På västfronten intet nytt

Kanske ska döpa min blogg till det istället. Bli en sådan där anhörig-blogg. 

Skypeade med Anthony nyss. Han har inte fått några konkreta resultat ännu.  På scanningen såg de något i området runt hans lungor, men de vet inte säkert. Hans arm måste de förmodligen operera igen, där finns tumörceller som ligger under en nerv, som de i sådana fall måste skära av. Operationen kan leda till en permanent förlamad vänsterarm/hand. Som sagt, de vet inte mycket än... Hans kirurg, som han träffade idag, skulle få expertråd från två experter och höra av sig idag. Så vi väntar... 

Jag är bara så glad över att jag får se hans stiliga ansikte framför mig på skärmen och jag fortfarande kan få honom att skratta. Idag var jag så sjukt orolig på bussen hem, men när jag väl såg honom grät jag ingenting. Var bara lugn och glad och berättade roliga anekdoter om jobbet och vårt spöke hemma (ska berätta för er också!). Han sade "Baby, do you know how good you are at calming me down?". Precis det jag vill höra.

Nu sover han, men jag bad honom lämna Skype på en stund. Har suttit här och skrivit och lyssnat på hans andetag och snarkningar. Trots att vi är tusentals mil ifrån varandra, känns han så nära just nu. Jag är så lycklig som har en så fantastisk pojkvän.

Ni som vill veta mer, sök på epithelioid sarcoma.

Om ni kisar ser det ut som han har afro-hår. Vilket jag har jätteroligt åt! 

Min älskade, älskade Anthony.