Jag har ett härligt liv här i USA med min käre A, han är verkligen allt jag kunnat önska mig. Jag har haft äran att lära känna hans vänner och komma nära hans härliga familj på både hans pappas och mammas sida. Men det är lite annorlunda här i USA. Amerikaner är väldigt öppna och supertrevliga vid första anblicken, men man kommer inte någon riktigt nära. Det är frustrerande. Ibland möter jag härliga tjejer som jag gärna skulle vilja lära känna mer och hänga med, men det blir liksom aldrig av. Man hör många säga "We should hang out" men ingen svarar på mina inviter. Amerikaner kan vara väldigt ytliga ibland. Min närmsta vän här är förmodligen Pauline och hon är kanadensiska, haha.
Självklart har detta problem också att göra med att vi är "vuxna" nu. Även om jag hade bott i Sverige hade det varit svårt att finna tid för sina vänner. Alla har sina egna problem, kämpar på med sin egen vardag och har varken tid eller ork för annat. Men det känns ändå som svenskar, trots vår känslokalla disposition och hårda yttre, är mer genuina och äkta. Är du någons vän har du en vän i vått och torrt, för livet. Jag kanske bara varit lyckligt lottad också.
Vänner kommer och går, vissa perioder är man närmare vissa än andra. Så är livet. Men det finns några som alltid finns där i ens hjärta, även efter många år. Några minnen med mina äldsta och närmsta vänner (förlåt om jag inte kunde skriva en snutt om er alla, men ni vet vad ni betyder för mig) :
Det finns alldeles för många fina ord för att beskriva min äldsta barndomsvän Sofie (16 år nu!). Det finns få genuint snälla och omtänksamma människor i världen, men hon är en av dem. Även nu, med flera tusen mil mellan oss hörs vi av regelbundet och det känns alltid så enkelt att lyfta luren att ringa henne. Kommer alltid att komma ihåg den gången hon kom fram till mig på träslöjden och sade "Ska vi va i helgen?" och sedan dess har det varit vi två!
Erika och jag är som yin och yang och vi kompletterar varandra perfekt. Hon är kreativ, ambitiös, romantisk och lite kaotisk, medan jag är 100% vänster hjärnhalva, lite lat, cynisk och pedant, haha. Men hon är min perfekta resepartner och den mest lojala och kärleksfulla vännen man kan ha. Så många minnen jag har med henne. Alla resor, alla killar, alla fester och så klart våra chipsätande tenta-plugg minns jag med värme. Det har funnits stunder då vi inte kommit överens om allt (politik, kärlek, mm...) men nu saknar jag till och med de stunderna.
När min mamma träffade Fadia kommer jag ihåg att hon sade " Fadia är så söt och rar, men hon har skinn på näsan". Japp, Fadia har integritet och hon vet vad hon vill. Är du hennes vän är hon som en syster, väldigt lojal och omtänksam. Vi har dessutom mycket gemensamt vilket gör det så lätt att prata om allt möjligt med henne! Och som vi pratade... Efter gymnasiet bodde vi nästan alltid i olika ställen, Uppsala, Frankrike, USA, så när vi väl sågs i Linköping kunde vi prata i timmar, en gång till mitt i natten! Saknar de marathon-pratstunderna...
Jag var en del av ett stort tjejgäng på gymnasiet med med tiden blev det tyvärr färre och färre som jag höll kontakten med. Jag, Helen och Lisa pluggade i Uppsala och det blev naturligt att vi umgicks mycket. Ibland kunde det gå ett tag mellan våra tjejdejter men när vi sågs var de som inget förändrats. Lisa har alltid varit den som jag haft så mycket skoj med, tror att hon alltid funnits där på varje fest jag fixat, varje grej jag hittat på! Det är inte lätt att hitta en sådan vän som alltid dyker upp och alltid har roligt med en. Helen är en genuint varm tjej som jag alltid haft många fina konversationer med. De båda var på mitt bröllop och jag var så glad att de kunde vara där!
Mina J&J, Jack och Jocke. Vi hängde redan på högstadiet och när vi alla hamnade på olika skolor och sedan olika städer hade det varit lätt att tappa kontakten. Men så länge jag minns har de alltid funnits i mitt liv. Jack har alltid varit en underbar vän som alltid funnits där, han hälsade på i Uppsala, jag hälsade på honom i Lund och Prag, han var på min examen, min förlovning, vårt bröllop... När vi besöker Sverige, ser han till att vi ses. Det känns verkligen som jag växt upp med honom och han alltid funnits där med ett varmt leende. Jocke lärde jag känna på djupet lite senare i livet, men det finns ingen som är mer omtänksam och kärleksfull. Han går alltid den extra milen för sina nära och kära!
Alltså, den här bilden beskriver mina killar så bra. Muhammad kände jag redan på gymnasiet, men vi bondade inte förrän han flyttade till Uppsala. Vid första anblick kan Mo vara lite för cool och avståndstagande, men han är den mest lojala vän man kan önska sig. Glömmer aldrig när han kom över med en Hägen-Dazs-glass när jag var hjärtekrossad och sedan alla våra telefonsamtal när han var hjärtekrossad. Trots sin studentbudget korsade han Atlanten och var ett stor stöd på vårt bröllop, vilket jag och A aldrig kommer att glömma. Björn var en player när jag träffade honom i Uppsala, men bakom den flörtiga fasaden hittade jag en underbart omtänksam och lojal vän. Vi bodde ihop i typ ett år i Uppsala och han är (förutom A) den bästa roomien jag haft. Vi har mycket gemensamt och vi kunde skratta i timmar tillsammans. Saknar den tiden vi kunde gå in i varandras rum och bara snacka skit eller träna tillsammans och ge varandras booties komplimanger, haha.
Lena träffade jag första dagen på Sac State, när vi både presenterade oss och insåg att vi var svenska! Efter det följde många galna äventyr och knäppa pluggstunder. Vi har alldeles för många minnen tillsammans för att kunna skrivas ned här. Hon är en extremt kärleksfull och stöttande vän, i mina jobbigaste stunder har hon pushat mig och gett mig värdefulla visdomsord. Att vara andra generationens asiater i Sverige och kunna prata med varandra om allt har betydde mycket för oss båda.
När jag började jobba på apoteket Wasen i Linköping visste jag inte att jag skulle träffa två damer som senare skulle gå på mitt bröllop! Kommer aldrig att hitta bättre kollegor än dessa två. Elisabeth var min handledare och sedan chef och hennes smittande skratt och värme gör att man glömmer att man är på jobbet och alla sina bekymmer. Monica är den totala motsatsen till gemene svensk, hon är så varm, så kärleksfull och så omtänksam. Jag var så lyckligt lottad som hade helt underbara kollegor på mitt första riktiga jobb! Trots vår åldersskillnad och helt olika stadier i livet kunde vi skratta och mysa i timmar på våra afterworks.
När A träffade Amandas föräldrar för första gången sade han "Babe, they treat you like their daughter!" och det är så sant. Under högstadiet bodde jag praktiskt taget hos Amanda i hennes föräldrars våning! Varje dag efter skolan hängde vi där. Det finns ingen som lärt mig så mycket om politik, sofistikering (är det ett ord?), märkeskläder (kommer fortfarande ihåg hennes söndertrasade D&G jeans, som ingen trettonåring hade råd med) och allmänbildning. Om ni tycker jag är världsvan så är det Amandas förtjänst. Men hon är också en lojal och underbar vän som alltid såg till att mötas upp för en kaffe eller en drink om geografin tillät. Saknar henne och hennes familj!
Riccardo lärde jag inte känna förrän de sista åren i Uppsala, men han och hans familj finns alltid i mina tankar. Han har alltid varit extremt briljant (nukleär fysiker) och i och med att han är från Italien har han lite kontroversiella åsikter om allt, haha. Men jag var alltid imponerad över att han alltid stod för vad han tyckte och alltid var en väldigt generös vän med ett stort hjärta. Jag minns pastamiddagarna i Uppsala, jag var på hans bröllop och han fotograferade vår förlovningsfest. Jag var till och med nämnd i hans doktorsavhandling! Han behandlar sina vänner som familj. Nu bor han med sin fru och deras lilla tjej i Malmö och jag hoppas kunna hälsa på dem snart igen.
Albin är en gammal gymnasiekompis och vi hade våra skåp precis bredvid varandra. När han åkte till Frankrike som utbytesstudent höll vi kontakten via långa mail och sedan dess har vi varit goda vänner. Det går ibland långa stunder mellan våra möten, men jag blev så rörd när han skickade en liten videohälsning till oss på vår bröllopsdag. Vissa vänner finns med en hela livet.
Maja och jag var helt omöjliga att separera på gymnasiet. Vi var så olika men ändå så lika. Hon var den lugna, jordnära och jag var den högljudda, lite knäppa. Men vi kompletterade varandra så bra. Vi kunde skratta tills vi grät, vi dansade street dance tillsammans, vi hängde i korridorerna och pratade om allt mellan himmel och jord. Det var längesen vi hade en sådan stund eftersom hon har en liten Hulda nu och bor på en ö i Göteborgs skärgård, vilket försvårar logistiken, haha. Men hennes värme och visdom skiner fortfarande igenom våra meddelande på Facebook här och där får mig att inse varför vi var B1 och B-1 på gymnasiet.
Jaha, nu har jag spenderat 2 timmar på ett blogginlägg, inget mer bloggande denna vecka. Haha. Tillbaks till plugget.
No comments:
Post a Comment