Hår

Hår har aldrig varit något viktigt ämne i min mammas liv. Hon har alltid varit en mycket anspråkslös och icke-fåfäng dam som alltid haft kortklippt, praktikst hår och började inte färga sina grå förrän nyligen (hon är 56). Men nu när cellgiftsbehandlingen börja göra så att hon tappar massa hår är det inte lätt för henne och oss andra att inse att hon snart kommer att vara skallig. Mamma har till och med haft mardrömmar om sin kommande skallighet.

Idag fick jag tårar i ögonen när jag såg dem många mörka hårstrån som hade fallit ner på mammas gula tröjas rygg. Mamma drog handen genom håret för att visa oss hur lätt hennes hår faller av och till allas förskräckelse kom det en ordentlig tuss, inte bara några hårstrån. Även om vi i familjen skojar om det och alla tröstar mamma om att håret kommer att växa ut igen, ser jag oron och rädslan i deras ögon. Håret betyder ändå ganska mycket för en kvinna och hennes kvinnlighet. Jag kommer att köpa henne en fin peruk (den är redan beställd), men det kommer dröja innan hennes egna hår växer ut igen, om någonsin...


Det finns ett talesätt som säger "Man saknar inte det man har, förrän det är borta". Så sant som det är sagt.