Andas ut...

Mötet med polisen idag gick bra. Den unge, snygga (filippinska) police officern jag pratade med var riktigt snäll och höll mig lugn och sansad under förhöret. Jag hyperventilerade, svettades som en gris och pratade nästan svenska ett tag. Men han försäkrade mig om att det som hände händer hela tiden, ingen skulle anmäla mig, jag kommer inte att hamna i fängelse... Det enda jag ska göra är att betala det med min försäkring. Det hemskaste är att jag hamnar i en police report. Tjejen som var inblandad pratade jag med nyss och hon var världens gulligaste. Slutet gott, allting gott. Jag har verkligen lärt mig en läxa, men det är en dyr läxa. Mycket dyr.

Idag har jag dessutom ignorerat en viss asshole när jag såg honom. Han fattade verkligen ingenting och även om han gjorde det, rätt åt honom. Ingen snackar skit om mig (när man dessutom knappt känner mig) och tror att de kommer undan med det. Därmed basta.

Tack för ert stöd under de här dagarna! Ni har varit fantastiska, utan att ens försöka snoka i vad som har hänt har ni ställt upp. Tack! Idag skulle jag egentligen käka middag och plugga med L. Men jag var så skakad, trött (somnade kl 05 inatt på grund av ångesten...) och svettig efter förhöret att jag åkte hem. Förlåt, L. Du har varit den finaste vännen man kan ha, tack för att du stöttat mig så bra!