Jag kom hem i morse och tänkte sätta mig och skriva om vilken fantastisk natt jag hade på min första halloween ball. Men så läste jag ett mail från min far som kommit under natten. Det var (som vanligt) predikerande och dömande om mitt liv. "Du skall icke göra detta och detta och du skall göra detta och detta"... Jag blev arg. Ringde upp mor och krävde en förklaring till varför de fortfarande behandlade mig som en puckad trettonåring när jag levt själv och tagit hand om mig själv i 4 år. Hon förklarade enkelt att de nu sett en ny sida hos mig som de inte var medveten om innan och att de var oroliga för mig. Jag festar hela tiden, är uppe sent på nätterna, kör bil mitt i natten och har redan råkat ut för dumma saker. Eftersom de inte själva festar så är de förstås rädda för det de inte vet något om. Förståeligt. De kan inte göra något åt det eftersom jag är vuxen nu, men de får väl ändå komma med råd? Självklart.
Jag har levt ett dubbelliv i Uppsala. Det har gått bra. Mina föräldrar har inte vetat om vad jag gör på helgerna och när jag är i Lkpg är jag perfekta dottern. Men nu med direktrapportering från min moster vet de. Och de är besvikna. Besvikna att jag inte är en from, lugn och duktig dotter vars intressen huvudsakligen består av hårdplugg, kyrkan, laga mat och sitta hemma och kolla på dokumentärfilmer till klockan 22 och sedan gå och lägga mig. Jag
hatar att göra mina älskade föräldrar besvikna, det är därför jag har uppehållit en fasad för så länge. Men nu är den borta.
Dock kvarstår faktumet att jag är i grund och botten vietnames till både gener och uppfostran. Jag festar, men jag festar smart. Jag älskar att dansa, networka, träffa nya människor och ha roligt med mina vänner. Men jag dricker 1 drink på flera timmar, dissar alla ragg, håller mig undan trubbel och håller inte på med droger eller annat extremt. Det har blivit mycket fest på sistone för att jag är i ett helt nytt land. Carpe noctem - fånga natten, har jag tänkt.
Jag pluggar och klarar mina prov. Jag jobbar frivilligt i ett apotek varje fredag för att kanske kunna göra ett exjobb om apoteksystemet i USA. Jag försöker hjälpa till här "hemma" så mycket jag kan. Jag umgås gärna med min moster och hennes man när de är hemma och har tid och ork. Jag erkänner att jag har orsakat dem mycket oro sedan jag kom hit, men jag hoppas att mina otursstunder är över. Mer än så kan jag inte göra. Den dotter jag borde vara skulle kunna göra mycket mer: laga mat, aldrig festa, vara hemma och plugga eller slappa. Men jag är inte den dottern, tyvärr.
Har torkat bort min fasad med dagens ilskna tårar och accepterat att jag måste välja att vara den jag vill vara. Min familj måste tyvärr också acceptera det.
