Idag såg jag oväntat nog killen som jag har svurit över, gnällt på och varit så arg på den senaste tiden. Han kom ut från Hemköp och bar på sin matkasse och plötsligt var det som om något bara tändes i hjärnan på mig.
Jag ville inte vara arg på honom längre. Jag tyckte faktiskt synd om honom. Han hade ju inte bett om alla dessa problem som plötsligt rasade över honom. Det var ju faktiskt hennes beslut att ha barnet. Han var ju bara en oansvarig ung kille som var så lycklig över att han hade en fin flickvän som tog hand om honom. Nu förväntas han plötsligt att ta hand om henne och sitt barn. Han är ju bara ett barn själv.
Jag har varit arg på honom länge, men jag kan äntligen släppa det. Jag försöker tänka: tänk om detta hade hänt min bror. Tänk om han var i ett förhållande där han älskar sin tjej och bara vill vara med henne. Ha det ansvarslöst och härligt som unga människor vill. Och plötsligt står hon där med en bebis i magen. Vilken vanmakt att inte veta hur man kan hjälpa till, göra allt fel, känna stressen att inte ha tillräckligt med pengar eller viljestyrka att försörja sin familj... Han vill kanske, men han kan inte. Han är bara ett barn mentalt. Jag vet dock att min bror hade tagit mer ansvar än denna kille, men jag hade ändå tyckt synd om min bror som får hela sin värld vänd upp och ned för sin tjejs beslut.
Den där killen... Där gick han helt själv bärandes sin kasse och jag tyckte bara så synd om honom. Ingen som tar hand om honom, han får träffa den han älskar och sin bebis ibland, inget hem, inget jobb, inget liv... Hur kan man vara arg på någon sådan?
Jag kände mig som Buddha när jag insåg detta. Man måste förlåta och gå vidare. Man kan inte hata någon. Alla har vi våra kors att bära...
No comments:
Post a Comment