Smärta

Nu har vi pratat första gången efter avskedet i tisdags. Det var fint. Men så sorgligt. Nu när allt har lagt sig kommer man bara ihåg de fina minnena. Tvivlet börjar komma. Gjorde vi rätt? Är detta det definitiva slutet? Vi var ju så lyckliga ihop. 27 underbara månader... Tyvärr kommer verkligheten ikapp en ganska snabbt. Det var och är tyvärr det rätta beslutet. Men hjärtat lyssnar inte på hjärnan. Känslorna är inte över för att förhållandet är över. Det är tortyr att veta att han sitter mindre än 1 km ifrån mig och behöver en kram, men att jag inte är den som får ge honom den. Det enda jag vill är att se honom glad och lycklig igen...

Ikväll väntar jobb på Pharmen till 01. Osugen som fan.