Slutet gott, allting gott..?

Som slutklämmen i Looney Toons säger jag: That's all folks! Som ni kanske förstått är kalla kriget över. Det avslutades inte i bomber och granater utan i vapenvila och fredskontrakt. I krigets efterdyningar återstår nu bara en ödslig tomhet och en sorglig stämning. Alla blodiga strider vi gått igenom och alla vackra hoppfulla fredsstunder är nu bara flyktiga minnen som kommer att blekna efter ett tag.

Det känns så overkligt. Man ser tillbaka på allt man har kämpat för och blir så besviken, arg och ledsen för att man inte kunnat göra mer. Samtidigt är det så obeskrivligt skönt att veta att man inte behöver kämpa och lida mer. Vi har gjort allt vi kan och mer därtill, men nu orkar ingen av oss mer. Kärlek ska inte vara en kamp som det varit för oss.

Jag är en person som vägrar ångra något i mitt liv. Jag tror att allt händer för en anledning. Jag ångrar inte att jag upplevt detta och kämpat för detta. Istället har jag lärt mig så mycket av detta. Jag har lärt mig mycket om mig själv. Jag ser mig själv i spegeln och ser hur förändrad jag är. Ett så destruktivt förhållande bryter ner en ett litet fragment i taget, tills man knappt känner igen sig själv. Var är min sorglöshet och livsglädje? Var är mitt självförtroende och styrka? Allt jag ser nu är ett tomt skal, med rufsigt hår och svullna ögon som inte vet var hon ska ta vägen.

Allt har inte varit dåligt. 27 månader är ingen liten fling och vi har delat så mycket. Humor, samma intressen, den ärliga, så naiva kärleken för varandra och samma envishet att vi ska klara detta tillsammans. Han var min bästa bästaste vän och min pojkvän. Vi mot världen. Tyvärr så ville både vi och världen annat. En dag kanske vi kan vara vänner igen.

Som ni kanske misstänker kommer det framöver att bli schizofrent. Det kommer att finnas en stark Naffe som lätt kommer över detta och festar vidare. Och det kommer att finnas en Naffe som ligger i soffan och snyftar medan hon ser på La Liga. Även om mitt yttre skvallrar om en felfri tillvaro och min blogg berättar om allt roligt i mitt liv så kommer smärtan att mola länge till.

Jag bryr mig inte om ni tycker att jag är en gnällig mes som fläker ut mitt hjärta här. Jag skriver för att jag vill och jag skriver vad jag vill. Detta är mitt sätt att hantera detta. Jag kommer att låtsas må bra tills jag mår bättre.

Tack alla som har ställt upp. Ni är guld värda.