Poletten har ramlat ner!

Efter vårt samtal för några veckor sedan verkade det som om A äntligen fattar. Först smsade han ett väldigt långt meddelande och sa förlåt för all tid som han gått runt och tänkt att allt är mitt fel och att han verkligen vill jobba för oss. Han vill inte förlora sitt livs kärlek, Ellas underbara mamma och hans bästa vän. Direkt citat, haha. Vi pratade mer några dagar efter och han sade att rent konkret att vi måste hitta vår vänskap tillbaka.  Det är ett mål som är lättare att fatta och inte är så luddigt (som att vi vill bli ”bättre”). Han är ju man och  pratar inte med sina vänner o familj om personliga saker så han har saknat att kunna dela med mig eftersom vi  har förlorat den relationen lite... Han är också villig att hitta professionell hjälp och prata med någon så vi får mer verktyg att jobba på oss. Det har han alltid sagt att han är, men nu fattar han nog äntligen vad det kan göra för oss. 

Tror vi äntligen är på samma sida. Det är svårt när man hamnar i ett hamsterhjul och tänker i samma banor (”allt är hennes fel”, ”så gör hon ALLTID” osv). Tror att han insett det och han har sagt att han vill bryta de tankebanorna. Jag ger det lite tid och hoppas att detta håller i sig, men det känns bra att vi båda iaf vill sikta framåt och sluta tänka på vems fel osv det är att vi hamnat här. 

Håll tummarna för oss. Kram