecka när Ella var 1 år, 2 veckor i oktober, och nu 2 veckor i december igen. Jag må klaga och grina, men har jag någonsin sagt nej? Nej. Tystnad. 

Jag säger att om han vill, så kan vi skaffa professionell hjälp i början av nästa år. Men han får bestämma sig för vad han vill. Jag vill fortfarande vara med honom och tycker fortfarande att han är attraktiv. Men om han inte känner så, så är det inte rättvist för någon av oss att vi fortsätter så här. 

Det krossar mitt hjärta att två relativt intelligenta, lojala människor med stabil ekonomi inte ens kan lösa detta problem. Jag känner par som varit otrogna, måste låna pengar från oss, och ändå har fler barn och är lever lyckliga. Jag vill så gärna ha fler barn också, syskon för Ella. Men jag vet verkligen inte om jag vill ha dem med honom. Det verkar inte riktigt vara hans grej. 

Jaja, vi får se hur det blir. 

Road blocks

Hej vänner. 

Det var ett tag sedan. Det är mycket som händer  just nu. Mitt apotek stänger 6:e november. Walgreens har hittat mig ett apotek 30 minuter (35-40 med trafik) körtid från hemmet. Det ligger i södra Sac i ett ganska ghetto område med stor asiatisk befolkning. Positivt: asiatisk supermarket på andra sidan gatan, min tekniker ska också med dit, mycket vietnameser i området som jag kan hjälpa... Negativt: det ligger långt bort för mig som är van vid 12 min körtid, det ligger i ett ghetto (men jag jobbar ju i ett ghetto nu ändå), jag ska chefa över folk jag inte känner... Jaja, det ordnar sig. Håll tummarna för mig! 

Igår kom Anthony äntligen tillbaks från 2 jobbveckor i Polen. Det har varit två intensiva, jobbiga veckor. Har varit stressad och orolig på jobbet (innan jag fick reda på vad som skulle hända med mig). Har haft hjälp från hans två aunties som har bra hand om Ella, men samtidigt måste man stå ut med deras egenheter då man var själv med dem. De hade Ella från kl 12-21 vissa dagar och 8-17 andra dagar. Det var inte lätt för dem heller... Har själv skött allt från mathandlande, matlagning, städning, Ellas mat, allt sånt helt själv. Samtidigt som man ska vara rolig och underhållande för Ella och inte bara sätta henne framför sin iPad. Det är fan inte lätt att vara singelförälder. All cred till er. 

Att vara borta från varandra 2 veckor borde ju betyda att man inte kan slita sig loss från varandra när man ses, eller hur? Tyvärr är det inte så för oss. Det hjälper förstås inte att han är jetlagged. Sen kommer han hem och berättar om en tjänst som han tänkte söka i San Mateo som ligger 2 timmar från Sac (längre bort än San Francisco, så förmodligen total 5 timmar pendlande varje dag). Det är en annan position i hans bransch som verkligen skulle expandera hans erfarenheter och vara fantastiskt att ha på CV. Han är inte helt säker på att han kommer att få det eller om han ens ska söka det. Han funderar på om han kanske kan fråga om han kan jobba 2 dagar i veckan här i Sac osv. Eller om vi kanske ska flytta till Fairfield (som vi precis bestämt oss för att inte göra för att fokusera på oss). Hans plan är fortfarande att flytta till Sverige inom 1-2 år, så han menar att han kan offra sig och pendla några år så att han har den erfarenheten för att kunna söka jobb i Sverige. Jag är bara orolig för att det inte finns något ”vi” kvar efter dessa år då vi knappt ses och aldrig har tid att hitta varandra... Jag behöver honom här för Ella och för mig. Han säger att jag inte stöttar honom. Jag menar att det är inte rätt timing just nu med en 2-åring och ett trasigt äktenskap. Han säger att det aldrig är bra timing, sånt är livet. Jag säger att han inte prioriterar vår familj. Han säger att han säljer alla sina hus så vi kan flytta till Sverige, är det att inte prioritera familjen? Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som vi inte är på samma sida längre. 

Det har varit jobbigt mellan oss länge och vissa stunder tappar jag tålamodet och tilltron på att det kommer att bli bättre. Det finns inte mycket intimitet mellan oss längre, ibland känns det som vi är Ellas föräldrar, that’s it. Jag är den otåliga av oss som vill att saker och ting måste bli bättre asap. Känner mig som ett stort misslyckande när saker och ting inte funkar mellan oss. Vill söka professionell hjälp, men när ska man ha tid för det? Vi har knappt tid att gå ut på en date. 

Jaja, det är som sagt lite mycket just nu. Behöver verkligen mina vänner just nu. Kram 

Baby fever

På söndagen var vi och hälsade på Anthonys kusin Bryan som bor i närheten. Han och hans fru Sharon har precis fått en liten sötnos som heter Amelia. Första tanken är ”vad superduperliten hon är!”  Som en liten kattunge haha. Supersöt dock med gigantiska ögon. Hennes mamma Sharon är en nära vän till mig nu och jag vet vilken kamp de gått igenom för att bli gravida, men jag kan inte låta bli att avundas henne. Hennes förlossning var på tisdagen och på torsdag körde hon till kyrkan. Och när vi träffade henne igår såg hon ut som hon aldrig fött barn. Hon har massa hjälp från sin familj som bor i närheten, men ändå. Jag var superdeppig hela första månaden! 

Ella klappar sin lilla kusin Amelia 

Hade baby blues, kunde inte sova fast jag var dödstrött, ville INTE träffa någon, kunde inte amma... Hade hantverksarbetare här som jobbade på altanen, Anthony pressade mig varje dag att låta hans familj komma och hälsa på, pressade mig att känna mig ”bli bättre”... Vi hade problem med kackerlackor i huset efter att svärmor köpt oss en begagnad frys från något ghetto-hus... Alltså, kaos från helvetet. Nu i efterhand kan jag skratta åt kaoset men den månaden var förmodligen en av de värsta i mitt liv. Om det inte vore för lilla Ella. Hon var faktoren som gjorde  att jag kämpade mig igenom den fasen. Hon och min mamma som kom efter en vecka och styrde upp allt. Hon tog nattpasset så vi kunde sova, lagade mat, gycklade (!) till affären o handlade, tvättade, städade, hjälpte oss hantera Ella. Utan min mamma hade det tagit betydligt längre för mig att bli mig själv igen. 

Första veckan med Ella såg så här bra ut online...

Men nu när man sitter här och ser en liten bebis,kan man inte låta bli att vilja ha en liten till... Ska berätta vad våra planer/tankar är. Men nu är min lunchrast slut! 

Ses sen!