Ni som har hängt med ett tag vet ju hur mycket jag klagat och gnällt på att jag och min käre långdistanspojkvän typ aldrig hörs nu för tiden. Sedan han gick tillbaks till sitt gamla finansjobb som är på dagtid och jag börjat praktisera på apoteket 10-18 varje dag, har kommunikationen fått lida. Jag går till jobbet när han går och lägger sig och när han kommer hem från jobbet har jag redan gått och lagt mig. Han har ett superstressigt jobb och hinner kanske skriva "hi love, how are you" på Yahoo-chatten som max. Om vi hade tur hördes vi på helgerna och då var det tur om vi båda var på humör för att prata, annars blev det inte så mycket gullegull där inte.
Men vi pratade om det och han förstod att jag behövde höra från honom oftare. Nu försöker han smsa varje dag och ringa mig när han kan. Jag försöker att ringa honom också, utan att känna mig som en needy girlfriend... Mailandet kunde vara bättre, men ingen är perfekt. Det tog ett par påminnelser innan han ändrade sig, men det gick. Han är underbar som alltid försöker göra mig glad.
Det viktiga, mina kära väninnor, är att inte förvänta er för mycket av era män (ingen är Don Juan), men samtidigt våga ställa krav (rimliga krav, tjejer).
My happy bf...
No comments:
Post a Comment