Just not good enough

Visade mamma denna bild på brorsan. Denna konversation följde:

Mamma: Jag gillar att din bror har en hobby. Bättre än att gå ut och dansa.

Naffe: Vad är det för fel med att gå ut och dansa?

Mamma: Ja, det är ju ofta associerat med alkohol... Annars är det inget fel på att dansa. Jag skulle också vilja dansa. 

(Naffe är tyst en stund)

Naffe: Jag har ingen hobby. (halvt på skämt, halvt allvarlig)

Mamma: Nej, du borde skaffa en, du verkar rastlös.

Naffe: Men jag tränar ju.

Mamma: Ja, men det är ju ingen riktig hobby...

Naffe: Jag förstår inte, träning gör att man blir stark, hälsosam och snygg. Vad är det för fel på det?

Mamma: Jo, men det är ju inget... Du vet, fin hobby som... Ja...

Nehej. Ibland undrar jag vad det är för familj jag har fötts in i. Många föräldrar skulle vara stolta över att deras dotter jobbar heltid och har orken och disciplinen för att träna 4 gånger i veckan. Jag är kanske rentav den hälsosammaste och mest vältränade i typ hela vår släkt. Jag skulle vilja se någon släkting klara av de passen jag går på. Men nej. Det är inte fint nog. Jag borde istället dansa salsa, spela piano eller kanske skjuta pilbåge? Skaffa en riktig hobby.

Förlåt att jag gnäller, men det är inte det lättaste att växa upp i en asiatisk familj. Gamla trauman ligger kvar och bubblar upp även när man snart är 26 år gammal och lever sitt eget liv.