När jag kom att tänka på att det har gått ett år sedan min morfar gick bort, kom jag på att det har gått ett år sedan jag träffade A. Har jag berättat hur vi träffades? Vi försöker alltid dra historien om att vi träffades i ett soppkök för hemlösa, men det är ingen som går på det. Well, here it goes. Historien är lång, så slå er ned med en kopp te, mina vänner.
Vi träffades 17:e februari 2010. Jag, Elena, Julius och Julius' vän var på Dream i Sac och de hade Mardi Gras-tema. Jag fick beads (plasthalsband) i entrén fast jag inte flashade några boobs (som är traditionen på Mardi Gras). Vi fick massa gratisdrinkar eftersom Julius' vän känner bartendern och vi var alla fulla som as. Plötsligt började Elena och Julius stöta på varandra och jag kände mig som tredje hjulet. Jag dansade en stund med Julius' halvafrikanska vän som bara kunde "grind" (jucka på tjejen...) sedan dansade jag med en söt, vit kille som berättade att han nyss fyllde 21 (OMG!)... Och plötsligt såg jag A.
Åh, vilket leende. Och jag gillade att han var lång för att vara asiat. Han var klädd i flanellskjorta, jeans, Converse och inte alls sådär amerikanskt ghetto eller äckligt flashigt. I'm gonna hit that, kommer jag ihåg att jag tänkte självsäkert (kom ihåg, jag var onykter). Vi utbytte några blickar på dansgolvet, men när jag såg att han dansade med någon tjej tänkte jag: "ah well, killen har flickvän, I guess I'm not gonna hit that!" och dansade vidare. Efter ett tag tröttnade jag dock på att vara tredje hjulet mellan Julius och Elena och gick och ställde mig vid baren med min drink. Några killar stod där och vi pratade lite. Plötsligt stod HAN bredvid mig i baren.
Vi sade hej och log mot varandra. Sedan började vi prata om... något (vid det här laget var både han och jag för fulla för att minnas vad vi pratade om) och presenterade oss för varandra. Jag gissade rätt på första försöket att han var filippin, han gissade rätt att jag var vietnames på... Sjunde försöket? Han gissade aldrig på svensk. Han bjöd mig på en drink (rum&coke) och det slutade med att vi pratade (skrek för att överrösta musiken), dansade, bytte nummer och gav varandra en godnattkyss när jag gick. Yes, jag har aldrig spelat svårfångad (och det funkar varje gång).
Tog kvällen slut där? Haha, jag skulle kunna vara pryd och ljuga och säga ja. Men nej, han ringde mig 5 minuter efter att jag lämnade klubben i en taxi. Han ville träffa mig, prata, lära känna mig och erbjöd sig att hämta mig på campus. Oh no, tänker ni. Men min intuition (eller min promillehalt) sade mig att jag kunde lita på den här killen och jag gjorde det. Och vet ni vad vi gjorde hela natten?
Vi satt och pratade. Och pratade mer. Bara pratade. Tills vi somnade och han väckte mig klockan 7 för att han var tvungen att åka till Lake Tahoe med sina kusiner. Han skjutsade mig till campus och sade: "You better call me". Jag tänkte "yeah right, vi kommer aldrig att ses igen" och kände mig lite dissad. Men han ringde mig när han var i Tahoe och han ringde mig när han kom tillbaks till Sac. Han sade att han hade tyckt om att bara sova med mig (fjäsk för att få mig i säng, tänker ni).
När vi sågs första gången efter den kvällen, kom jag ihåg att jag tänkte: Oj, såg han ut sådär? Minnet från vår första kväll var ju lite luddigt. Vi dejtade i smyg (jag ville inte berätta för Elena, eftersom jag var hennes singel wingwoman). Vi hade ett allvarligt samtal om att "keep it nice and easy" eftersom vi inte ville bli sårade när jag skulle åka hem till Sverige. Men när han åkte på semester till Filippinerna i maj saknade jag honom. Och han saknade mig. Vi Skypade jämt, fast han var ute och reste och skulle njuta av semestern. Efter en blöt kväll ute med sina kusiner skrev han på Skype: "I think I'm falling for you". Jag svarade med typ "aaawe, really?" och han mobbar mig fortfarande för det.
I'm telling the truth and nothing but the truth. Ni kan läsa om när vi började dejta i februari här och om första kvällen jag träffade honom här. Tänk att jag redan kände här att han skulle hänga med ett tag... Och här är vi. Jag i Sverige och han i California. Vi försöker pussla ihop våra liv så att vi kan ses typ nån månad på ett år. 30 dagar på 365 dagar och det är värt det. Kärlek, kallar några det. Kämpaglöd, kallar jag det. En tillfällig kväll kan leda till något stort. Våga satsa och ge inte upp!
I love you, A.
17 februari 2010, Dream in Sacramento - kvällen jag träffade han med stort A.
No comments:
Post a Comment