Naffes Instagram


The day baby Ella came into this world

I was blessed with a very healthy and normal pregnancy. I was nauseous the first three months, but never threw up. I gained about 25lbs (11kg), my recommended weight gain was 25-35 lbs. I didn't have any problems with diabetes or high blood pressure. So going into the week 37 I was thinking I still had 3 weeks to go. We had major construction in the backyard (huge patio cover) and the house still needed some cleaning and organizing, especially in baby’s room. 

But on Wednesday the 37th week I noticed some weird gush of liquid coming out in the shower and called the nurse. She didn’t think my water broke but told me to monitor and go to the hospital if I noticed more liquid. Me and Anthony went to our dear friends Pauline & Brandon’s tax office to do our taxes and have dinner with them, and I didn’t notice anything different that night.  

The next day I did notice it was very moist down there and decided to call the nurse again. The nurse adviced us to go into Labour and Delivery so they could just check me. I called Anthony and told him and he said he was coming home from work right away. I even suggested his mom could take me, but he wouldn’t have it. So we brought our hospital bag “just in case” and told his mom and contractor we would be right back. When we came into triage (where they check you and decide if you’re ready to go into labor), they did some tests and ultrasound to determine if my water broke. The whole time we were there there was another patient next to our bed yelling and crying because of her contractions, which made Anthony look at me really pale and worried. Poor thing. I think he was more nervous than I was. The tests came back after a few hours and it showed my water was still intact and we were getting ready to go home... All of a sudden, baby’s heart beat dropped! It went from 140ish to maybe 70ish and the nurses rushed in and made me lie on my side and gave me an oxygen mask. It happened twice in these few hours. Scary. So the dr decided we should stay the night at the High Risk ward just to monitor and make sure it was just a coincidence and not something wrong with baby. They hooked me up to an IV and rolled me over to High Risk. Poor Anthony stayed with me that night on a couch (and little did we know he was going to stay on the couch with me another 4 nights...). Baby had 2 more scary heart decelerations that night (nurses rushing in and giving me oxygen and yelling at me to roll over on my side or get on all four)...

In the morning the dr decided not to send us home, she recommended me to get induced. Baby was almost 38 weeks and would be considered full term if delivered now. She did warn me induction could take a couple of days because my cervix was only 1 cm dilated and my water was still intact. If something would happen to baby during the induction, they might had to do emergency c-section.  Anthony and I looked at each other. We couldn’t believe we just came in to get checked and we were going to leave with our baby! So they rolled me over to Labor and delivery and did a test-round with the IV induction medicin Pitocin. They suspected baby’s heart deceleration might be because of my contractions, so they wanted to test first. If that was the case I had to have a c-section. But baby passed the test so around 11am they gave me my first dose of Misoprostol, an oral tablet to induce contractions and soften the cervix. I was supposed to get 6 doses every 4 hours and then get re-evaluated after 24 hours. It was a long day of just waiting. I was having more and more contractions which I could see on the monitor, but they weren’t very painful yet. 

After the 6 doses of misoprostol they checked my cervix again which only dilated to 2 cm. The dr decided to give me Pitocin (oxytocin) in my iv, which would be more efficient in dilating the cervix and give me stronger contractions. Pitocin is known for giving unnatural painful contractions, which I can vouch for... They started me on it around 7pm and said that it could still take a day or two for it to work. Around midnight I was having really strong and painful contractions.  Anthony coached me with the breathing, but nothing really helped for the pain. When they checked me and told me I was still only 3cm dilated I had to make the decision to get the epidural. I was thinking I just could not stand this pain for another day or two... The epidural was very fast and easy. It pinched a little bit when they injected the numbing medicin, but then I didn’t feel anything. Thank goodness for modern medicine! Apparently I had a “perfect” epidural, because I could still move my legs even though I didn’t feel any pain. After they put in the epidural and the catheter, I went back to sleep and woke up around 3am when the nurse checked my cervix again. The nurse looked at me funny and asked “are you ready to push, because you’re 9.5cm dilated!”. Anthony and I were chocked. We were expecting another day or two of waiting, and all of a sudden it was time to push! 

Around 4am the pushing started! It was the most exhausting thing I’ve ever done. You take a deep breath when a contraction comes and then hold your breath and push as hard as you can for 10 seconds, and then repeat. I was so tired, in between pushes I almost fell asleep. It literally feels like taking the biggest poop of your life. Anthony was such a great help counting and reminding me to breath, he got all tired and dizzy not from what he saw but from yelling so much. The nurse was great and had me try different positions and the birthing bar was what worked best for me. You have your feet up and “pull yourself up” with a rope while pushing. Since I couldn’t “feel” my progress, they put a mirror down there, so I could see baby’s head being pushed out. Such a weird feeling seeing the top of her head poking out... Not the prettiest sight, but very helpful to see the results of pushing. Around 5am the dr showed up and I gave the final pushes. The baby was half way out when the dr said “you can go ahead and grab her if you want”. Anthony stared at him in disbelief and asked “me?!” But the dr was addressing me, so I literally pushed and pulled baby out of me. Such a weird feeling but I was so happy I was done. Baby had to be rescucitated because she was a little purple and didn’t breath first which was a scare. But the NICU team was there and within minutes we heard her first cry. I was honestly dozing off when the dr was taking care of me and giving me 2 stitches, so I didn’t understand what was going on, but Anthony saw everything and got to cut the umbilical cord (even though he said he wouldn’t do it). It was such a weird thing to see the little human being you’ve baked for 9 months and pushed out of you, being put on your chest. Pretty unbelievable.

The last 4 weeks
The first weeks were so hard. No one tells you how hard it is. Ella had jaundice, she was struggling to eat because she was so sleepy, she didn't want to breastfeed, I was having trouble pumping, and on top of that I had major baby blues. Baby blues is just your hormones getting back to normal and causing depression, anxiety, insomnia... So not only are you healing physically with nonstop bleeding and painful stitches, but you're also a wreck emotionally.

On top of that we were trying to finish the patio cover in the backyard so there were unbelievable loud construction noises, construction people everywhere in and outside the house, we had to move to our guestroom so it wouldn't be too loud for baby... It was a mess. We're happy it's done, but I honestly thought I was going to lose my sanity those first weeks. I cried about everything and didn't want to meet anyone or do anything except worry about my baby.

Anthony was off the two first weeks and was a major support, but this was also all new to him, so sometimes he stressed me out not understanding what I went through. Anthony's mom was a big help the first weeks coming over to cook and watch Ella for us. My mom came from Sweden a week after Ella was born and has helped us so much with everything from cooking, cleaning, and taking care of Ella. She stays on Sweden-time so she can get Ella at 3am and let us sleep. I wouldn't made it without her honestly.

Thank you all for your well wishes and kind words. Also, for being understanding when I was missing in action for so long. Now that we've made it through the first month we're hoping things can only get better and easier. Baby Ella is the best thing that has ever happened to us and Anthony and I are so in love with her. It's such an amazing thing to look at your child and see both you and your partner and just love her more for every day.  


Plötsligt händer det!

18 februari 2017:
Käkade burgare på Red Robin och blev alldeles illamående när vi var på Costco... Anthony frågade oroligt om jag kanske borde ta ett graviditetstest. Kom hem och gjorde det! En linje visade sig, men bara en halv andra linje... Vi lämnade det några minuter och plötsligt var det helt klart 2 linjer! Jag började skratta och fick tårar i ögonen. Anthony var ganska lugn och ville att jag skulle ta ett test till, haha. Åkte till min födelsedagsfest som Jamela fixat för mig. Tänkte bara berätta för Anthonys pappa, hans systrar, hans mamma, men plötsligt visste alla om det, haha. 

Gravidroligt 1: Efter att ha berättat för  Jamela om den stora nyheten, frågade jag vad jag kunde äta av all mat som folk tog med sig (det var knytkalas). Hon tittade konstigt på mig och sade att jag fick äta vad jag vill, det är min fest. Jag stirrade menande på henne och frågade igen vad jag inte kunde äta. Hon frågade undrande om vi hade knytkalas i Sverige. Jag dog av skratt och pekade menande på min mage och då fattade hon. Haha, roligt. 

19 februari 2017 
Anthony tvingade mig att ta ett till test och denna gång gick det supersnabbt. Det var ingen tvekan! 

Anthony tog denna bild på mig dagen efter vi fick reda på det "The day we found out"

20 februari 2017
Gravidroligt 2: När läkaren förklarade för oss att fostret utvecklar alla organ just nu och att man kan se början av "limb buds". Anthony frågade vad det var. Och när läkaren förklarade (små knoppar där armar o ben kommer att utvecklas senare), såg jag hur Anthonys ansikte såg svimfärdigt ut samtidigt som han viskade "oh my God". Tror verkligheten kom ifatt honom där. Ni skulle sett hans ansikte. 

16 mars 2017
Vi var på ultraljud för först gången för att vara säkra på att bebisen är där den ska vara o att det bara är en bebis. Vaginalt ultraljud är lite speciellt men tydligen bästa sättet att se bebis när det är så litet. Det var helt fantastiskt att se. Och som om bebisen kände det på sig så rörde den massa på sig, nästan dansade med armar o ben! Så himla söt. Vår barnmorska sade att det var helt klart en bonus att se lilla bebisen röra på sig. Men när vi började filma låg den stilla, haha. Poser. Diskuterade massa tester med läkaren. Vet inte om man gör så många i Sverige, känns som USA är extra noga så att ingen stämmer dem om något skulle hända och de inte erbjudit tester... 

28 mars 2017
Vecka 11! Snart dags för andra trimestern. Det är inte lätt att vara i första trimestern. Extrem trötthet, illamående, ingen lust o ork att göra något... och jag är ändå lyckligt lottad som kan äta normalt och har inte spytt en enda gång än. Knaprar kex, ingenfäragodis, dricker massa vatten när illamåendet sätter igång. En annan (positiv?) grej är att brösten blivit gigantiska redan, haha. Och då var jag ju inte platt att börja med. Anthony älskar det så klart, haha. Men det jobbiga är att de är jättömma och bröstvårtorna står på givakt hela tiden... 

Anthony har varit fantastiskt. Han har ju alltid varit det men det är som hans naturliga instinkter att skydda och ta hand om sin familj kom fram ännu mer nu. Ärligt talat fattar jag varför folk tror att en bebis kan rädda ett dalande äktenskap eller relation. Inte för att vi hade några större problem, men nu är det liksom ännu bättre. Det är som att falla för varandra igen och börja en ny smekmånad nu när man har detta äventyr att se fram emot tillsammans. Jag är lyckligt lottad. 

4 april 2017
Jaha, så var det redan dags för andra trimestern. Det är sant som de säger! Känner mig redan piggare och mindre illamående! Nästa torsdag är det dags för andra besöket hos graviddoktorn. Inget speciellt besök tror jag, mest rutinbesök. Har inte gått upp mycket i vikt första trimestern så det är ju bra. Här rekommenderar dem att lägga på sig max 25-30 pounds (12-15 kg). Hoppas jag kan hålla mig, haha. Ingen lust att bli supertjock och ha svårt för att bli av med den vikten efter, samtidigt vill man ju inte att bebisen ska bli undernärd. Har inte heller varit så duktig på att gå mina promenader varje dag. Har inte varit på gymmet så mycket heller. Tänkte mest köra promenader eller crosstrainer. Inte första prioritering nu liksom, haha.

13 April 2017
Idag vankades andra besöket hos gravidläkaren. Snabbt och effektivt, dr frågade hur jag mår (bättre), om jag hade några frågor (hade skrivit ner några, ifall preggo-brain ger upp), och lyssnade på bebisens hjärtslag. Åh, så fint. Dr sa att det slog bra och i bra takt. Lika stor som en persika just nu. Har också berättat för omvärlden, så kan äntligen blogga om det, haha! 



Idag är det extra jobbigt. Idag saknar jag Sverige extra mycket. Vaknade kl 7 för att facetimea med min familj. De var alla samlade för att fira min brors födelsedag i efterskott. Fick prata lite med Leon, världens sötaste Leon, som är så lång och stor. När hann han växa så mycket? Kändes nästan som om jag var där, kunde lyssna på syskonens gnabbande och se min mamma packa matlåda till mina syskon och min pappa fixa på min systers cykel. Vardag helt enkelt. Vardag som hade gjort mig galen om jag bodde med dem, men är så värdefullt när man ses en gång om året, om ens det... Det är jobbigt att inte veta när man kan träffa dem nästa gång. 

Hur stor är den här grabben? Han gillar salta pinnar, haha! 

Snart är han längre än mig... 

Fick alla att samlas för en grupp-selfie 

Världens sötaste familj 

Haha, roligaste bilden. Åh, vad jag älskar dem! 



Har visst inte bloggat på nästan en vecka! Men ni har inte missat något! Veckan har varit bra och väldigt standard, haha. Träning, jobb, matlagning, städning, FaceTime med mamma, det vanliga. Oh, har bokat en weekend-resa till Portland, Oregon med min älskling. Ska bli skoj! Älskar att utforska en ny stad, käka gott och se nya sevärdheter. 

På tal om resor, så är det snart dags för mig att lämna in semesteransökan för nästa år. En del av er har frågat mig om vi ska till Sverige nästa år. Vi vet ärligt talat inte. Får ju också se om vi blir gravida nästa år, det krånglar ju till saker o ting... Vi hoppas kunna komma på min brors examen, civilingenjörerna har deras examensceremoni på hösten, typ oktober. Eftersom det är lågsäsong då, så kan jag förhoppningsvis be om semester senare o ta 2 veckor då utan problem. Anthony vill se fjordarna i Norge, men det kanske är lite grått då på hösten? Vi får se, haha. Vi funderar även på att åka till Hawaii typ 5 dagar och bara njuta.

Jaha, hoppas ni alla har en bra helg. Hörs snart igen!  
- N


Slö söndag

Hej alla godingar! 
Hoppas ni haft en härlig helg, plötsligt är måndagen här! Min helg har varit väldigt skön... Vi har dock fått mycket gjort. På lördagen blev det en tur till Green Acres (typ ett gigantiskt Blomsterlandet) och sedan handlade vi mat på Costco. Haha, vi är så gamla och tråkiga. Sedan jobbade A på vår framsida av huset, måste ta bilder så ni får se hans "rock garden" (vad kallas det på svenska?)! Vi har jobbat länge på detta projekt, ni skulle se vår framsida innan A's rock garden. 

Fina lavendel till A's rock garden 

Medan A jobbade i trädgården, gjorde jag en Banan-Toffee-paj för våra gäster som skulle komma på kvällen. Så enkelt och gott. Måste skriva receptet någon gång, det var faktiskt ett ex som gjorde det för mig första gången. Man behöver bara digestive-kex, banan, en burk kondenserad mjölk och grädde. Låter gott, va? Gjorde också rårakor med rökt lax créme, spaghetti med vit tryffelolja och A gjorde sina famösa steaks. Våra gäster verkade njuta av middagen. Efter middagen tog vi en promenad och jagade Pokémons, haha. Vild lördagsnatt! 

Ost (cheddarost och herrgård), salami, vit persika, oliver...

Rårakor med rökt lax créme (rökt lax, créme fraiche, rödlök, peppar, rödlök, dijonsenap) 

A's perfekta steak, spaghetti med massa vit tryffelolja, parmesan, vitlök, svamp... 

Min goda banan-toffee-paj

Vad gjorde vi idag då? Idag åkte vi och köpte mer stenar till A's rock garden, A var ute i hettan (36 grader igen!) och jobbade medan jag tog en tupplur och städade köket efter vår middag med våra vänner. Han ville nog ha mig ur vägen, men jag hjälpte honom efter min tupplur. Sedan kollade vi på Avengers: Civil War och slappade på soffan. Slapp och slö söndag... 

Jaha, det var min helg... Ha en bra måndag, mina vänner! 

- N 



Det var jobbigt att vakna i morse. Och det är bara torsdag. Har tränat varje morgon denna vecka och jobbat till kl 21 varje dag. Jag vet inte hur folk orkar ha familj, träna, jobba och ha ett socialt liv... Hur gör ni? Känns som om man måste utesluta något för att orka med det andra... 

På tal om familj så har jag och A diskuterat det mycket på sistone. Vi vill ju ha barn samtidigt som vi älskar vårt liv just nu. Skulle vilja resa mer med A, men samtidigt blir vi ju inte yngre. Anthony vill ha valp först, medan jag inte är så stor djurmänniska... Så efter diskussioner fram och tillbaks så har vi kommit fram till... Trumvirvel... Vi ska börja försöka starta vår familj nästa år! Känner en klump i magen bara av att skriva detta. Mina närmsta vänner och familj vet redan om det. Bara för att jag slutar med p-pillren, behöver det ju inte hända nästa år. Kanske tar en månad, kanske tar flera år. Vi känner 3 par här som är våra nära vänner som försökt i många år och inte lyckats, så det är lite läskigt och oroande. De är lite äldre, men jag är 30 nästa år och A är 36, så det biologiska klockan tickar... Det viktigaste är ju en frisk bebis och förhoppningsvis en ok graviditet, och riskerna ökar ju, ju äldre mamman är. 

Det jobbigaste här i USA är att man inte har så mycket föräldrarledighet. Jag får max 6 månader och då är det till viss del obetalt också. Får kolla upp hur det funkar, innan nästa år. Blev skraj när jag såg alla kvinnliga pharmacist som tar med sig bröstpumpen till jobbet och pumpar på lunchrasten... Många föräldrar får också försöka hitta en nanny efter den korta föräldraledigheten, jobbigt att lämna bebisen redan vid 6 månader... Men klarar alla miljoner amerikanska mammor det, så klarar jag det också! Vi har i alla fall A's stora familj här som kanske kan hjälpa till. 

Planen var först att vänta tills vi flyttar till Sverige och har barn då, men tror inte det är realistiskt, då vi kommer att vara mycket äldre då. Om vi inte flyttar typ inom typ 2 år... Kanske har bebis nr 2 i Sverige, vem vet? 

Jaha, då vet ni haha. Jag måste börja kolla upp hur det funkar att få medborgarskap här (hoppas kunna ha dubbelt!) och undersöka föräldrarledighetslagarna... Panik. Känns vuxet. 

Hörs snart igen,


Min måndag

Hallå hallå i stugan!
Hur går er vecka? Min vecka började idag, då jag var ledig igår måndag. Idag startades dagen med en intervall-löprunda i det vackra vädret. Det var typ 18 graders sol med en mild bris. Så underbart. Älskar Sacramento när det inte är 40-gradigt... Sorry i förväg, kommer blogga mycket om träning och hälsosam mat. Jag och mina kära Sofie är på en hälsoresa tillsammans, hon i Sverige och jag här. Det blir mycket intervallträning både på gymmet med vikter och på löprundorna och så äter vi så naturligt vi kan med så lite socker som möjligt. Inget bröd, pasta, socker... Får se hur detta går. Vi ska köra ett block på 6 veckor först och sedan ett till på ytterligare 6 veckor. Är på min fjärde vecka nu och det känns bra, har inte gått ner så fruktansvärt mycket i vikt, men har minskat i omkrets desto mer och magen är platt utan massa gaser, haha. 

På tal om hälsosam mat, igår kväll, efter jag lagad mat åt min käre man, kom jag på att jag hade några gamla äpplen i kylen. Hittade ett recept på äppelmos i Slow Cooker (vad heter det på svenska?). Så lätt och så fräscht och gott! Käkade min äppelmos på min havregrynsgröt i morse och det var himla nice.

Hemlagad äppelmos i Slow Cooker 
  • 6 äpplen 
  • 1 dl vatten 
  • 1/2 tsk kanel 
Skala och skär äpplena i små bitar, lägg i Slow Cooker, tillsätt vatten och kanel och koka upp på hög värme i 2 timmar eller låg värme i 4 timmar. Ta-da! Mosa om du inte gillar bitar. Förvara i kylskåp.

Äpple, vatten, kanel...

... Blir detta fräscha mos!

Mmm, gott på havregrynsgröt! 

Nej, kära vänner! Dags att knyta sig, kl är bara 23 men man är ju inte en ungdom längre! Hörs i morgon!




Tack alla kära vänner för er support och hej-rop! Ska försöka rycka upp mig och blogga mer för er skull. Det är inte lätt att hitta nya vänner när man har er som standard. Ni är bäst!

Idag låg jag i sängen, facetimade med familjen och latade mig till kl 12. Gick sedan till gymmet och körde helkropp på intervaller. Mycket jobbigt. Sedan hem och tvätta och laga mat. Blev mycket meal prep idag, kommer jobba sena skift hela denna vecka till helgen, så måste vara beredd med matlådor i kylen. Runt mitt jobb finns bara McDonalds och Subway typ, så gäller att ha med sin matlåda. 

A kom hem vid sjutiden idag och vi käkade middag tillsammans (han älskade laxen!) och kollade på gamla Big Bang Theory avsnitt. Han försöker gå upp kl 5 för att gå till gymmet innan jobbet, så han försöker sova nu, trots att kl bara är 23... 

Kanske ska sova också, vaknade trots allt kl 7:30 idag...


Sparris, kycklingbröst, sötpotatis - allt bakat i ugn! 

Sotad lax med sötpotatis, sparris och kall senapssås 

Naffe är tillbaka!

På riktigt denna gång, jag lovar! Har inte bloggat aktivt på så många år. Men nu, mina vänner, ska det bli ändring. Det är på grund av många anledningar som jag beslutat att börja blogga igen. Mina närmsta vänner har följt mitt liv i USA på Instagram och ibland postar jag på Facebook. Många säger att mitt liv ser nice ut med god mat, en underbar man och poolbilder. Det är ärligt talat väldigt nice, jag är väldigt lycklig här, men på sistone har jag märkt av en tomhet. Jag vet, stackars bortskämda Naffe som har det så bra - vad vet hon om tomhet? Kommer till det.

Så hur ser mitt liv i USA ut nu för tiden?

Jag jobbar fulltid på ett Walgreens som ligger 10-15 minuter från vårt hus. Trivs väldigt bra, har bra kollegor, speciellt min chef är fantastisk. Mitt Walgreens ligger i ett låginkomstområde som kan vara väldigt tufft att jobba i. Häromdagen installerade vi plexiglas för att hindra apoteksrån och varje dag lär jag mig mer om USA's lågutbildade, fattiga, sjuka och väldigt frustrerade människor. Det är tufft. Tempot är högt, man är ständigt medveten om att vid felexpediering kan man förutom att ha på sitt samvete att man orsakat någons ohälsa, också bli stämd... Patienter är väldigt hotfula om de inte får som de vill, så när man slutar kl 21 vill man gärna ha sällskap när man går till sin bil... Jag har 3 veckor betald semester och om jag blir gravid har jag max 6 månader mammaledighet... Men å andra sidan tjänar nästan 3 gånger så mycket som pharmacist här jämfört med i Sverige, vilket är helt sjukt. Vem behöver kvalitet i livet när man kan tjäna pengar? Skämt åsido.

Livet som gift med A är en dalbana, med mest toppar förstås. Han är fortfarande världens bästa kille som är väldigt förstående, omtänksam och tar väl hand om mig. Men vi har lämnat smekmånadsperioden bakom oss. Vi har varit gifta i 3 år nu och man har inte samma rosenskimrande syn på saker och ting. Speciellt när vi båda jobbar långa tuffa dagar och är helt slut när vi kommer hem till varandra. Men tack och lov är vi väldigt lika när det kommer till värderingar och väldigt resonliga av oss, så de få bråk vi haft har vi löst ganska odramatiskt. Äktenskap är inte det lättaste och det är så intressant att se hur mycket man lär sig om sig själv. Jag jobbar varannan helg och har då torsdagen innan och måndagen efter helgen ledig. Så vi får tid för oss själva, vilket är viktigt när man bor tillsammans. Trodde aldrig jag skulle tänka så, men realistiskt måste man ha tid för sig själv. Samtidigt är det viktigt att aktivt hitta på saker tillsammans. Vissa skrattar kanske åt mig när vi bara efter 3 år, behöver date nights. Men det är viktigt att man lägger undan mobilerna, stänger av tvn och bara spenderar tid tillsammans.

Så varför känner jag mig tom när jag har ett bra, välavlönat jobb och en underbar man?

Jag tror mitt problem stavas hobby och vänner. Jag har länge inte haft någon hobby, något jag brinner för, som jag är bra på. Visst, jag tränar, jag fotograferar sporadiskt, men jag har inget jag kan uppslukas i. När man är stressad av jobb och saker man måste göra hemma, så måste man ha något man kan "fly till" för att koppla bort stressen. A spelar tv-spel och dricker alkohol, haha. Problemet med mig är att jag aldrig kan koppla bort stressen, alla måsten bara snurrar i huvudet, det är aldrig tyst där uppe. Det är förmodligen därför jag haft problem med magen (halsbränna/heartburn) i så många år utan att det blir bättre... En vanlig dag består oftast av gym, jobb, käka middag med A framför tv'n och somna medan jag scrollar genom Instagram... Patetiskt. Jag vill sluta slöa på sociala medier så mycket och stimulera mig själv genom att läsa mer böcker, fotografera mer och kanske börja teckna. Vi får se.

En annan grej är att jag saknar mitt sociala liv. Jag har vänner här nu, så det känns bättre än de första två åren. Två av de tjejer jag umgås med är A's vänners fruar, en tjej är min kollega. Min närmsta vän har flyttat ut i tjottahejti och det är alltid svårt att få till en tjejdejt, när man måste köra en timme för att hänga. En annan vän har så mycket vänner och familj här, det känns som jag alltid är den som frågar om vi kan hänga... Min kollega har jag blivit närmare med nu, men oftast blir det dubbledejt med killarna och inte tjejdejt. Mest av allt är det tomt när A har planer som inte inkluderar mig. Jag vet, jag låter som en gnällig, svartsjuk kärring, men jag hade aldrig haft detta problem i Sverige! Jag är helt ok med att A går ut med sina vänner eller kollegor och jag har inget emot att vara själv, men ibland jag önskar bara att jag hade någon att hänga med som är "mina". Förstår ni vad jag menar? Jag saknar att kunna hänga med "mina" vänner, att kunna gå till mamma och käka middag eller hänga med min syster och Leon, medan A gör vad han vill, utan att känna sig pressad att komma hem till mig.

Förlåt, detta inlägg blev väldigt långt och personligt. Har behövt skriva av mig antar jag... Jag vet att jag låter väldigt bortskämd och egoistiskt, behövde älta lite. Det är inte lätt att flytta över halva jordklotet och lämna sin familj och sina vänner och skapa sig ett nytt liv och socialt nätverk. Min mamma bara skrattar åt mina i-landsproblem och säger att jag ska skaffa bebis. Då behöver jag inga hobbies eller vänner, haha. Älskar min mamma.

Nej, nu får jag ta mig ur sängen till gymmet. Men vad tycker ni? Har ni några bra tips eller mentala bitch slaps för mig?

- N


Magic Mouthwash

På apoteken här kan pharmacist göra compounds - blanda egna (enkla) läkemedel som krämer, munskölj osv. Vi måste dock ha receptet med exakta mått och ingredienser från läkarens recept för att kunna göra det. Magic mouthwash är namnet på munskölj som kan innehålla allt från 2-5 av tiotals olika ingredienser beroende på vad läkaren vill behandla. 

Patient: do you guys make magic mouthwash? 
Me: Yes we do.  
Patient: how much does it cost? 
Me: it depends on the recipe on your prescription. Bring it in and I can let you know. 
Patient: but around how much? 
Me: the price depends on the amounts of ingredients and which ingredients I use for your mouthwash. 
Patient: ok let me see what the prescription says... I don't understand this. 
Me: ok, just bring in the prescription... 
Patient: how much does it cost though? 
Me: I need to see the prescription to know the price. 
Patient: but you do make them?
Me: yes. 
Patient: do you take *insurance plan* ? 
Me: no we don't. 
Patient: so how much is it going to cost? Give me an estimate. 

Det är lite läskigt när man inte vet om personen inte förstår/lyssnar/bryr sig... 

Livet som farmaceut. 


Confession: vacation time

Kund kommer in kl 20, Apoteket stänger kl 21. 
Kund: I'm here to pick up my 2 prescriptions. 
Jag: last name?
Kund: xx
Jag: I don't have anything ready.
Kund: I need my 2 medications. 
Jag: one of them I can fill now, the other one we have to order. Since it's so late, it's not going to make to tomorrow's order, it'll be here in 2 days. 
Kund: but I leave for Fiji tomorrow. 

Suck. Varför väntar man med att hämta sin medicin kl 20 kvällen innan man flyger utomlands? 

Livet som farmaceut. 


Confession: ring ring, why don't you give me a call?

Kommer tillbaks från min lunch och hör 2 telefoner som ringer. Ser på telefonen att de har väntat 12-15 min. Förstår inte varför folk väntar så länge, varför inte bara ringa tillbaks senare? Måste vara något viktigt, tänker jag. 

Samtal 1: 
Kund: when do you close today?! 
Jag säger: we close at 6pm. 
Kund: OK, thank you.  
Kunde du inte kollat online, valt att fråga någon i affären, valt knapp 3 o för att höra öppettider, ringt tillbaks senare..? 

Samtal 2: 
Kund: is my prescription ready? 
Jag: your name please? 
Kund: xx
Jag: yes, your prescription for xx is ready and its xx dollars. 
Kund: ok, thanks bye. 
Igen, det finns minst 10 sätt att ta reda på om ditt recept är klart, men du väljer att vänta i telefonen...

Suck. Livet som farmaceut. 


Testing testing...

Tänkte kolla om någon fortfarande läser här...

Testing testing



Ni vet, de dagar som man bara springer runt och utför massa ärenden. Idag är en sådan dag. Vaknade kl 8, gick på yoga kl 9, sitter hos Ford för att fylla på olja och få service på min bil nu... Sedan blir det ett stop på T-Mobile, sedan posten och sedan hem och laga middag och baka för vänner ikväll. Puh! Anthony påminde mig att ta det lugnt idag, haha. 

Ikväll blir det också att packa för helgen, då vi ska på bröllop i Las Vegas! Vi båda jobbar imorn men flyger på kvällen kl 19! Det är min svärmors gamla väns sons bröllop, det blir roligt!

Hoppas ni har en trevlig helg om vi inte hörs innan dess. Förmodligen inte, haha.  


Bröllop i San Francisco

Hej vänner! Sorry att jag inte uppdaterat på länge. Förra helgen var vi på bröllop på lördagen och på söndagen jobbade jag, så var ganska sliten hela veckan. Man börjar bli gammal när man inte orkar med något under veckan för att man festade en dag på helgen, haha. Här kommer iaf lite bilder från bröllopet, ni har säkert sett några på instagram redan. 

Annars har jag mest jobbat, inget spännande. A har ett projekt på jobbet som har deadline i november, så han har åkt till jobbet tidigt och kommit hem sent, stackarn. Så vi försöker vila så mycket vi kan så vi orkar med jobb och alla vardagsbestyr. Igår hjälpte vi hans mormor att flytta. Det var jobbigt fysiskt, sö idag blir det slapp och Xbox för Anthony hela dagen. Man måste ha balans i livet! 

Puss på er! 

Vi på väg till San Francisco - läppstift Rodeo Drive från Gerards Cosmetics och klänning från Ann Taylor. Bling bling: örhängen från A och halsband från svärmor (aldrig trott att jag vid 28-årsåldern skulle ha så mycket riktiga diamanter...). 

Ceremonin var i en vacker trä-kyrka i San Francisco - älskar fönstren! 

Selfie utanför kyrkan! 

Utsikten från hotellet där middagen var

Ingen dålig utsikt, va? 

Med bröllopsparet! Så fina och lyckliga de ser ut! 

Första dansen 

Fina tårtan med söta pingviner