Can it really be..?

I morse fick jag ett underligt samtal. Några timmar senare var jag med om en kort och underlig intervju. Intervjun avslutades med några underliga ord: "... well then, I will now nominate you to the university and then..." Efter de orden kunde jag inte längre koncentrera mig på vad damen på Internationella kansliet sa. Jag satt helt mållös. Ska jag alltså ÄNDÅ få åka till California och studera business? Ja, jag har blivit nominerad till en utbytesplats på California State University, Sacramento, precis det campuset jag ville åka till. Jag var en av de första lyckliga på reservplatslistan. Så om allt går enligt planerna (yeah right, med min otur...) och tusen viktiga dokument fixas i tid, kommer jag alltså att befinna mig på andra sidan Atlanten i höst.

Det är inte det att jag inte är glad. Jag är bara så chockad. Och lite skeptisk, IK har haft mycket strul med USA-utbyten. Efter det dystra beskedet i januari har jag gjort mitt bästa för att skjuta undan tankarna på USA och fokusera på annat: plugga England, jobba i Norge, exjobb osv. Men varje gång någon nämnt utbyten eller USA har jag känt den besvikna, hopplösa känslan darra till i magen. Och nu. Nu har jag mot alla odds fått det jag så gärna ville ha.

Förutom osäkerheten om jag verkligen kommer iväg, så är det något annat som får mig att inte hoppa högt och skrika i falsett av glädje för att få åka till världens roligaste land. Han som sover så gott i min säng just nu.

The land of the free...