Nu är jag lite sur. Jag förstår inte. Är jag en egoistisk vän? Förväntar jag mig kanske för mycket av mina vänner? Är jag självisk som vill ha mina vänner runt mig på min examensdag? Det kanske bara är jag som skulle åka över halva landet, korsa en snöstorm och själv försöka hitta till en väns fest med hjälp av karta och kompass bara för att göra denne glad? Tydligen är det inte ömsesidigt... Inte ens på min examensdag som är en en-gång-i-livet-händelse kan vissa av mina vänner visa lite spontanitet och glädje inför att fira mig. Det är bara tjat och gnabb om hur man ska hitta i Uppsala och var man ska byta om och hur kallt vädret är...
Ack ack. Ju äldre man blir, ju färre vänner har man, säger dem. Jag är så trött på det påståendet. Jag kommer alltid att försöka ställa upp för mina vänner. Nyåret kunde jag ha varit bekväm och stannat hemma med mammas goda mat eller åkt på fest i Linköping, men jag åkte totalt 6 timmars tåg för att vara med mina vänner i bara 24 timmar totalt. Jag har svarat i telefon mitt i natten för att prata med ledsna eller fulla vänner, jag har hoppat på ett tåg vid midnatt för att spontanfesta med vänner, jag har struntat i en viktig föreläsning för att luncha med en vän som bara är en timme i stan. Det är för att jag älskar mina vänner och vill visa min uppskattning.
Sedan vill jag förstås tacka alla underbara vänner som faktiskt inser att examen är en stor grej för mig och har planerat om jobb och plugg bara för att kunna fira mig. Jag älskar er så mycket.
No comments:
Post a Comment