Livet är orättvist. Min älskade morfar har fått diagnosen lungcancer och min kära mormor har fått en stroke. Ålderdom är ju synonymt med sjukdom. Döden är ju naturlig. Men sorgen är så obarmhärtig. Än är det inte över, men snart... Varför är ni så långt bort? Önskar jag kunde vara med er. Ni finns hela tiden i mina tankar.
Detta sätter verkligen perspektiv på tillvaron. Mina fjuttiga problem betyder verkligen ingenting. Skulle kunna vara arg och ledsen på en del personer just nu, men det är så oviktigt. Från och med nu ska jag inte bry mig mer. Gör som ni vill. Jag tänker inte kämpa mer.
Tack till dig som alltid finns där.
No comments:
Post a Comment