Weekend

Har haft en väldigt avslappnande och lugn helg. Mest legat i soffan, köpt hem mat och slökollat på allt som hamnat i tv-rutan. Men det har varit bra. Behövde verkligen det, känns som jag mest har flängt runt på sistone... Idag kommer min ömma moder och hälsar på/packar åt mig och ikväll ska jag på autentisk västgötsk middag hos A.M.

Fredagen på köttmarknaden var riktigt riktigt rolig. E och jag blev stationerade vid dörren och charmade till oss dricks som bara den. Puppy eyes! Garderob+dörr fick mer än baren! Händer en gång på 10 år! Yay! Sedan turades vi om att retas med M och M hela kvällen. Om ni känner M aka Caesar, vet ni hur roligt det är...

Citat från fredagskvällen kl 02:
M: Jag ska kämpa för varje mans rätt att ge Snickers till sin dam!

Såg Casino Royale igår. Blev lite sugen på denna. Alkisvarning?

Trött...

... på mig själv. Hur kan jag totalt glömma bort att jag hade sovmorgon idag? Stressade hit och kom i tid för en gångs skull, med 2 minuters marginal. Träffade på några i kursen som satt utanför salen och de bara stirrade förvånat på mig. "Vi börjar ju kl 10..." Suck. Hade verkligen behövt sova ut idag för att kunna hålla mig vaken i natt och jobba. Suck. Någon som är sugen på Köttmarknaden Deluxe (Värmlands, lönehelg)? Säg till så sätter jag upp er på listan.

The End

"Trodde verkligen att du var Den Rätta..."

Hans grejer är hämtade, nycklarna är utbytta. "Nu är det definitiva beslutet taget. Nu börjar processen." Jag kippade efter andan vid de orden och kände hur det snörptes ihop i bröstet. Det var något som dog inom mig. Han satt där framför mig i soffan. Såg så trött ut. Rufsig i håret. Hjärtkrossande fin. Han reste sig, tog sina grejer och tittade på mig. Vi kramades.
"Jag ville verkligen att detta skulle funka."
"Jag med."
Han öppnade dörren. Vände sig om, log sorgset och sade "Hej då". Jag kunde inte för mitt liv förmå mig att säga något. Dörren stängdes och jag hörde porten slå igen. Total ensamhet. Det var så verkligt. Det var så sorgligt. Sjunker ner i soffan när det plötsligt knackar på dörren igen. Rusar upp, slänger upp dörren och hoppas till 99% att det är han. Det är korridorarna som undrar om jag vill med till Kalmars. Jag bryter ihop totalt. Stackars korridorarna.

Schizofreni

Muntan är härmed godkänd. Seriöst, jag var sjukt dålig och oförberedd. Det var så pinsamt. Men herr Grahnén var så gullig och försökte komma med ledande frågor och förklara så att jag lyckades stamma fram något godkänt iaf. Jag lovar att plugga bättre till nästa tenta. Fingers crossed.

Det är inte bara vädret idag som var schizofrent. Min städmani var inte av denna värld. På 3 timmar har jag lyckats med det som brukar ta 3 veckor att få till. Har diskat mitt monster till diskhög, skrubbat toaletten, dammsugit, gått ut med soporna (2 omgångar), lagat matlådor och vattnat blommorna. Ni kanske tycker att det inte är någon bedrift? Men tro mig, ni som känner mig vet vilket äckel jag är. Jag brukar döpa de små gröna figurer som växer på mina odiskade tallrikar.

Nu ska jag fixa mig i ordning för en härlig danskväll på Snerikes. Förfest med Maskinen. Fjortis javisst.

Ska bli lika het som Gisele. Eh, not.

God morgon, mig själv!

Om ca 1 timme har jag min munta (=muntlig tenta). Ursäkta att jag verkar så besatt av den, men det är faktiskt mitt första muntliga prov sedan länge länge. Inte nog med det. Jag har inte pluggat tillräckligt mycket, kan ingenting och har värsta supergruppen, så jag kommer inte att få en syl i vädret. Får se hur detta går! Man kanske blir den 5:e personen på 7 år som kuggar. Oavsett resultat, blir det att dränka sina sorger ikväll. Igen.

Vaknade relativt utvilad efter 5 timmars sömn. Är fortfarande så ovan vid att vakna upp ensam. Att vända på sig och upptäcka att man inte har någon att krama eller viska "god morgon, älskling" till. Gå upp själv och sitta där med en kopp te och se sig om efter någon man kan slöprata med. Ingen att skälla på när man har glömt smöret framme. Ingen att pussa hejdå när man ska gå. Ingen att säga "ha en bra dag, vi ses ikväll!" till... Får väl säga det till er då: Ha en bra dag och vi ses ikväll på Snerikes!

Vill ha vår nu nu nu! Ekeby fotbollsplan, maj 2008.

Frusen

Redovisning av vårt kliniska prövningar-protokoll idag gick bra. Knäppt att redovisa på engelska för bara svenska människor. Idag snöade det när jag cyklade hem. SNÖADE. Jag blev så deppig och frusen att det första jag gjorde när jag kom hem var att krypa ner i sängen. Satte alarm på 16, brukar tupplura i runt en timme. Vilket kanske inte är den optimala tiden... I alla fall. Vaknade kallsvettigt med ett ryck klockan 19.45. När ska jag nu hinna tentaplugga? Har en munta 13.00-14.15 imorgon. Typiskt.

Ibland kan jag känna mig som en jobbig mes. När något är fel borde jag slå näven i bordet och ryta till, så att allting kan ordna upp sig. Men varför göra det när man kan vara tyst och tycka synd om sig själv? Fast i och för sig så väljer man ju ändå att vara tyst. När man inte tar sig tiden och kraften att reda ut det, betyder det att det oftast att det inte spelar någon roll längre... Trots 294 vänner på Facebook och 104 vänner på msn, känns det ibland som om jag inte har någon att prata med. Dagens i-landsproblem!

Jag skiter i muntan om det ser ut såhär imorgon... BMC, december 2008.

Sju timmar

Sju timmar. Sju långa, syresfattiga, jävliga timmar tog stipendiemötet idag. Från kl 10 till 17 på en tentaplugg-söndag satt jag och höll inne mina hostattacker, sade "ja" och "nej" och höll på att svimma av trötthet. Vad får jag för det? Ett "bra jobbat!", en Quattro Staggione och brytleg på Värmlands. Förstår inte varför man ska hålla på och slita ut sig själv. Tror inte jag fick några stipendier heller. Suck. Men stipendienämnden bestod av trevliga "wermlenninger" i alla fall.

Mitt på mitt överbelamrade skrivbord ligger en trasig slickepott. Vad den har varit med om vill ni inte veta... Om ni är tillräckligt observanta när ni kollar på bilderna nedan kan ni faktiskt lista ut hur den hamnade här. Jag säger bara: lite räkor, lite lila bål och lite GT kan ge mycket effekt. Väl på Värmlands var jag så glad att jag nästan gick med på att döpa om min blogg till En studentskas bekännelser/Vaktbloggen... Funderar på att visa er bilden på min favoritvakt S från den tiden då han fortfarande hade hår. Men jag ska inte utmana ödet...

À casa Johansson och på Värmlands köttmarknad 20/3.

Smärta

Nu har vi pratat första gången efter avskedet i tisdags. Det var fint. Men så sorgligt. Nu när allt har lagt sig kommer man bara ihåg de fina minnena. Tvivlet börjar komma. Gjorde vi rätt? Är detta det definitiva slutet? Vi var ju så lyckliga ihop. 27 underbara månader... Tyvärr kommer verkligheten ikapp en ganska snabbt. Det var och är tyvärr det rätta beslutet. Men hjärtat lyssnar inte på hjärnan. Känslorna är inte över för att förhållandet är över. Det är tortyr att veta att han sitter mindre än 1 km ifrån mig och behöver en kram, men att jag inte är den som får ge honom den. Det enda jag vill är att se honom glad och lycklig igen...

Ikväll väntar jobb på Pharmen till 01. Osugen som fan.

Bakgatupojkarna

Varför blir man alldeles mysig och och avslappnad av att lyssna på gamla goda BSB-klassiker? Kanske är det så att de låtarna påminner en om en svunnen tid då man hade en problemfri tillvaro och största ångesten var en finne i pannan? Man kommer ihåg de oskyldiga tryckarna, "fråga-chans"-lapparna och fnissen i telefon när man berättade om sin favorit BSB-medlem... Mamma fixade allt och det räckte att man kunde multiplikationstabellen utantill så älskade fröken en. Killarna var fortfarande finniga, spinkiga och kunde inte krossa ens hjärta ännu. Solen sken på sommaren och det snöade på vintern. Var det verkligen bättre förr?

Vaknade kl 08 av allt hostande och kom på mig själv med att ha totalt glömt bort mitt pre-stipendemöte med den andra representanten för Farmaceutiska Fakulteten. Kl 11 ska vi träffas på Café Linné och gå igenom vårans fakultets ansökningar. Vilket första intryck människan kommer att få av mig. Hostande lik en tuberkulospatient, trött som ett as och totalt borta eftersom jag har suttit med näsan i POC, GCP och PK/PD sen kl 08.

Ikväll blir det att dränka sina sorger...

En dag i taget

Såret är rent och omplåstrat nu. Det initiala skärande, bultande, heta smärtan är borta och kvar återstår bara en molande värk. Den är inte särskilt störande, men så fort jag snuddar vid eller petar på det för att se om det har läkt, då bränner det till och jag snyftar till av smärtan. Jag måste lära mig att ge mig själv tid.

Det bästa sättet att förhindra att jag sitter och stirrar på en vägg är att sysselsätta mig. Mitt schema är så kaotiskt nu att jag inte har något val.

Torsdag: inlämning av uppsats och tentaplugg
Fredag: tentaplugg, räckmackafest hos M (vi vet ju hur de festerna brukar gå till...) och eventuell utgång på Värmlands/ÖG (kom ihåg detta, mina favoritvakter!)
Lördag: dödsfall, tentaplugg och jobba på Pharmen 16-01
Söndag: ångest, tentaplugg
Måndag: redovisning av protokollen på (sv)engelska, tentaplugg
Tisdag: Muntlig tentamen med herr Grahnén och min grupp som alltid har så mycket att säga, obligatorisk tentafest
Onsdag: Ny kurs Global Farmaci och legendarisk pubrunda med teknoelektrikerna (?)

Och så har det plötsligt gått en vecka! Veckan därpå väntar en kulinarisk njutning i form av västgötsk middag i A.Ms kök och på onsdagen 2/4 åker vi till Taiwan! Två härliga veckor väntar i Taiwan och sedan bär det av med en semestervecka i Hong Kong! Är tillbaks i Sverige lagom till supandet på Valborg.

Blir ju alldeles matt. Jag kanske ska gå och lägga mig igen.

Slutet gott, allting gott..?

Som slutklämmen i Looney Toons säger jag: That's all folks! Som ni kanske förstått är kalla kriget över. Det avslutades inte i bomber och granater utan i vapenvila och fredskontrakt. I krigets efterdyningar återstår nu bara en ödslig tomhet och en sorglig stämning. Alla blodiga strider vi gått igenom och alla vackra hoppfulla fredsstunder är nu bara flyktiga minnen som kommer att blekna efter ett tag.

Det känns så overkligt. Man ser tillbaka på allt man har kämpat för och blir så besviken, arg och ledsen för att man inte kunnat göra mer. Samtidigt är det så obeskrivligt skönt att veta att man inte behöver kämpa och lida mer. Vi har gjort allt vi kan och mer därtill, men nu orkar ingen av oss mer. Kärlek ska inte vara en kamp som det varit för oss.

Jag är en person som vägrar ångra något i mitt liv. Jag tror att allt händer för en anledning. Jag ångrar inte att jag upplevt detta och kämpat för detta. Istället har jag lärt mig så mycket av detta. Jag har lärt mig mycket om mig själv. Jag ser mig själv i spegeln och ser hur förändrad jag är. Ett så destruktivt förhållande bryter ner en ett litet fragment i taget, tills man knappt känner igen sig själv. Var är min sorglöshet och livsglädje? Var är mitt självförtroende och styrka? Allt jag ser nu är ett tomt skal, med rufsigt hår och svullna ögon som inte vet var hon ska ta vägen.

Allt har inte varit dåligt. 27 månader är ingen liten fling och vi har delat så mycket. Humor, samma intressen, den ärliga, så naiva kärleken för varandra och samma envishet att vi ska klara detta tillsammans. Han var min bästa bästaste vän och min pojkvän. Vi mot världen. Tyvärr så ville både vi och världen annat. En dag kanske vi kan vara vänner igen.

Som ni kanske misstänker kommer det framöver att bli schizofrent. Det kommer att finnas en stark Naffe som lätt kommer över detta och festar vidare. Och det kommer att finnas en Naffe som ligger i soffan och snyftar medan hon ser på La Liga. Även om mitt yttre skvallrar om en felfri tillvaro och min blogg berättar om allt roligt i mitt liv så kommer smärtan att mola länge till.

Jag bryr mig inte om ni tycker att jag är en gnällig mes som fläker ut mitt hjärta här. Jag skriver för att jag vill och jag skriver vad jag vill. Detta är mitt sätt att hantera detta. Jag kommer att låtsas må bra tills jag mår bättre.

Tack alla som har ställt upp. Ni är guld värda.

Goodbye My Lover

Did I disappoint you or let you down?
Should I be feeling guilty or let the judges frown?
'Cause I saw the end before we'd begun,
Yes I saw you were blinded and I knew I had won.
So I took what's mine by eternal right.
Took your soul out into the night.
It may be over but it won't stop there,
I am here for you if you'd only care.
You touched my heart you touched my soul.
You changed my life and all my goals.
And love is blind and that I knew when,
My heart was blinded by you.
I've kissed your lips and held your head.
Shared your dreams and shared your bed.
I know you well, I know your smell.
I've been addicted to you.

Goodbye my lover.
Goodbye my friend.
You have been the one.
You have been the one for me.

I am a dreamer but when I wake,
You can't break my spirit - it's my dreams you take.
And as you move on, remember me,
Remember us and all we used to be
I've seen you cry, I've seen you smile.
I've watched you sleeping for a while.
I'd be the father of your child.
I'd spend a lifetime with you.
I know your fears and you know mine.
We've had our doubts but now we're fine,
And I love you, I swear that's true.
I cannot live without you.

Goodbye my lover.
Goodbye my friend.
You have been the one.
You have been the one for me.

And I still hold your hand in mine.
In mine when I'm asleep.
And I will bear my soul in time,
When I'm kneeling at your feet.
Goodbye my lover.
Goodbye my friend.
You have been the one.
You have been the one for me.

Konsten att slappna av

Jag är en person som har väldigt svårt att slappna av. Idag intervjuade jag entreprenören och farmaceuten Laila Ibrahim Bengtsson för min entrepreneurship-uppsats. Klockan 16 skulle jag ringa henne och klockan 15.45 satt jag redan med headset på, en vattenflaska och halstabletter framför mig, mobilen i handen och darrade med ena benet. Det gör jag när jag är nervös, rastlös, sexuellt frustrerad eller stressad, vilket jag typ alltid är (kanske inte allt på en gång). Intervjun gick bra, förutom att hon sprang iväg varannan minut för att serva kunder. Men det var jag som valde tiden, så jag får skylla mig själv. Nu ska jag bara sätta mig ner och skriva ihop den jävla uppsatsen.

Update: kalla kriget dag 3 - livstecken, men inte mer än så. Jag tar en dag i taget.

"För vi har solen i ögonen..."

Update: kalla kriget dag 2 - inte ett ljud. Förstår fortfarande ingenting. Kanske är det jag som är dum och trög? Vill bara ha ett svar så att min hjärna kan sluta surra av all ovisshet och kan koncentrera sig på annat. Igår var faktiskt en bra dag som slutade riktigt bra. Enda jobbiga var att jag fick en klump i halsen av att höra James Blunt och lyssnade efter nyckelrassel så fort jag hörde min port öppnas. Patetiskt. Tur nog har jag universums finaste vänner. Tack för att ni finns!

Sol i ögonen, lysande blå himmel och långpromenad kl 09. Inte likt mig!

Inga kommentarer

Idag är en sådan jobbig dag. En dag då man hade velat vakna upp långsamt i en mysig säng och upptäckt att allt bara var en dröm. Men istället vaknar man kl 09, klarvaken med en sprängande huvudvärk som skvallrar om den råa verkligheten. Vad är det jag vill säga, kanske ni undrar? Jag vill säga så mycket. Jag skulle kunna skriva om mina fina Värmlandsvänner, mina gulliga vakter och andra anekdoter från igår kväll. Jag skulle kunna skriva om hur skönt det är att ha en "ledig" helg, som jag får disponera min tid hur jag vill. Jag skulle kunna skriva ett klagande inlägg om allt som måste göras och mitt diskberg.

Men jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag känner mig ledsen, förvirrad, besviken, missförstådd, dum, uppgiven, ilsken, orolig och framför allt ensam. Jag orkar inte. Jag orkar inte...

Tack E för att du ställde upp igår.

Rackebajsare

Var en sväng förbi Ica Väst. Möttes av sådana konstigheter att jag var tvungen att ta upp mobilen som en och annan japan och fota. Muttrade lite på engelska för att förbipasserande skulle tro att jag var turist/utbytesstudent. Konstigt att man gör så. R berättade att samma sak hände när han varit ute och sprungit, vurpat och drattat på ändan. När en joggare (svensk) frågade hur det hade gått drog han till med ett: "Fucking ice...". Hey, vi som kan låtsas vara utbytesstudenter gör det i krissituationer.

Hur smakar en rackebajsare, är munkar bröd och vad i olika smaker kostar 10 kr/st? Så många frågor, men inga svar...

Pharmada 2009

Som ni kanske vet fick jag äran att vara Pharmada-värd i år. Här kommer min historia:

Morgonen började bra. Jag cyklade mig svettig till BMC, tio minuter försenad för att min säng aldrig känts så lockande. Väl där möttes man av värdförmannens (kvinnan) nervösa blick och projektledarens dödsnervösa leende. Efter en del bordsbärande och "var fan är mitt företag/mitt företags montergrejer?!" så började företagen strömma in lugnt och sansat. Mina företagsrepresentanter (Apoteket, Aco Hud, Venturecup och ISPE)var riktigt trevliga och visste vad de höll på med, så för mig var det ganska lugnt och skönt. Andra värdar åkte till Folkes för att handla godis och blev nästan utskällda när de ville hjälpa till.

Efter en stressig lunch och ett mordförsök på en av BMC:s datorer (den vägrade skriva ut mitt företags presentationshandouts) satte Pharmadan igång. Mina företag klarade sig finfint utan mig, undantag för då jag rände runt hela BMC för att hitta grenkontakter för att organisatören tagit mitt företags grenkontakt för att han "trodde att de inte behövde den". Jag minglade runt lite, tjuvlyssnade på konversationer mellan studenter och företag och imponerades av A10:ornas målmedvetenhet. Än är det för tidigt för en liten A8:a som dessutom har ett extra år kvar, för att försöka sälja in sig och lämna fram CV. (Vill inte bli stor och börja jobba!). Så jag ägnade mig åt godisätande och pennknyckeri. På tal om gratissaker. Det lönar sig att vara Acos värd. Var ni vid deras monter? Såg ni lotion-himmelriket? När Pharmadan var över kallade de sig till mig och beordrade mig att välja det jag ville ha från deras monter. Gratis. Eftersom jag jobbar obetalt tackade jag inte nej. Hallelujah!

So far so good. Kaoset började när vi kommit fram till Pharmen för mingelmiddagen. Jag lämnade in min jacka i garderoben och lämnade in mig själv. Istället för att njuta av en middagsbuffé och mingel med mina företag stod jag och svettades i kaoset i garderoben. Inga ordnade lappar, massa galgar överallt, 50 meter lång kö. Efter kanske 45 min slit trodde vi att vi skulle få lite mat åtminstone. Men nej. Projektledaren vinkade in oss i köket. Mat? Tänkte jag. Hacka grönsaker! skrek projektledaren. Hur mycket jag än jobbade gled maten längre och längre bort från mig. Riktig Kafkasituation. Rys.

Kvällen avslutades i alla fall med värdmys, jordgubbsglass och "trevligast/otrevligast företag"-snack. Så nu är jag till sist mätt, nöjd och mina fötter som har varit instängda i stövlar hela dagen, skulle behöva massage och skrubbas ordentligt. Kanske inte i den ordningen. Imorgon blir det att jobba på Värmlands igen! Så trött att jag inte ens orkar säga potatis.

Detta fick jag med mig hem från Pharmadan: inga jobb, 2 warm breeze face cream, 2 försvarets hudsalva, cliniderm deep clean mousse, myggspray, sollotion, sun lip balm, face/body cream, face gel, minitub Decubal, 2 delicatobollar, kexchoklad, vattenflaska AstraZeneca, 2 pennor. Min excellenta värdförman/kvinna och värdkollega var ganska trötta.

Ansiktsbokens förbannelse 2

På fejjan finns det en applikation där ens vänner kan anonymt svara på frågor om en själv. Jag hade ingen aning om att det fanns förrän idag. Så här tycker/tror alltså mina "vänner" om mig.

Do you think Naffe is attractive? Yes

Do you think Naffe is charismatic? Yes
Do you think Naffe is a good kisser? Yes

Do you think Naffe is a loyal friend? Yes

Are you embarassed to be around Naffe ? No
Do you think Naffe is a good athlete? No

Än så länge ser det bra ut... Inte en atlet, haha.

Do you think Naffe can keep a secret? Yes
Do you think Naffe sings when drunk?Yes

Do you think Naffe has ever had a crush on you? Yes

Hmm, guess again...

Would you travel around the world with Naffe ? Yes

Would you travel around the world with Naffe ? Yes

Would you introduce Naffe to your parents/family? No

Would you introduce Naffe to your parents/family? No

Folk kan tänka sig att resa jorden runt med mig men ingen vill presentera mig för sina föräldrar.

Summa summarum: Jävla Facebook.

DÖ SNÖ DÖ!

Jag tänkte göra som alla andra och klaga på snön. Varför, varför, varför ska det börja snöstorma igen?! Igår kröp min skinnjacka fram och det tog mig 7 minuter att cykla till BMC (älska asfalt utan isiga dödsspår!). Vårkänslorna dallrade i luften. Fåglarna kvittrade, paren pussades på parkbänkarna och livet log mot mig. Idag... Skinnjackan dog, fåglarna dog, paren dog och livet pekar finger åt mig.

Det är inte rättvist. Lite vår bara... Är det så mycket begärt?

Det börjar gå upp för mig att jag snart åker till Taiwan med Global Farmacin. Har alltid tänkt att det är lååångt kvar, men det är det inte. Biljetterna är bokade och planet lyfter 2 april. Spännande, spännande... Dyrt, dyrt...

Utsikt över Taipei t.v och Kaohsiung t.h. De två städerna vi ska tillbringa våra 2 veckor i.

Tillbaka på kontoret!

Tvättar, packar upp, mailar 3 personer samtidigt, msnar, facebookar, kollar bloggar, räknar mina sedlar som jag fått i födelsedagspresent och ska nu kolla på halva I, Robot. Det märks att man är tillbaka i Uppsala.

Mina försenade födelsedagspresenter och mammas hemmagjorda Victoriatårta.

Hard work work

Sitter i mitt barndomsrum i Linköping och söker jobb för glatta livet. Har skickat in EN ansökan i år och det är redan mars... Jag brukar alltid ha ångest den här tiden på året. Med mitt utländska namn, korta CV och brist på kontakter så kanske ni förstår varför. Men jag ska inte klaga. Uppskattar verkligen de få kontakter jag har som har varit så snälla och hjälpsamma.

Känns konstigt att vara hemma. Kollar på mig själv i min gamla badrumsspegel och ser hur mycket jag förändrats, fysiskt och mentalt. Påsar under ögonen, vinterblekfet och mungiporna pekar nedåt. Blev jag verkligen den personen jag ville bli? Jag ser alla våra familjebilder på väggarna. Jag tänker på mina vänner som fortfarande bor hemma och går runt i cirklar. Då åker mina mungipor upp en liten bit. Jag må vara lite "rund om kinderna" som min mor så ömt sade när jag kom hem, men jag har i alla fall ett eget liv som jag älskar!

Saknar R, mitt rum, mina vänner och till och med mina korridorare!

På den tiden man kunde se mina kindben. Rimforsa, november 2006.

Bus!

Jag, E och A sitter i min soffa och skriver och skriver på våra datorer. Vårt Mookie-case ska vara färdiganalyserat och inne på fredag. Vi har nyligen slängt ihop pytt i panna och stekt ris och är inne på skrivblock 2. E och A har en diskussion om Mookies internationalisering och jag spotyfiar T.I. Nu låter det som jag smattrar koncentrerat och effektivt på min laptop och att jag är jätteflitig! Men egentligen bloggar jag! Vad busig jag är! Hihi.

...

Update 20.19:
Nu sitter de och pekar på saker i mitt rum och skriker "tre ljus!" "tre säten i soffan!" "tre huvuden!" "tre människor!!!"... Läskigt!

Helt lost

Har njutit av en långweekend på västkusten med mycket god mat och alkohol, mycket gott sällskap, mycket boule och mycket kortspel.
Därför vill ni ha med mig på spelkvällar: Jag måste ha den värsta otur i spel man kan ha. Jag vinner aldrig i några spel, däremot åker jag oftast först ut eller kommer på sista plats... Men vad säger man? Otur i spel, tur i...?
Därför vill ni INTE ha med mig på spelkvällar: Jag är en olidligt dålig förlorare. Helt seriöst. Man kan se iskallt hat, ibland mord i mina ögon och små horn som växer ut på min panna när jag förlorar. Vilket jag gör nästan hela tiden... Ibland blir jag så märkbart sur att det blir dålig stämning. Det är ganska pinsamt för en 22-åring. Note to self: sluta lipa för ett fjantigt spel.

Helgens citat:

Framför 52'' tvn, Borås, lördag
M: Äckligt bajs!
(kommentar till något bidrag i Melodifestivalen)

Pressbyrån, Stockholms central, kl 19.40 (efter 6 timmars bussfärd)
R: Jag skulle vilja ha en kokt wienerbröd!
(syftar på kokt wienerkorv)

Nu är jag dock helt lost. Känner mig ganska efter i det mesta. Ska ha gruppmöte imorgon bitti, ska lämna in ett kvällskursarbete på fredag, ska tvätta, ska... Sova?