Hjälplös

Jag vet inte vad jag ska göra. Har försökt tentaplugga istället för att tänka efter, bli arg, bli besviken, ringa henne och skrika, gråta eller bara hålla käften. Jag vet, det här kanske låter dramatiskt. Men jag är så fruktansvärt fruktansvärt arg. Allt som har gjorts för henne... Allt man fått uthärda, skämmas för, fått rynkor och gråa hår för... För att inte tala om slöseriet med ens egen hälsa, tid, pengar. Det betyder ingenting för henne. INGENTING. Allt jag har ställt upp på villkorslöst... Lyssnat, rusat till hennes undsättning, suttit i timmar för att finna en lösning... Det betyder ingenting för henne. INGENTING.

Det är en sak att det alltid är så och man till slut vänjer sig vid misären. Nej nej, hon ger en hela tiden hopp. Hopp om att hon kanske en dag kan bli en normalt fungerande människa. Kanske till och med bli lycklig. Sedan tar hon det lilla gnutta hoppet, stampar på det, krossar det med sina grova kängor och spottar på det hånfullt. Varje gång. Ändå fortsätter man hoppas. Och bli spottad rakt i ansiktet. Gång på gång.

Jag lovar mig själv från och med nu att aldrig få tillbaks det hoppet igen. Jag vill aldrig mer bli så här besviken, förbannad och ledsen igen för hennes skull. ALDRIG MER.