Vad är det för fel på mig?

Ja, mina vänner. Vad har jag att berätta om idag? Inget och allt. Jag är blasé. Jag är frustrerad. Jag är uttråkad. Jag är arg. Jag är förnuftig. Jag är pessimist. Jag är hopplös. Jag är ok. Jag är dålig. Jag är trött. Jag är stressad. Jag är ok.

Så här har jag varit hela dagen. Uttråkad i ena sekunden och arg i andra. Härligt sällskap, va?

Jag pratade med käre Oppa igår som frågade varför jag var emo. Jag har tänkt lite på vad som gör mig så här frustrerad och kommit fram till detta.

1. Bo hemma. Även om jag älskar mina föräldrar, är jag en ensamvarg och bor helst själv. Har inte ens kunnat bo en längre tid med en bästa vän eller pojkvänner utan att känna mig kvävd. Björn var ett undantag eftersom han lät mig vara i fred när jag behövde.
2. Vintern. Jag pallar inte längre att allt ska vara en kamp. -15 graders snö, 5 lager kläder, trafikproblem... Det är som att leva i ett slags iskallt fängelse utan att ha någonstans att ta vägen.
3. Ingen träning. Ok, bara tillfälligt eftersom jag är sjuk i helgen.
4. Ingen daglig kontakt med vänner. I Uppsala har jag så många vänner och alla nära mig. Alltid är det någon som vill fika eller luncha! Här har jag typ 3-4 vänner. Men de jobbar och har partners... Så man får nöja sig med det lilla man får.
5. Mitt långdistansförhållande. Japp, där kom det. Det är inte så himla roligt just nu. Allt han säger blir fel, jag blir bara arg och frustrerad på honom, fast han är sitt normala, underbara jag. Att tänka på VÅR framtid ger mig magsår... Jag flyttar? Han flyttar? Arbetsvisum? Jobb? Argh, huvudvärk. Varför väljer jag alltid att ha JOBBIGA förhållanden?

Så, nu vet ni.