Fina mamma

Har varit hemma i Linköping i nästan 2 veckor nu. Det känns verkligen som om jag är redo att lämna den här staden för nya utmaningar. De flesta av mina kursare som tog examen samtidigt eller innan mig har nästan alla hittat nya jobb på sistone. Det är helt enkelt dags att röra på sig lite. Jag är ju så ung fortfarande, som så många påstår.

Det som kommer att bli jobbigast att lämna Sverige är att lämna mamma. Den här tiden har varit den längsta jag bott hemma sedan jag flyttade ut när jag var 18 år gammal. Visst, det har varit stunder då jag och mamma blivit osams eller tjafsat, men vi är alldeles för lika för att någonsin vara arga länge på varandra. Men jag har aldrig varit så här ovillig att lämna hennes sida som nu. 

Det har varit ett helvete att se henne bli svagare och tröttare på grund av de här behandlingarna. Allt av hennes hår är borta nu. Hon får ont i munnen och munsår. Hennes naglar är nästan hälften lila-svarta. Magen är instabil och lös. Hon är så trött att hon somnar medan hon lagar mat. Hon andas tungt bara av att gå i trappan hemma. Hon var tvungen att dra ut en tand som blev infekterad för att man blir så infektionskänslig av cellgift... 

Och då har vi bara avklarat 3 cellgiftsbehandlingar och har 3 kvar som ska ha ännu värre biverkningar. Det värsta med de sista behandlingarna är smärtan. Man kan tydligen få en influensaliknande smärta i hela kroppen. Man måste ha händerna i kylhandskar och vara försiktig så att naglarna inte ramlar av.

Ändå håller mamma humöret uppe och är nästan mer positiv nu än hon någonsin varit i sitt liv. Hon älskar att leka med sin sonson Leon. Hon tycker fortfarande om att laga och äta god mat. Hon säger "yolo"! Min mamma är verkligen helt fantastisk. Om jag bara blir hälften så stark som henne när jag blir stor, är jag nöjd. Håll alla tummar och tår för att de ser bra resultat i slutet av juli, då behandlingarna bör vara klara. Då ska mamma operera bort knölarna och sedan ska hon bli bra igen.