Överväldigad

Klockan är bara 01 men er kära Naffe är redan trött. Det blir väl så när man börjar få regelbundna jobb- och sovtider. Senaste månaden har jag ju i princip gjort vad jag vill och sovit när jag vill. Men nu är januari över. Januari. Jag vet inte hur den månaden gick så fort. Det fruktade exjobbet lämnades in, den underbara examensdagen kom, min älskade pojkvän hälsade på, vi reste till Madrid och Paris och vi spenderade hans tid i Sverige med att träffa mina vänner och min familj. Svisch, svisch sade det och plötsligt blev det februari och praktikdags... Galet.

Jag har nog inte "landat" i mig själv riktigt än. Känner mig varken glad eller ledsen, pigg eller trött. Utan jag går bara runt och gör som jag blir tillsagd. Är lite i chocktillstånd över att jag är så lycklig. Jag är en ung, duktig och lyckosam tjej som har allt jag kan önska mig. Det är väldigt överväldigande.

En sak som är väldigt överväldigande och som har påverkat mitt humör på sistone är hur starka jag och A har blivit i vår relation. Mina närmaste vet hur mycket jag har gnällt, tvivlat och tvekat över hur vi ska kunna klara det här distansförhållandet. Men nu när han har varit här, träffat alla jag älskar och när han säger att han skulle kunna flytta hit om jag inte vill bo permanent i USA... Åh, min älskade A.

Jag skulle kunna skriva något långrandigt om hur mycket vi älskar varandra och tror på det här förhållandet, men jag ska inte vara melodramatisk, hehe. Det finns inte så mycket jag kan tvivla över längre om oss. Situationen är som den är, men vi får ta en dag i taget och försöka fixa detta! Men bara tanken att han älskar mig, kämpar för mig och tror på oss, gör att jag går runt och ler hela dagarna.

Photo by Björn