"Trodde verkligen att du var Den Rätta..."
Hans grejer är hämtade, nycklarna är utbytta. "Nu är det definitiva beslutet taget. Nu börjar processen." Jag kippade efter andan vid de orden och kände hur det snörptes ihop i bröstet. Det var något som dog inom mig. Han satt där framför mig i soffan. Såg så trött ut. Rufsig i håret. Hjärtkrossande fin. Han reste sig, tog sina grejer och tittade på mig. Vi kramades.
"Jag ville verkligen att detta skulle funka."
"Jag med."
Han öppnade dörren. Vände sig om, log sorgset och sade "Hej då". Jag kunde inte för mitt liv förmå mig att säga något. Dörren stängdes och jag hörde porten slå igen. Total ensamhet. Det var så verkligt. Det var så sorgligt. Sjunker ner i soffan när det plötsligt knackar på dörren igen. Rusar upp, slänger upp dörren och hoppas till 99% att det är han. Det är korridorarna som undrar om jag vill med till Kalmars. Jag bryter ihop totalt. Stackars korridorarna.
No comments:
Post a Comment