27 februari 2013

Jag har velat fram och tillbaka om jag ska publicera detta eller inte. På ett sätt känns det för personligt, men samtidigt är det ju hur jag hanterar min sorg och oro. Genom att skriva.

Den 27 februari 2013. Det var datumet vi fick reda på att min älskade mamma har cancer. Bröst- och lymfcancer. Vår värld raserade. Mamma har alltid varit familjens klippa, den som burit alla på sina axlar. Hon har alltid funnit där för oss med sin styrka, kärlek, visdom och dåliga humor som muntrar upp en i tuffa stunder. Och nu måste vi finnas där för henne.

Den 6 mars var jag med henne på Onkologiska kliniken på Universitetssjukhuset. Vi fick träffa en överläkare som pratade om den första cytostatika-behandlingen som hon ska börja med den 12 mars. Han bombaderade oss med information. Sex doser av två sorters cellgift med tre veckors mellanrum först, sedan operation. Med snabb huvudräkning insåg jag att mina och Anthonys planer att jag skulle flytta i augusti kanske måste skjutas upp, då operationen kanske kommer att ske i slutet av juli. Jag rös till när läkaren förklarade hur de skulle montera in den lilla arm-katetern som mamma skulle vara tvungen att ha i sig under hela behandlingstiden på minst 18 veckor. Jag skrattade nästan galghumoristiskt när läkaren gick igenom alla biverkningar från huvud neråt, eftersom jag tänkte på sången "huvud, axlar, knä och tå". Jag fick en klump i halsen när jag hörde mamma fråga läkaren om man kunde dö av behandlingen. Älskade mamma.

Jag började gråta när jag gick igenom korridoren där cytostatikabehandlingen skedde. I ett rum låg en helt flintskallig kvinna och fick cytostatika i dropp. Hon hade en cerise tröja på sig och log mot den hon pratade med. Jag kunde inte tro att det snart skulle vara min mamma. Mamma ignorerade mina tårar och   vi pratade om annat, vilket var bra, för hade hon bara yttrat något tröstande ord hade jag förmodligen brutit ihop. Vi fick träffa sköterskan som kommer att ha hand om mamma, en väldigt ung tjej. Hon gav oss ännu mer information och frågade sedan mamma om hon var orolig. Mamma blev tyst en stund och erkände sedan att hon ibland kunde bli väldigt orolig och rädd när hon tänkte på det om nätterna. Älskade mamma.

Efter sjukhusbesöket åkte vi ner på stan och besökte Hårteknikerna som gör peruker. 9 av 10 kvinnor tappar håret av cellgiftet. Det är viktigt att frisören får se mamma innan behandlingen börjar och håret börja falla av. Vi valde en mellanlång peruk och valde en färg som passade mammas hårfärg. Frisören var en väldig varm kille som sade till min mamma att hon kunde ringa honom när helst hon hade frågor, även om det var mitt i natten. Jag blev lite rörd över det. Han peppade mamma att kämpa på och hon försäkrade om att hon skulle kämpa, speciellt för sitt nya barnbarns skull. Älskade mamma.

Nu sitter jag på mitt rum och kväver snyftningarna från mig själv. Jag får inte visa mamma hur ledsen, orolig, arg och rädd jag är. Jag måste vara stark för henne. såsom hon alltid varit stark för oss. Men jag får tårar i ögonen så fort jag tänker på hur jävla orättvist det är. Det är bara så jävla fel att världens godaste och finaste människa ska få cancer. Det är inte rättvist att både min älskade A och mamma ska få gå igenom något så hemskt som cancer. Allt är bara så overkligt. Men det enda jag kan göra är att vara stark och finnas där för henne. A sade att det hjälper mycket att veta att man har stöd omkring sig.

Jag ville bara dela med mig av detta till er mina vänner, så ni vet vad jag går igenom just nu. Det ni kan göra är att finnas där för mig. Kommer inte att vara världens mest sociala och muntraste människa, så var bara extra förstående, så kommer vi ta oss igenom detta tillsammans.