Idag gick jag upp kl 07.30 för att masa mig iväg till Ackis. Väl där träffade jag bekanta galenik-labhandledare och en riktigt mysig professor Lars Knutsson med en diamant i örat. Han såg ut som glad och mysig Gert Fylking. Fick därefter kolla på en instruktionsvideo som fick mig och den andra nya killen att blekna och skratta nervöst. Professor Knutsson kom sedan och drog iväg med mig för att svälja katetern. Ja, ni hörde rätt. Man skulle föra ner en 2 cm bred plastgrej med tillhörande slang i hårdplast på 1-1,5 meter i min lilla tunntarm via munnen, magstrupen, magsäcken och till sist ner i tarmen där små ballonger blåses upp för att hålla kvar den där (se bild).
Professor Knutsson eller Gert Fylking?
Professorn lät som han pratade med en femåring när han förde ner slangen första biten. Det kändes ungefär som att kvävas och kräkas och dö på samma gång. Sedan slutade han plötsligt och sade glatt: "Nu kan du gå ut i korridoren och själv föra ner slangen, 1 cm i minuten är lagom!". Efter kanske en kvart stampandes runt med kväljningar och dregel överallt (jag var bedövad i svalget) hade jag fått ned den så pass långt att professorn utbrast: "Nu slår du avdelningssrekord!" och röntgade mig för att se hur slangen låg. "Perfekt, du har en bra rygg, inga förslitningar" och "Vilka snygga stövlar!" fick jag höra. Det var det jag brydde mig om minst just då.
Schematisk bild över Loc-I-Gut
När jag väl fått ner slangen dit den skulle vara, trodde jag att det bara var att lägga sig ner på britsen och börja pumpa upp galla. Nej nej, först ska jag föra ner en till hård plastslang bredvid den andra slangen, som ska pumpa upp saliv "så att jag inte mår jäkligt illa i tre timmar!". På grund av fler kväljningar och en extrem dödsångest bet jag omedvetet professorn i fingret. Ganska länge. "Så ja, andas genom näsan och släpp mitt finger..." hörde jag plötsligt. Pinsamt.
När jag väl låg på britsen och skulle välja film kändes det bättre (avdelningen har en hel Billy's bokhylla med dvds!). Den andra testpersonen ville se Babel och jag mumlade något ohörbart med slangar tejpade mot kinden. Dåligt val. Förutom att filmen är extrem tung och svår att se med alla konstiga inzoomningar och kameravinklar mådde jag ännu mer illa. Efter ungefär 2 timmar trodde jag att jag hade fått galla i hjärnan. Jag kallsvettades och vred mig och mådde sjukt illa. De snälla tanterna och professorn rusade till min sida och förklarade att jag förmodligen hade väldigt lågt blodsocker och att jag fick avbryta när jag ville. Och lade till i förbifarten att det bara var 15 minuter kvar. Jag bet ihop och de sänkte mitt ryggstöd och justerade mina tjepade slangar ("Oj, råkade jag riva i din persikohy!") så att jag kunde ligga ner istället. Då somnade jag! Huxflux! När jag vaknade av att professorn lyriskt exklamerade "Jaha, unga dam då har du spytt galla tillräckligt idag!" mådde jag mycket bättre. Nu återstod det bara att få ut slangarna. Fy. Fan. Ut åkte dem med en rasande fart och resten av mitt maginnehåll, vilket bestod av huvudsakligen saliv eftersom jag fastat från och med kvällen innan.
Det konstiga var att så fort slangarna åkte ur min kropp mådde jag prima ballerina igen. Det var som att vara äckligt sjuk och illamående och sedan genom professorns trollspö tillfriskna på 2 sekunder. Helt sjuk känsla! Professorn mös och gav mig en liten kram. "Här brukar vi som brukar göra Loc-I-Gut: Det är bättre utan!". Gratis mat och dryck erbjöds och en fin summa pengar sattes in på mitt konto. Alla log gulligt och sade "Du var så duktig!" och jag kände mig som en liten dresserad chihuahua. Det sista jag hörde när jag skyndade mig ut ur avdelningen var professor Knuts avskedsord: "Snygga stövlar!".
Så lyssna på mig barn, göra inga Loc-I-Gut såvida inte era liv hänger på det!
