Galen

Det är något med mörkret. När mörkret faller och det blir tyst omkring en är det som om alla ens mörkaste tankar och oron kommer i fatt en. De där mörka tankarna som man inte hinner och vill tänka på under dagen när man har hundra saker att ta itu med. Det hjälper förstås inte att man skrämmer upp sig genom att läsa om hemskheter. Linn Herbertsson skriver om sin mamma som precis har gått bort i cancer. Cancersjuka Kristian Gidlund skriver så vackert om att vilja leva. Och jag, jag sitter här och skriver om min älskade mamma.

Hon får bara inte dö. Inte än. Hon har så mycket att leva för. Hon vill leva. Hon vill uppleva sina barns bröllop än. Hon vill träffa alla sina framtida barnbarn. Hon vill se den kinesiska muren. Hon vill leva.

Jag har skjutit undan dessa tankar. Jag har bara fokuserat på mitt visum och min framtid flytt. Men nu bubblade dessa tankar upp. Jag hör allas positiva och uppmuntrande ord i huvudet: "hon kommer att bli bra", "hon är stark", "hon får bästa behandlingen", "var positiv för hennes skull", "ni kommer att klara av detta", "ta en dag i taget". BULLSHIT. Ovannämnda personer fick också bästa behandlingen. De var också högt älskade av sina nära. De var också starka. Men cancer dödar även den starkaste, mest älskade personen.

Jag tror jag håller på att bli galen.