September 2009, USA

Har fixat ett collage som visar vad jag höll på med såhär dags för ett år sedan, då jag var en glidare i Cali! Check it out! Ok, kunde inte lägga mig än. Men jag ska borsta tänderna nu.

Klicka för att förstora! Klick klick!

Naffe's World Tour

Kom ihåg att jag bara är 23 år... Ung.

California Love

Nu har jag skrivit min första reserapport för Leffmans och det blev mer än en A4 lång. Det fick mig att sakna mitt älskade Kalifornien. Jag tror inte ni förstår hur mycket jag älskar det stället. Jag har rest ganska mycket för att bara vara 23 år gammal. Men jag har aldrig känt mig riktigt, riktigt hemma, även om jag älskar Vietnam, Sverige, Frankrike... Men när jag kom till Kalifornien insåg jag det. Det kändes som hemma.

Kalifornien har allt jag behöver. ALLT. Det är en galen mix av amerikansk populärkultur, asiatiskt måttfullhet, afrikansk kreativitet, sydamerikansk passion och hela världens galenheter! Jag älskar det. Man kan ragga på stränderna i Santa Monica, hika i Yosemite, åka snowboard i Lake Tahoe, festa i öknen i Death Valley... Det finns något för alla. Än en gång, jag älskar det.

Augusti. Vid den här tiden förra året hade jag just börjat på Sac State. Jag hade just börja lära känna mina vänner som skulle bli som min andra familj under mitt år där. Jag hade just upptäckt hur fantastiskt jag trivdes där. Åh... Take me back, take me home...

Bilder från augusti 2009. Kommer att komma som en bildserie från förra året.
Hoppas ni står ut med mig! Klicka för att se större bilder! Klick klick!

San Diego, spring break 2010

Puh. Nu är jag och Spanjorskan hemma igen från vår 4-dagars spring break i SoCal. Vi bodde på usahostelet (som jag rekommenderar varmt) och hade en helt galen helg! Direkt när vi kom fram på torsdagen, så myste vi runt i Gaslamp District och shoppade lite smått och gott. På kvällen blev det lite vin och utgång med folket på hostelet. Träffade helt galna människor. Brasilianare som inte förstod ett nej, fransmän som pratade svenska, svenska från Falkenberg, australiensare som oförståelig, holländska som dansade som en black girl... Åh, jag älskar att bo på hostel! Pacific Beach, vintageshopping och stans bästa houseklubb Voyeur hanns också med! Mer bilder från SD hittar ni här.

Indian food in the Gaslamp District

Great Indian food - check!
Coke with a taste of sewer - check!
A walk in beautiful Gaslamp District - check!
New York fireman asking if he could buy us a drunk - check!
Jetlagged Erica who went to bed at 10pm - check!
Really looking forward for tomorrow - check!
A promise that pics will come up tomorrow - check!
Text message from mr Romania - check! Hehe.

Talk to you tomorrow!

In San Diego!

After a long train/bus/train ride to South Cali, we're finally here! We both are showered and fresch and are about to go and have a bite somewhere nice. The USA hostel in San Diego is in the famous Gaslamp Quarter and really, really nice and we have wifi and free pancake breakfast. So I'll keep you posted about our adventures every day!

By the way, the date with mr Romania went well. Very well. He lives in a $4000 house and is a total charmer!

DILF on a plane

Ok guys, I just have to tell you this funny incident! After running sweaty from one terminal to another at Phoenix Airport, I sat down and waited for my flight to Sac. I saw a handsome, 30ish half white, half black guy sitting and playing and joking with his 2ish years old, very very cute son. Big, strong men who have a good hand with kids are pretty hot = DILF (dad version of MILF). So I sat there and watched them for a while and wondered if my future husband would be that good. When we boarded they sat just in the seats in front of me across the lane. I slept, read about the 17 places to go 2010 (and Sthlm was in it!), stared into the air, sighed, drank apple juice and listened to ABBA the whole trip and didn't really care about the people around me. When we finally arrived at Sac airport and everybody was preparing to get off the plane, I suddenly heard:
- So what kind of Asian are you?. It was the DILF who looked curiously at me.
- Vietnamese. I answered.
- Oh, I see. You look exactly like my mother! Don't take it the wrong way...
I was pretty surprised and laughed. I looked like an old black lady? I thought.
- Never heard that one before... But you're not asian, are you?
- I'm half japanese! And I didn't mean you look old. You look like my mother 30 years ago!
I just laughed and then we were busy getting off the plane and walking to the bagage claim. I half ran to the bagage claim so my uncle didn't have to wait for me too long. When standing at the bagage carousels, sweaty, pale, dead tired and unattractive, the DILF showed up again with a smile.
- So, what do you do in Sac? he asked me.
- I'm here for studies, for one year, and then I'll go back to Sweden.
- Oh wow I see, but why Sac? Isn't it boring here?
- Haha, yeah it definetely is...And you?
- I'm here for work, for six months and then back to Atlanta. So how old are you?
- You cant ask a lady about her age!
- Well, as long as she's under 30, it's ok!
- Oh, well then! I'm 22.
- Can I get your number, maybe we can do something?
I stared at him and then at his ring finger. No ring, but still...
- Oh, I thought you were married or something...
- Haha, no I have a kid, but I'm not together with his mum...
- Oh ok, yeah sure...
- Ok, I'll give you a call this weekend!
When I went outside to meet up with my uncle, I ran into him with an old Asian lady.
- That's my mom! he smiled.
Weird. I allready met his mum... I'm sure he's just feels lonely in a new city and need new friends. He's 30ish, he has a son, he has a job... Not really my type of guy. But you have to try everything in life once, right? Girls just wanna have fun! And so on with all the clichés...

So, I just got home from the airport and just sat down for some midnight snack with my aunt and uncle. Now I just unpacked everything and I am dead tired. Walgreens tomorrow 12-4pm!

All over the country

It hasn't really hit me yet that I won't be seeing grandpa today...

I'm waiting for my flight at Minnesota's giant (giant, I tell you!) airport with a venti hazelnut ice latte. This drink always makes me think about my asian twin and our crazy nights. That may sounded a bit naughty...

Well, I'm boarding in 30 minutes so, I'll keep chatting with my twin. Mexicano and my other wonderful friends!

Erica is comin' on Sunday! Can't believe it! It's gonna be crazy fun!

Room 501 - the last day

When I stepped into the room 501 today I knew it was gonna be a good day. Grandpa sat up and smiled when he saw me. He had all by himself allready drunk a bottle of Ensure. The food was in front of him and with a little help from me he actually ate a little bit more. Then he sat and chitchatted with his sister for a while, talked on the phone with my mum and guess what? He even had the strength to correct my terrible vietnamese. He smiled a big smile when my aunt took a picture of us. So did I.

The janitor who has been so cute to me and fetching me teas and stuff all the time, came in today and smiled his big smile. He asked if I was leaving tomorrow and I said yes. He wondered if he could get me some tea and my grandpa's sister accepted his kind offer and told him that I really liked him. (What?) He came back with the tea and took my hand to shake it. "You take care now, allright!" he said, smiled and left us. My grandpa's sister was smiling funny. Just minutes after that I ran into him in the hallway again. "So will you ever come back?" he asked me smiling. I told him that I didnt know, maybe this summer. He just smiled and said "you are a very pretty girl!". When I was back in the room and grandpa's sister just left, he suddenly stormed into the room. He took my hand to shook it again with these words: "I just wanted to wish you a safe trip back home, good luck with everything, school, your career, be a good girl, listen to your parents, enjoy life, take care of yourself, maybe one day you can come back to see me again!". I was quite shocked and just smiled and thanked him. He turned away to leave and then turned his head to look at me again. "You are a very lovely young lady." was his last words. Wow...

When the bright sun had set grandpa eventually woke up from his afternoon nap. And he actually wanted to have dinner. I helped him and was having a hard time not focusing on that this was the last time I helped him with his dinner. Or that it was the last time I held his hand and patted his shoulder. When dinner was done I sat down next to him. He thanked me for spending time with him. I tried to cheer him up. Told him to eat well and get better, so me and my sister could visit him this summer. He seemed very enthusiastic about that idea and promised he'll try to get better. I told him how lucky he should be to have so many children and grandchildren who loved him so much. He aggreed and smiled. I gave him a big hug and at first he seemed surprised and then he hugged me back. Our first and last hug. I didn't cry. My last words to him was "Au revoir".

Grandpa has always been unselfish, he shares the little he has with everyone and doesn't want to bother anyone. He would never say that he is in pain or talk about his sad feelings to make the people who loves him worry. I have a feeling today was partly a charade to make me happy, on my last day with him. Now, whatever this cheerful day was because he had a good day or simply because he wants me to remember my last day as a good day, I don't know. I just know that this old, weak man still loves life so much and this disease is taking so many years of love, life and adventures from him. It's not fair.

I'm not sad. Not yet. I'm just so damn proud of being his granddaughter. I hope I will be like him one day. Strong, cheerful, passionated, kind, unselfish and life loving. My last day with grandpa was a good day. But who knows, maybe I'll see him again. And that day will definitely be a good day.

My wonderful grandpa

Finally...

... I'm going to bed. It's 4.28 in the morning. Cheers.

Room 501 - day 8

It's a steady downslope. Grandpa didn't eat anything today, he just drank some Ensure and slept the whole day. I couldn't even read the newspaper for him, like I usually do. He didn't want to listen to music or talk to any of his many callers. It's just so sad how his condition is getting worse so fast. The only positive news right now is that he isn't in pain. He doesn't really feel anything. No hunger, no need to do anything, no pain... He's just tired and wants to sleep. We can only hope for his ending to be that merciful. Just falling asleep, no pain, with his beloved around him.

I was sitting and holding grandpa's hand today, wondering what he was thinking. Is he afraid? Is he happy with his life? Is there something he regrets? Does he believe in life after death? But I don't want to scare him with these questions. His body may be weak, but his spirit is still strong and he just want to go home and live his normal life again. Talking about these things may crush his spirit... Or should I ask him these questions?

Yesterday a new patient arrived to room 501. An Indian man who had a stroke and is really in bad shape. His poor face is skull-like and he's hardly aware of anything around him. His sweet little wife patted me on the head and sighed "That's life". And then she looked at me and whispered: "Poor girl". Why does everyone feel sorry for me?

The Scotish gentleman in the other bed is really in bad shape too. He had a stroke 3 months ago and had four by-pass operations. It's a miracle the old, overweight man still lives. Last week he was still happy, sitting up eating and cheering me with "Tootsie". He just seems so tired. Just sleeping and not eating like my grandpa. It's not long now... It's unbelievable, how fast things go in this department of palliative care.

Room 501 - day 7

Today was a beautiful day. It was a warm and sunsnowing day. Seriously, it was only -3 Celsius! Grandpa ate, not much but still, he ate. Five (5!) old Vietnamese ladies and one old Chinese chump from his "fanclub" visited him and cheered him up. It made him happy. Grandpa's sister sat with us almost the whole day and talked non-stop with her squeaky voice. I adore that little lady, but today I just wanted some time with grandpa. For dinner he actually ate a little mashed potato, steamed fish and some Minestrone soup. That made me happy. Which made me recover a tiny bit of my apetite back. I probably ate more today than on my whole stay here so far... I'm exaggerating.

Another night without anything to do or anyone to talk to (except Q, thanks man!). A part of me just wants to go back to sunny Sac and enjoy my carefree life and plan fun things for E's visit. Another (huge) part of me wants to stay here in ice-cold Toronto. At my grandpa's side. I just want to sit next to him, hear him breath, listen to his voice and watch every wrinkle of his face, trying to force it to my memory so I'll never forget him. I know I won't. But every second with him is priceless. I wish I could stay with him until his last day... In September 2009 the doctors told him that he had about 6 months left. Now it's January. I really dont know how I'm gonna get through these months..? Just waiting for the horrible news that surely will come... Right now it just feels like I will never dance, laugh and party ever, ever again...

In exactly one week me and my dear friend Erica will be on our way to San Diego, LA and roadtripping the Californian coast. Right now it just feels so urreal. She is staying in Cali for 3 weeks and I'm going back to school the 25th, but we're planning the 1 weekend in Las Vegas and 1 weekend in maybe San Francisco or somewhere close to Sac. I hope we'll have a good time even though I'm gonna be a wreck.

Only 2 days left by his side...

Looking like shit in a present from grandpa's wonderful sister

Room 501 - day 6

Idag blev jag väckt av att min moster ringde och sa till mig att somna om. Hon kom in tidigt till sjukhuset och tyckte jag kunde ta sovmorgon idag eftersom det var synd om mig. Synd om MIG?! Men eftersom jag somnade 4 igår så somnade jag tacksamt om. Hann även webcama lite med min mor och syster innan jag åkte till sjukhuset. Det var mysigt och välbehövligt.

Ännu en dålig dag. Morfar åt nästan ingenting. Han drack bara lite Ensure (näringsdryck) och sov. Jag och hans granne som kom med och hälsade på, masserade hans händer och fötter och han såg lycklig ut för ett tag. Han fick även prata en stund med min mor och syster och han verkade ha roligt. Men när han lade på suckade han "Äntligen...". Han har fortfarande humor, min älskade morfar!

Kom hem redan vid 20 eftersom morfar ville sova ifred. En hel kväll för mig själv med mina tankar. Inte bra. Jag saknar mina vänner i Uppsala, i Sac, i hela världen... Hoppas att ni kommer ihåg mig, för jag tänker på er!

Blek, mittbena och kort hår vs solbränd, snedbena och långt hår?

Room 501 - day 4

Redan nar jag vaknade i morse med ryggont, snubblandes med huvudet in i badrummet och tappade bort viktiga saker,visste jag att det inte skulle bli en bra dag. Morfar hade matt daligt hela morgonen och ville darfor inte ha sin sjukgymnastik. Han at knappt nagot pa hela dagen. Han bara sov. Middagen at han nastan en timme senare an vanligt. Han horde kanske hur ledsen jag var och fick i sig lite mat till slut.

Det gar upp och ner som sagt. Det ar det jobbiga med den har sjukdomens slutskede. Aven om man han far palliativ vard sa far man upp hoppet varje gang han mar lite battre, for att an en gang fa det krossat de dagarna det ar samre. Det ar jobbigt for honom framfor allt. Min morfar vill ju bara hem till sig igen och leva sitt vanliga liv igen och de dagarna han mar samre verkar han sa arg och besviken pa sig sjalv att han inte blir battre. Men det finns ingenting nagon kan gora nu...

Tack an en gang for alla varmande ord, vanner. Manga horde av sig idag, formodligen pa grund av min vadjan igar. Forlat, var inte meningen att fa ett utbrott pa er och fa er att fa daligt samvete. Oroa er inte, jag hanterar det har ganska bra just nu, kande mig bara lite ensam igar. Alskar er, mina vanner!

Idag var den andra gubbens sang tom...

Morfars blommor fran en beundrarinna

Utsikten fran fonstret

Room 501 - day 3

Idag nar jag kom in i rum 501 stralade solen in genom fonstret. Morfar ar inte ensam var min forsta tanke. En glad tanke. En rar vietnamesisk gumma och hennes gubbe var och halsade pa min morfar. Min moster hjalpte morfar med maten och han sag svag men glad ut. Gubben holl min morfar i handen och pratade och log. Tanten berattade for mig att hennes man var nara van till min morfar, "spagubbe" och jatteduktig pa att lasa i handflator. Okej, tankte jag.

Nar det gulliga paret och min moster gatt laste jag som vanligt lite ur tidningen for morfar. Han somnade snart och jag gick ner till cafeterian och tog en tuna-Subway. Nar jag satt i solen och fnissade till gamla Shakespear in love kom ytterligare tva gubbar for att halsa pa morfar. Han ar banne mig popular! Skulle han ha Facebook skulle han ha fler vanner an mig! De pratade och skrattade lange och sedan var det dags for middag. Morfar at mat och drack te helt sjalv utan min hjalp! Hans telefon ringde och han behovde inte min hjalp for att svara heller. Jag ar arbetslos! Men sa glad och stolt over min morfar.

Jag vet att det kommer att ga upp och ner och att vissa dagar kommer att vara samre an andra. Men just nu ar jag bara sa glad att morfar hade en bra dag. I morgon kommer sjukgymnasten och ska hjalpa morfar att ova att ga lite igen.

Tyvarr medforde dagen andra sorger. Min morfar ligger i samma rum som tva andra gamla gubbar. Idag var en av gubbarnas hela familj och en prast har och bad for den gamla gubben. Det ar nara nu for honom. Fick en klump i halsen och kande verkligen med familjen. Undrade om jag skulle fa vara med om nagot sadant snart...

Man kan se downtown och CN tower fran morfars vaning.

Kopte minibananer och mango till morfar.

Morfar ar en gentleman med snygga skjortor, hangslen och hatt.

Sjalvklart ar han patriotisk sydvietnames ocksa

Room 501 - day 2

Lång dag... Var på sjukhuset 12-19. Somnade på tunnelbanan hem. Men morfars status är densamma. Han är svag och mår illa ofta, men äter bra och verkade lite piggare idag. Han lyssnade uppmärksamt på nyheterna jag läste honom och tittade till och med lite på fotona jag satt upp. Fyra gamla vänner hälsade på idag och som alla tyckte att morfar såg så bra ut. Men vad säger man? Till middagen började illamåendet komma tillbaka och det gjorde så ont i mig att se honom lida. Man är så maktlös. Men med lite antiemetika så kunde han äta middagen utan problem. Jag är så stolt över min kämpande morfar.

Såg My sisters keeper idag när morfar sov och bölade som en idiot. Läkaren trodde att jag grät på grund av min morfar och såg beklagande ut. Kunde lika gärna vara tårar för morfar. Underbar film om familjekärlek och döden. Men fick mig att grubbla mycket.

Tänk om jag går in rum 501 en dag och morfar är borta?

Min morfars bokhylla. Så mycket fina bilder på hans stora familj. Så mycket kärlek!

Min coola morfar har Corona-solbrillor. Hur coolt är inte det?


Morfar är hängiven filatelist.

Room 501 - day 1

Idag hälsade jag på morfar på sjukhuset för första gången. Jag tänkte gå upp klockan 9 men gick upp halv 11. Trött. Det snöade och jag hade på mig två lager av allt. Jag tog en buss, tunnelbana och en till buss för att komma till sjukhuset. Gick genom mintgröna korridorer med leende sjuksköterskor och hostande åldringar. Åkte en hiss med en gammal brittisk gentleman till läkare. Gick genom ett virrvarr av korridorer och rum med sjuka människor. Stannade vid rum 501. Tvekade en sekund.

Det första jag såg var dock inte min morfar utan 2 andra åldringar, en sköterska och min moster. Men sedan såg jag honom. Han såg så liten ut. När jag gick närmare och min moster hojtade till plirade han på mig med sina intelligenta och klara ögon. Han kom ihåg mitt namn och visste exakt vem jag var. Ett leende. En svag handskakning. Jag log till min förvåning också. Han verkade så svag och trött, men järnviljan fanns där. Han sade att han var glad att jag var där. Jag sade att jag också var glad. Jag berättade att det snöade ute. Han såg sorgsen ut och sade att han inte varit ute på länge...

Jag spenderade dagen med att sitta vid min morfars sida. När han sov lekte jag med min laptop, och kollade på "Veronika bestämmer sig för att dö" (Paolo Coehlo, dåligt val i dessa tider). Jag hjälpte honom med middagen som han åt galant och läste lite ur en vietnamesisk tidning för honom. Försökte småprata om ditten och datten. Det kändes så bra. Att kunna göra något för honom. Även om det var en sån liten grej som att räcka honom hans tekopp. I slutet av dagen kom hans vänner in med blommor och min moster hämtade mig för att skjutsa mig hem.

Min moster tycker att jag ska åka på lite utflykter så jag inte blir uttråkad. Men just nu känns det så avlägset att ens vika från morfars sida för att åka hem och sova. Hon frågade mig även över middagen om jag visste vad palliativ vård är. Det vet jag efter år av apotekarstudier. Då slog det mig att han kommer att lämna oss. Jag fick nästan panikångest. Hon berättade att morfar inte ville acceptera att han är slutskedet nu utan att han fortfarande vill att man sköter hans blommor tills han kommer hem. Det är så sorgligt. Min starka morfar... Denna man som känt så fysiskt avlägsen, men ändå alltid funnits i mitt liv, är plötsligt här framför mig och jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Jag vill bara göra allt för att få honom att må bra. Har ni varit med om något liknande och har tips på hur man muntrar upp och ser till att han är vaken och pigg, berätta gärna. Funderar på att ta med lite foton och sätta upp på hans anslagstavla på rummet. Kanske köpa lite kakor som jag vet att han gillar och kan äta nu. Ta hand om era nära och kära och uppskatta varje minut ni har med dem! En dag är det för sent.

I morfars lagenhet

Antligen ar jag framme. Sov sa djupt idag (de fa timmarna jag fick sova) att jag knappt markte nar planen lyfte, landade, serverade dricka... Sag underbara vyer pa NY och vackra snolandskap nar jag da och da vaknade till, men inte ens fotogalna jag orkade ta fram kameran. Bara sov och sov. Jag gick pa och av planen som i en drom. Tack och lov att jag kom fram till ratt stad...

Ar i morfars lagenhet nu. Den ar valdigt mysig och valdigt morfar. I morgon ska jag helt sjalv aka och halsa pa honom pa sjukhuset. Ar lite orolig for hur jag ska reagera och hur jag kommer att kanna. Men det ordnar sig. Jag ar har for att muntra upp och ta hand om min morfar. Mina egna kanslor och sorg far jag ta senare.

Har internet har och kommer att blogga varje dag formodligen. Ni hanger val med?

P.S. Hittade lite yogavideon pa youtube igar och korde framfor datorn. Yoga + somnbrist = zombie-Naffe. Inga flygplansragg idag alltsa. Daremot slog jag i huvudet jattehart. Charmig!

Sömnig för en gångs skull

Vanligvist kan ni se mig pigg och alert online bloggandes eller msnandes vid den här tiden. Bara för att jag vet att jag ska åka om 1 timme så är jag så sömnig ikväll... Får inte sova förrän kl 6 om jag har tur... Hoppas bara säkerhetskontrollerna inte bitchar efter det som hände i Newark. Kommer att flyga 3,5 timmar till Dallas, transfer 3,5 timmar till New York (LaGuardia) och till slut transfer 1,5 timmar till Toronto. Shit, jag mår illa bara jag tänker på det. Vi ses på andra sidan!

Hmm...

Om mitt flyg till Toronto går 6.00 och jag måste vara där 2 timmar innan på grund av säkerhetskontroller, måste jag vara på flygplatsen 4.00. Vilket innebär att jag måste åka 03.30. De senaste dagarna har jag gått och lagt mig vid 3.30. Så lösningen på denna ekvation är väl bara att inte sova alls inatt?

Det här gör mig ju inte mindre deppig...