Terry Richardson

Min vän Riccardo bloggade om hur sex säljer och att gränsen mellan konst och porr är trådfin. Så sant. Var går egentligen gränsen för vad som är hippt och creddigt och vad som bara är ren porr? Inte för att jag säger att det är fel på porr, men det är så mycket dubbelmoral i vårt samhälle att det är töntigt. 

Till exempel Terry Richardson tar bilder på nakna, unga tjejer och det går rykten om att han även utnyttjar dem. Men ändock räknas hans bilder som konst och han får ha utställningar på museum. Fascinerande.

Här kommer några av mina favoriter av honom. Även om han är ett pervo, verkar det som ALLA kändisar ställer upp på hans bilder...

Lil' Wayne

Kate Upton

Obama

Gossip Girl-brudarna

James Franco (mmm...)

The pervert himself 

Vissa kvällar

I kväll har jag tagit mig en funderare över mitt liv och sammanfattat det i några punkter. Varsågoda!

• Jag jobbar ganska mycket nu när alla andra är på semester. Varje vardag 10-18 och nästan varje lördag 10-14. Jag klagar inte, jag tjänar bra och trivs på jobbet. 

• Jag försöker spara pengar. Jag klagar inte, det har gått bra och nu efter ett halvårs sparande har jag nästan fått ihop 100 laxar. Nästan.

• Jag försöker träna och vara social. Jag klagar inte, är mer fit än någonsin och har underbara vänner som jag värdesätter högt!

• Jag försöker ta hand om min familj. Jag klagar inte, flyttade hemifrån när jag var 18 år gammal och har bott utomlands ett år, så att få vara i samma stad som föräldrarna är underbart. 

• Jag försöker hålla ett långdistansförhållande med älskade A vid liv. Jag klagar inte, den killen är något av det bästa som hänt mig och jag vill helst av allt bara vara med honom.

• Jag försöker plugga och repetera hela apotekarprogrammet till FPGEE som är i november. Jag klagar inte, min dröm är att en dag få jobba som pharmacist i USA. 

Jag ser det som en ekvation, det tråkiga på ena sidan och det roliga på andra. Det måste vara en balans på bägge sidorna av likhets-tecknet. Om ena sidan är för stor, tar det vikt från den andra. 

Jobb + Spara pengar + Plugga = Vara social + Träna + Familjen + A

Jag har 24 timmar varje dygn. Jag försöker hinna med allt. Jag planerar och planerar, min kalender är färg-koordinerad och proppfylld med kom-ihåg-grejer. Ibland kan jag inte lyckas på alla håll och då blir jag så, så besviken på mig själv. I kväll var en sådan kväll. Har inte hunnit plugga något, inte diskat och inte duschat. 

Pluggandet får jag ta igen i helgen! På de 8 timmarna jag ska spendera på bussen till och från Göteborg... Som sagt, planering!

Egobilder från igår kväll, när jag var vaken till kl 2...

Bloggpaus

Vet ni vad jag hatar? Jag hatar att framstå som svag. Jag vill alltid vara den starka, roliga, fantastiska Naffe ni känner. Men just nu mår jag inte så bra.

Mitt förhållande är inte som det ska vara, efter nästan varje Skype-samtal kommer det tårar av frustration. Jag har 600+ vänner på Facebook men känner inte att jag har någon jag kan ringa när jag mår dåligt. Trots att jag skriver här på bloggen för massor läsare, har jag aldrig känt mig mer ensam. Jag känner mig så ensam. Det är inte någons fel, men det är så jag känner.

Därför får det bli en paus från allt, inklusive bloggen. Den här helgen är jag ledig och jag ska ta hand om mig själv. Vi hörs när jag mår bra igen.

Tack för att ni förstår, mina små turturduvor.

Enda nackdelen...

... med att se för mycket Mad Men är... Inte att man förlorar för mycket vätska efter att ha dreglat efter Don Draper, utan att man börjar tro att alla män är otrogna svin. Fy, vad de ligger runt. Utan ett samvetskval. Tänk att det är så enkelt ibland.

Jag har fått min beskärda del av otrohet i livet och tro mig, det är inte värt det. Har du varit otrogen eller har någon varit otrogen mot dig, lämna det bara. Det finns inget kvar efter otrohet. Bara krossade hjärtan.

Nu ska jag och min bittra rumpa gå och lägga oss. I morgon har jag sovmorgon till kl 14! Yay.

It's just a bad day, not a bad life

Idag var en sådär dag. Vet inte varför. Det var mycket som strulade, kunder som gnällde och allting kändes allmänt segt. Jag körde på som vanligt, men jag märkte att jag blev lite irriterad emellanåt på allt och alla. Jag som är världens solstråle vanligtvis... Vissa dagar är väl bara sämre än andra. Jaja, det var skönt att sluta kl 18 i alla fall. Nu ska jag spinna bort alla bekymmer. En timmes svettig spinning. Löser alla problem.

True story

Till alla tjejer,

Till alla mina underbara tjejer därute, glöm inte att ni är vackra, starka, underbara väsen. Det ska inte behövas en man som säger det för att ni ska inse det. Utan titta er i spegeln idag och le. Ser ni? Det där glittret i ögonen, den där smilgropen, den där locken i pannan. Ni är så vackra, mina tjejer!

Haha, nu ska hippie-Naffe käka frukost och bege sig till jobbet. 

Patetisk

Det ska inte vara så här. Det ska inte kännas så här. Efter ett Skype-samtal ska man inte vilja kasta sin Macbook i väggen. Efter man har fått lite värdefull tid med sin fästman på Skype, ska man inte storgråta i kudden. Nej, det ska inte vara så här.

Men så är det. Det är så orättvist. Det går inte att bara inte att bli förlovad och sedan inte se sin honom på två månader. Inga nyförlovade ska få stå ut med att vara tusentals mil i från varandra och det enda kommunikationssättet är genom en iPhone. Jag orkar bara inte. Inte idag.

Jag är patetisk, jag vet. Men en kram hade suttit fint idag.

Tråk-Naffe

Vet ni vad jag gör klockan 23.42? Kokar potatis, morötter och broccoli. Haha, kom på att jag måste ha en matlåda för morgondagen. Mitt liv består just nu av att spara pengar, träna och snart börja plugga till FPGEE. Roligt liv. Och rolig bloggen kommer att bli... Haha. Stackars er. Men jag lovar att filosofiera om livet och kärleken, ge er budgetshoppingtips, få er att le minst en gång och dagen och fortsätta posta EGO-BILDER! Som sagt... Stackars er.

Fix it

Titta på bilden. Kan vi inte bara gå tillbaka till den här tiden? Då allt verkade så enkelt. Då ett förhållande faktiskt betydde något. Då man inte behandlade sin partner som en mobiltelefon. Då man faktiskt försökte? Jag tycker det.

Kan vi inte bara kämpa lite mer för varandra?

OnePiece och bröst

Har spenderat kvällen med att kolla på Gossip Girl och Game of Thrones och insåg två saker:

1. Jag och Chuck Bass har likadana röda OnePiece! Och det ser ut som om vi har samma storlek, eftersom hans sitter väldigt tight... Åh, vad jag älskar att Chuck transformeras från en bad boy till mr Perfect... Tycker annars at GG börjar bli lite väl töntigt nu.
2. Alla kvinnors bröst ser olika ut. Game of Thrones har verkligen så många bröst-scener att det är löjligt, men det är otroligt bra för att killar ska inse att tjejers bröst ser olika ut. De är inte alla "perfekta" bomber som på kändisar eller porrskådisar.

Naffe i OnePiece

Chuck Bass i OnePiece

Chuck Bass... Mmm...

Boys and Men

Filosofierar

Jobbade 10-14 idag och alla kunderna var så glada och trevliga för att det är sol idag. Sverige skulle vara bästa landet att bo i om det var sol året om. Alla är så mycket trevligare då.

Detta är min första helg i Sverige på typ 1 månad nu. 3 helger i USA och 1 helg i Finland. Känns skönt. Hade sett fram emot att flytta hem min resväska (som jag levt ur) till min lägenhet och ha en helg för mig själv. Men de planerna gick upp i rök när min far åkte in på akuten. Min mor och syster ska till Holland söndag-onsdag och de tycker att jag ska bo hemma då och hålla ett öga på min far. Suck. Det är ju självklart att jag gör det, men jag känner mig egoistisk som helst av allt bara vill dra mig till min ensamhet i lägenheten. Är jag en egoistisk människa? Usch, vill inte ha svaret på den frågan.

Det är min första helg jag kan ta tag i saker som jag borde gjort för längesedan. Typ skicka viktiga mail och uträtta massa ärenden som jag inte hunnit med. Typ fixa en manikyr och pedikyr. Kanske äntligen börja plugga ur min feta Comprehensive Pharmacy Review... Tror jag ska börja med att ta en powernap.

Sol ute, brun inne!

KONY 2012

Kony-videon har cirkulerat på Facebook i ett par dagar nu och idag var jag tvungen att sätta mig ner och titta på den 30 min långa videon för att sätta mig in i vad det handlar om. Joseph Kony är alltså en rebelledare i Uganda som kidnappar barn för att göra dem till barnsoldater och sexslavar. Några amerikanska ungdomar har startat en rörelse, Invisible Children, som ska pusha den amerikanska regeringen att fortsätta stötta den ugandiska militären fånga Kony. Världen ser ju ut som den gör och genom den snabba delningen av information på Facebook och andra medier, kan en människas idé påverka många.

Det är en vacker video och det är en fin idé. När jag såg videon började jag gråta (vet inte varför jag är en sådan lipsill, PMS kanske?) och tänkte direkt stötta rörelsen. Men jag är ju ganska källkritisk av mig och började läsa lite mer. Här ger Visible Children lite mer information om den ugandiska militären som verkar nästan minst lika hemsk som Kony och pekar på att Invisible Children även tjänar en del pengar på detta... Men samtidigt kan man ju inte sätta armarna i kors och klaga på att Invisible Children bara vill tjäna pengar, de har ju ändå lyckats belysa den här tragedin och lyfta fram en massmördare för medierna.

Jaja, kolla videon och läs Visible Children's information, så får ni själva ta ställning till hur ni vill göra med er kunskap.





Se videon!

Vad är det för fel på mig?

Ja, mina vänner. Vad har jag att berätta om idag? Inget och allt. Jag är blasé. Jag är frustrerad. Jag är uttråkad. Jag är arg. Jag är förnuftig. Jag är pessimist. Jag är hopplös. Jag är ok. Jag är dålig. Jag är trött. Jag är stressad. Jag är ok.

Så här har jag varit hela dagen. Uttråkad i ena sekunden och arg i andra. Härligt sällskap, va?

Jag pratade med käre Oppa igår som frågade varför jag var emo. Jag har tänkt lite på vad som gör mig så här frustrerad och kommit fram till detta.

1. Bo hemma. Även om jag älskar mina föräldrar, är jag en ensamvarg och bor helst själv. Har inte ens kunnat bo en längre tid med en bästa vän eller pojkvänner utan att känna mig kvävd. Björn var ett undantag eftersom han lät mig vara i fred när jag behövde.
2. Vintern. Jag pallar inte längre att allt ska vara en kamp. -15 graders snö, 5 lager kläder, trafikproblem... Det är som att leva i ett slags iskallt fängelse utan att ha någonstans att ta vägen.
3. Ingen träning. Ok, bara tillfälligt eftersom jag är sjuk i helgen.
4. Ingen daglig kontakt med vänner. I Uppsala har jag så många vänner och alla nära mig. Alltid är det någon som vill fika eller luncha! Här har jag typ 3-4 vänner. Men de jobbar och har partners... Så man får nöja sig med det lilla man får.
5. Mitt långdistansförhållande. Japp, där kom det. Det är inte så himla roligt just nu. Allt han säger blir fel, jag blir bara arg och frustrerad på honom, fast han är sitt normala, underbara jag. Att tänka på VÅR framtid ger mig magsår... Jag flyttar? Han flyttar? Arbetsvisum? Jobb? Argh, huvudvärk. Varför väljer jag alltid att ha JOBBIGA förhållanden?

Så, nu vet ni.

Kärlek

Jag gillar inte alls att vara kär. Jag tycker verkligen inte om vad kärleken gör med mig... Jag blir mesig, osjälvständig, klängig, blödig och allmänt emo när jag är kär.

Men jag älskar kärleken... Den är vacker. Ibland kan jag bli lite knäpp och undra om jag verkligen är kär i killen eller om jag bara är kär i kärleken. Har vi inte alla känt så någon gång?

Min 24-årsdag

Efter 66 (ursäkta 69, nej vänta 75) Facebook-inlägg, 5 sms (var är världen på väg?), 5 samtal (från mina närmsta vänner, kärlek!) och 1 långt Skype-samtal med A, är alltså min 24-årsdag över.

Det har varit en lång dag. Väcktes redan kl 09 av sms och Facebook-meddelanden på min iPhone. Fick en lyxig frukost, våfflor, en liten present (ska inte firas officiellt förrän om 3 veckor, då syrran kommer hem...), en shoppingrunda på stan, phö-middag, chilla lite med brorsan och sedan skype med pojkvännen. That's all. Har börjat läsa en deckare också, av Anna Jansson. Grymt spännande.

Har varit allmänt emo idag och på sista tiden. Vet inte varför. Känner mig lite... Lam. Tråkig. Jag är 24 år gammal, gör praktik på apotek och bor hos föräldrarna. Det känns som den roliga tiden är över. Nu har jag presenterat pojkvännen för familjen och får snart min apotekslegitimation. Nu blir jag full av 2 glas vin och måste ta taxi hem. Nu sparar jag hellre pengar till en lägenhet/ett hus än att shoppa högklackade skor. Oj.Man ska väl vara glad över att man har kommit till ett nytt stadie i livet? Men är jag redo för det?

Jag är lite ledsen och nedstämd just nu också. Det har hänt mycket tråkiga saker på sistone, med vänner och familj. Det är privata saker som jag inte riktigt kan dela med mig till er. Men de tynger mig och jag önskar att jag kunde hjälpa dessa älskade personer.

Men ni finns ju i alla fall. Mina vänner. Om ni bara visste hur mycket ni betyder för mig. Ibland tror jag inte ni förstår hur mycket jag behöver er. Ni är bäst!

Mitt år som 23-åring. OBS! Valde bara de "snygga" bilderna på mig (vilket var typ 1%...). Ja ja, Matt har sagt det, ni kan säga det. Jag tar alldeles för många bilder på mig själv.

Överväldigad

Klockan är bara 01 men er kära Naffe är redan trött. Det blir väl så när man börjar få regelbundna jobb- och sovtider. Senaste månaden har jag ju i princip gjort vad jag vill och sovit när jag vill. Men nu är januari över. Januari. Jag vet inte hur den månaden gick så fort. Det fruktade exjobbet lämnades in, den underbara examensdagen kom, min älskade pojkvän hälsade på, vi reste till Madrid och Paris och vi spenderade hans tid i Sverige med att träffa mina vänner och min familj. Svisch, svisch sade det och plötsligt blev det februari och praktikdags... Galet.

Jag har nog inte "landat" i mig själv riktigt än. Känner mig varken glad eller ledsen, pigg eller trött. Utan jag går bara runt och gör som jag blir tillsagd. Är lite i chocktillstånd över att jag är så lycklig. Jag är en ung, duktig och lyckosam tjej som har allt jag kan önska mig. Det är väldigt överväldigande.

En sak som är väldigt överväldigande och som har påverkat mitt humör på sistone är hur starka jag och A har blivit i vår relation. Mina närmaste vet hur mycket jag har gnällt, tvivlat och tvekat över hur vi ska kunna klara det här distansförhållandet. Men nu när han har varit här, träffat alla jag älskar och när han säger att han skulle kunna flytta hit om jag inte vill bo permanent i USA... Åh, min älskade A.

Jag skulle kunna skriva något långrandigt om hur mycket vi älskar varandra och tror på det här förhållandet, men jag ska inte vara melodramatisk, hehe. Det finns inte så mycket jag kan tvivla över längre om oss. Situationen är som den är, men vi får ta en dag i taget och försöka fixa detta! Men bara tanken att han älskar mig, kämpar för mig och tror på oss, gör att jag går runt och ler hela dagarna.

Photo by Björn

"Kvinnors tårar dämpar mäns sexlust"

... står det på DN. Jag som alltid trodde att mina tårar fick killar att kasta sig över mig. Jag brukar alltid gråta som förspel. Hahaha.

Nu ska jag på stan med mor&far och besöka mitt praktikapotek.

Bilden är helt taget ur sammanhanget... Bergamo, Italien 2010.

"Who do you want to be year 2011, Naffe?"

... frågade en vän mig idag. Bra fråga. Vem vill jag vara i år?

Karriärkvinnan?

Flickvännen?

Partyprinsessan?

Hemmatjejen?

Familjedottern?

Reseguiden?

Filosofen?

...

Ska sova på saken. Vi hörs imorgon, älsklingar.

Nyårspuss

Det är konstigt. Jag har haft ett par seriösa pojkvänner sedan 18-årsåldern. Alltså i totalt fem år. Men jag har aldrig fått en nyårspuss. Ni vet, kyssa personen jag älskar vid tolvslaget till fyrverkerier och musik i bakgrunden... Att sedan se den personen i ögonen och lova varandra ännu ett fint år. Åh, det skulle vara så romantiskt. Men jag har aldrig upplevt det. Pojkvännerna har antingen bott på annan ort, varit utomlands eller så har det inte varit aktuellt med att fira nyår tillsammans.

Eller vänta nu... Ett år firade jag faktiskt med expojkvän och gemensamma vänner. Men det slutade med att han plötsligt berättade att han ville flytta till Asien i framtiden och att jag började gråta (jag var ganska full också) och vi kysstes inte alls vid tolvslaget. Åh, vilka minnen!

Ingen nyårspuss i år heller...