Room 501 - day 8

It's a steady downslope. Grandpa didn't eat anything today, he just drank some Ensure and slept the whole day. I couldn't even read the newspaper for him, like I usually do. He didn't want to listen to music or talk to any of his many callers. It's just so sad how his condition is getting worse so fast. The only positive news right now is that he isn't in pain. He doesn't really feel anything. No hunger, no need to do anything, no pain... He's just tired and wants to sleep. We can only hope for his ending to be that merciful. Just falling asleep, no pain, with his beloved around him.

I was sitting and holding grandpa's hand today, wondering what he was thinking. Is he afraid? Is he happy with his life? Is there something he regrets? Does he believe in life after death? But I don't want to scare him with these questions. His body may be weak, but his spirit is still strong and he just want to go home and live his normal life again. Talking about these things may crush his spirit... Or should I ask him these questions?

Yesterday a new patient arrived to room 501. An Indian man who had a stroke and is really in bad shape. His poor face is skull-like and he's hardly aware of anything around him. His sweet little wife patted me on the head and sighed "That's life". And then she looked at me and whispered: "Poor girl". Why does everyone feel sorry for me?

The Scotish gentleman in the other bed is really in bad shape too. He had a stroke 3 months ago and had four by-pass operations. It's a miracle the old, overweight man still lives. Last week he was still happy, sitting up eating and cheering me with "Tootsie". He just seems so tired. Just sleeping and not eating like my grandpa. It's not long now... It's unbelievable, how fast things go in this department of palliative care.

Dorian Gray

En exquisite take on Oscar Wilde's book The Picture of Dorian Gray. The actors are amazing and the movie captures the right atmosphere: hedonism, evilness, sinful lust and of course vanity. Dorian Gray is a young man discovering his youth and beauty can give him everything he wants in life. Standing in front of a glorious painting of himself, he wishes a painting of him could age instead of him, unaware of that his wish will come true... Must see! At least for the sake of Ben Barnes, who is perfect for the role of Dorian Gray. Well, Barnes is kind of perfect in every way...
Grade: NNNN (out of 5 N)

3 movies you have to watch

Grab your napkins, girls!

Room 501 - day 7

Today was a beautiful day. It was a warm and sunsnowing day. Seriously, it was only -3 Celsius! Grandpa ate, not much but still, he ate. Five (5!) old Vietnamese ladies and one old Chinese chump from his "fanclub" visited him and cheered him up. It made him happy. Grandpa's sister sat with us almost the whole day and talked non-stop with her squeaky voice. I adore that little lady, but today I just wanted some time with grandpa. For dinner he actually ate a little mashed potato, steamed fish and some Minestrone soup. That made me happy. Which made me recover a tiny bit of my apetite back. I probably ate more today than on my whole stay here so far... I'm exaggerating.

Another night without anything to do or anyone to talk to (except Q, thanks man!). A part of me just wants to go back to sunny Sac and enjoy my carefree life and plan fun things for E's visit. Another (huge) part of me wants to stay here in ice-cold Toronto. At my grandpa's side. I just want to sit next to him, hear him breath, listen to his voice and watch every wrinkle of his face, trying to force it to my memory so I'll never forget him. I know I won't. But every second with him is priceless. I wish I could stay with him until his last day... In September 2009 the doctors told him that he had about 6 months left. Now it's January. I really dont know how I'm gonna get through these months..? Just waiting for the horrible news that surely will come... Right now it just feels like I will never dance, laugh and party ever, ever again...

In exactly one week me and my dear friend Erica will be on our way to San Diego, LA and roadtripping the Californian coast. Right now it just feels so urreal. She is staying in Cali for 3 weeks and I'm going back to school the 25th, but we're planning the 1 weekend in Las Vegas and 1 weekend in maybe San Francisco or somewhere close to Sac. I hope we'll have a good time even though I'm gonna be a wreck.

Only 2 days left by his side...

Looking like shit in a present from grandpa's wonderful sister

Min oppa fyller år!

Room 501 - day 6

Idag blev jag väckt av att min moster ringde och sa till mig att somna om. Hon kom in tidigt till sjukhuset och tyckte jag kunde ta sovmorgon idag eftersom det var synd om mig. Synd om MIG?! Men eftersom jag somnade 4 igår så somnade jag tacksamt om. Hann även webcama lite med min mor och syster innan jag åkte till sjukhuset. Det var mysigt och välbehövligt.

Ännu en dålig dag. Morfar åt nästan ingenting. Han drack bara lite Ensure (näringsdryck) och sov. Jag och hans granne som kom med och hälsade på, masserade hans händer och fötter och han såg lycklig ut för ett tag. Han fick även prata en stund med min mor och syster och han verkade ha roligt. Men när han lade på suckade han "Äntligen...". Han har fortfarande humor, min älskade morfar!

Kom hem redan vid 20 eftersom morfar ville sova ifred. En hel kväll för mig själv med mina tankar. Inte bra. Jag saknar mina vänner i Uppsala, i Sac, i hela världen... Hoppas att ni kommer ihåg mig, för jag tänker på er!

Blek, mittbena och kort hår vs solbränd, snedbena och långt hår?

To my foreign readers

I've noticed that the numbers of my readers outside of Sweden are increasing, so I was thinking of writing my blog in English. But I dont know. I'm not that good in English. Anyhow, you know that there is a translater tool on my blog right? It's right below the Sacramento clock. With that gadget you can translate my blog into a lot of different languages. The text get a bit retarded though, since Google Translate is a pretty lousy translator. But it's allright.

Welcome to my blog, my new friends!

Room 501 - day 5

En dålig dag igen. Morfar åt nästan ingenting. Trots mina bönfallande försök. Han mådde dåligt hela dagen och var för trött för att göra någonting. Jag satte på lite musik åt honom och satt mest och tittade ut genom fönstret på det strålande vackra vädret. Jag orkar inte göra något när morfar lider. Tur nog kom morfars mysiga yngre syster in och satt med honom en stund. Hon kände min mor sedan tiden i Vietnam och blev så förtjust när hon såg mig. Den gamla damen kramade mig hårt flera gånger utan anledning och tyckte jag var en kopia av min mor. Det var mysigt att ha henne där. Moster ville köpa souvenirer åt mig så vi åkte en kort stund till ett stort mall. Jag köpte en bäver och små jättesöta smyckesskrin. Tillbaks på sjukhuset såg vi att morfar inte ville äta något till middagen heller. Han såg så trött och svag ut. Ingen bra dag helt enkelt.

Sjuksystrarna och personalen börjar känna igen mig och försöker muntra upp mig med värmande ord och massa skämt. Tänk vilka bra människor det finns i världen.

Kanadas symbol: lönnlövet. Smyckesskrin vars lock kan användas som brosch och de små löven kan användas som örhängen.


Min nya vän mr Beaver.

Them daft Canadians... part 2

Heard in the hospital:

- Waa, you shine even more than the sun! You make me wanna swipe the floor in this room every day, all the time... (charming young janitor, the second time I met him)

- You are so pretty! Everytime I come in here I think about how pretty you are! (random nurse)

- I thought you were Filipino, but you are Chinese right? (random nurse)

- Hello tootsie! Oh, that smile made my day! (grandpa's Scotish roomie)

- Now ladies, dont panic! (grandpa's roomie who fell and tried to comfort the nurses)

Shines more than the sun, eh?

ZzzzZ

Ladies and gentlemen, the Naffe ska sova innan klockan 1. Detta händer bara en gång per år och måste därför dokumenteras! Vill även ge er en bild så ni ser att jag lever och är välmående (nåja). God natt!

Jag må se ut som ett spöke, men jag lever än!

Them daft Canadians...

Hört i Kanada:

- You are not from here, are you? (Subway-tjejen, när jag stirrade länge på mina kanadensiska mynt)

- Well, hello there girl... (sliskig indisk snubbe)

- Oh, I was gonna say that I thought you were from America, but I didn't want to get into trouble!

- I'm from Sweden...
- Holy cow!

- My dear, you made me so worried.. .But you look so different! (min morfars beundrarinna stormar in på sjukhuset och kramar FEL gubbe i rum 501)

Tur att min humor fortfarande är intakt.

Room 501 - day 4

Redan nar jag vaknade i morse med ryggont, snubblandes med huvudet in i badrummet och tappade bort viktiga saker,visste jag att det inte skulle bli en bra dag. Morfar hade matt daligt hela morgonen och ville darfor inte ha sin sjukgymnastik. Han at knappt nagot pa hela dagen. Han bara sov. Middagen at han nastan en timme senare an vanligt. Han horde kanske hur ledsen jag var och fick i sig lite mat till slut.

Det gar upp och ner som sagt. Det ar det jobbiga med den har sjukdomens slutskede. Aven om man han far palliativ vard sa far man upp hoppet varje gang han mar lite battre, for att an en gang fa det krossat de dagarna det ar samre. Det ar jobbigt for honom framfor allt. Min morfar vill ju bara hem till sig igen och leva sitt vanliga liv igen och de dagarna han mar samre verkar han sa arg och besviken pa sig sjalv att han inte blir battre. Men det finns ingenting nagon kan gora nu...

Tack an en gang for alla varmande ord, vanner. Manga horde av sig idag, formodligen pa grund av min vadjan igar. Forlat, var inte meningen att fa ett utbrott pa er och fa er att fa daligt samvete. Oroa er inte, jag hanterar det har ganska bra just nu, kande mig bara lite ensam igar. Alskar er, mina vanner!

Idag var den andra gubbens sang tom...

Morfars blommor fran en beundrarinna

Utsikten fran fonstret

Tack

Tack till allt stod jag fatt av er den har tiden, mina vanner. Det ar verkligen sjukt jobbiga tider nu och da jag behover mina vanner som bast. Kanner mig sa otroligt ensam. Jag ar lite besviken att familj och nara vanner inte ens verkar ha tid (eller modet) att fraga mig hur jag mar. Jag ar Little Miss Sunshine och Stalmannen vanligtvist, men nu ar jag bara manniska.

Jag kanske inte vill prata om det med er nar ni fragar, men ni anar inte hur mycket jag uppskattar ett "Hur mar du?" eller "Jag beklagar". Behover inte sa mycket mer. Bara de oden far mig att forsta att ni bryr er. Ge mig allt stod ni kan! Tack kara vanner.

Room 501 - day 3

Idag nar jag kom in i rum 501 stralade solen in genom fonstret. Morfar ar inte ensam var min forsta tanke. En glad tanke. En rar vietnamesisk gumma och hennes gubbe var och halsade pa min morfar. Min moster hjalpte morfar med maten och han sag svag men glad ut. Gubben holl min morfar i handen och pratade och log. Tanten berattade for mig att hennes man var nara van till min morfar, "spagubbe" och jatteduktig pa att lasa i handflator. Okej, tankte jag.

Nar det gulliga paret och min moster gatt laste jag som vanligt lite ur tidningen for morfar. Han somnade snart och jag gick ner till cafeterian och tog en tuna-Subway. Nar jag satt i solen och fnissade till gamla Shakespear in love kom ytterligare tva gubbar for att halsa pa morfar. Han ar banne mig popular! Skulle han ha Facebook skulle han ha fler vanner an mig! De pratade och skrattade lange och sedan var det dags for middag. Morfar at mat och drack te helt sjalv utan min hjalp! Hans telefon ringde och han behovde inte min hjalp for att svara heller. Jag ar arbetslos! Men sa glad och stolt over min morfar.

Jag vet att det kommer att ga upp och ner och att vissa dagar kommer att vara samre an andra. Men just nu ar jag bara sa glad att morfar hade en bra dag. I morgon kommer sjukgymnasten och ska hjalpa morfar att ova att ga lite igen.

Tyvarr medforde dagen andra sorger. Min morfar ligger i samma rum som tva andra gamla gubbar. Idag var en av gubbarnas hela familj och en prast har och bad for den gamla gubben. Det ar nara nu for honom. Fick en klump i halsen och kande verkligen med familjen. Undrade om jag skulle fa vara med om nagot sadant snart...

Man kan se downtown och CN tower fran morfars vaning.

Kopte minibananer och mango till morfar.

Morfar ar en gentleman med snygga skjortor, hangslen och hatt.

Sjalvklart ar han patriotisk sydvietnames ocksa

Room 501 - day 2

Lång dag... Var på sjukhuset 12-19. Somnade på tunnelbanan hem. Men morfars status är densamma. Han är svag och mår illa ofta, men äter bra och verkade lite piggare idag. Han lyssnade uppmärksamt på nyheterna jag läste honom och tittade till och med lite på fotona jag satt upp. Fyra gamla vänner hälsade på idag och som alla tyckte att morfar såg så bra ut. Men vad säger man? Till middagen började illamåendet komma tillbaka och det gjorde så ont i mig att se honom lida. Man är så maktlös. Men med lite antiemetika så kunde han äta middagen utan problem. Jag är så stolt över min kämpande morfar.

Såg My sisters keeper idag när morfar sov och bölade som en idiot. Läkaren trodde att jag grät på grund av min morfar och såg beklagande ut. Kunde lika gärna vara tårar för morfar. Underbar film om familjekärlek och döden. Men fick mig att grubbla mycket.

Tänk om jag går in rum 501 en dag och morfar är borta?

Min morfars bokhylla. Så mycket fina bilder på hans stora familj. Så mycket kärlek!

Min coola morfar har Corona-solbrillor. Hur coolt är inte det?


Morfar är hängiven filatelist.

Room 501 - day 1

Idag hälsade jag på morfar på sjukhuset för första gången. Jag tänkte gå upp klockan 9 men gick upp halv 11. Trött. Det snöade och jag hade på mig två lager av allt. Jag tog en buss, tunnelbana och en till buss för att komma till sjukhuset. Gick genom mintgröna korridorer med leende sjuksköterskor och hostande åldringar. Åkte en hiss med en gammal brittisk gentleman till läkare. Gick genom ett virrvarr av korridorer och rum med sjuka människor. Stannade vid rum 501. Tvekade en sekund.

Det första jag såg var dock inte min morfar utan 2 andra åldringar, en sköterska och min moster. Men sedan såg jag honom. Han såg så liten ut. När jag gick närmare och min moster hojtade till plirade han på mig med sina intelligenta och klara ögon. Han kom ihåg mitt namn och visste exakt vem jag var. Ett leende. En svag handskakning. Jag log till min förvåning också. Han verkade så svag och trött, men järnviljan fanns där. Han sade att han var glad att jag var där. Jag sade att jag också var glad. Jag berättade att det snöade ute. Han såg sorgsen ut och sade att han inte varit ute på länge...

Jag spenderade dagen med att sitta vid min morfars sida. När han sov lekte jag med min laptop, och kollade på "Veronika bestämmer sig för att dö" (Paolo Coehlo, dåligt val i dessa tider). Jag hjälpte honom med middagen som han åt galant och läste lite ur en vietnamesisk tidning för honom. Försökte småprata om ditten och datten. Det kändes så bra. Att kunna göra något för honom. Även om det var en sån liten grej som att räcka honom hans tekopp. I slutet av dagen kom hans vänner in med blommor och min moster hämtade mig för att skjutsa mig hem.

Min moster tycker att jag ska åka på lite utflykter så jag inte blir uttråkad. Men just nu känns det så avlägset att ens vika från morfars sida för att åka hem och sova. Hon frågade mig även över middagen om jag visste vad palliativ vård är. Det vet jag efter år av apotekarstudier. Då slog det mig att han kommer att lämna oss. Jag fick nästan panikångest. Hon berättade att morfar inte ville acceptera att han är slutskedet nu utan att han fortfarande vill att man sköter hans blommor tills han kommer hem. Det är så sorgligt. Min starka morfar... Denna man som känt så fysiskt avlägsen, men ändå alltid funnits i mitt liv, är plötsligt här framför mig och jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Jag vill bara göra allt för att få honom att må bra. Har ni varit med om något liknande och har tips på hur man muntrar upp och ser till att han är vaken och pigg, berätta gärna. Funderar på att ta med lite foton och sätta upp på hans anslagstavla på rummet. Kanske köpa lite kakor som jag vet att han gillar och kan äta nu. Ta hand om era nära och kära och uppskatta varje minut ni har med dem! En dag är det för sent.

I morfars lagenhet

Antligen ar jag framme. Sov sa djupt idag (de fa timmarna jag fick sova) att jag knappt markte nar planen lyfte, landade, serverade dricka... Sag underbara vyer pa NY och vackra snolandskap nar jag da och da vaknade till, men inte ens fotogalna jag orkade ta fram kameran. Bara sov och sov. Jag gick pa och av planen som i en drom. Tack och lov att jag kom fram till ratt stad...

Ar i morfars lagenhet nu. Den ar valdigt mysig och valdigt morfar. I morgon ska jag helt sjalv aka och halsa pa honom pa sjukhuset. Ar lite orolig for hur jag ska reagera och hur jag kommer att kanna. Men det ordnar sig. Jag ar har for att muntra upp och ta hand om min morfar. Mina egna kanslor och sorg far jag ta senare.

Har internet har och kommer att blogga varje dag formodligen. Ni hanger val med?

P.S. Hittade lite yogavideon pa youtube igar och korde framfor datorn. Yoga + somnbrist = zombie-Naffe. Inga flygplansragg idag alltsa. Daremot slog jag i huvudet jattehart. Charmig!

Sömnig för en gångs skull

Vanligvist kan ni se mig pigg och alert online bloggandes eller msnandes vid den här tiden. Bara för att jag vet att jag ska åka om 1 timme så är jag så sömnig ikväll... Får inte sova förrän kl 6 om jag har tur... Hoppas bara säkerhetskontrollerna inte bitchar efter det som hände i Newark. Kommer att flyga 3,5 timmar till Dallas, transfer 3,5 timmar till New York (LaGuardia) och till slut transfer 1,5 timmar till Toronto. Shit, jag mår illa bara jag tänker på det. Vi ses på andra sidan!

Hmm...

Om mitt flyg till Toronto går 6.00 och jag måste vara där 2 timmar innan på grund av säkerhetskontroller, måste jag vara på flygplatsen 4.00. Vilket innebär att jag måste åka 03.30. De senaste dagarna har jag gått och lagt mig vid 3.30. Så lösningen på denna ekvation är väl bara att inte sova alls inatt?

Det här gör mig ju inte mindre deppig...

Tung väska, tungt hjärta

Försöker packa inför morgondagens tidiga flyg (kl 6.00). Är sorgsen. Har fått besked om att morfar nu ligger på sjukhus och förmodligen inte kommer att kunna komma hem till sig igen. Jag ska alltså åka dit, bo själv i morfars lägenhet och hälsa på varje dag och försöka muntra upp honom. Känns så bra att kunna träffa honom och vara med honom i hans sista tid. Men hur ska jag kunna hålla mig från att gråta? Jag får en klump i halsen redan nu av att tänka på honom. Min alltid glada, kloka, franskpratande, frimärkssamlande, starka, simmande morfar...

För bara någon månad sedan...