Denna bild har cirkulerat på Facebook ett tag nu och jag fnissar lite varje gång jag läser den här texten. Varför har man blivit så besatt av att visa alla vilket "perfekt" liv man har? Vad gjorde vi för 10 år sedan när vi gjorde något roligt: till exempel klarade en tenta eller förlovade oss? Vi ringde väl de personerna som betydde något och berättade det för dem och livet gick vidare. Men nu... Nu ska alla i ens bekantskapskrets älta ens uppgångar och nedgångar. Helst ska de like-a ens uppgångar.
Men jag fnissar också lite åt texten för att den påminner mig lite för mycket om mig själv. Jag skulle lätt kunna skriva en sådan status eller blogginlägg. Dock tror jag att jag har läsare här för att mitt liv inte är perfekt också. Jag hoppas att jag visar mer än bara en "perfekt" fasad. Att jag visare er att trots motgångar så måste man kämpa på för att uppnå sina mål! Och det gillar ni väl hos mig?
Fast lite "narcissistisk, machiavellisk och psykotisk" är jag allt ibland, haha.
3 comments:
It is also true that the circle of our friends (or at least of my friends), some 20 years ago, was restricted to those living in and around my hometown. Plus a couple of penpals. Today, not just friends, but families and significant ones live scattered around the world. And you know what I mean! :-)
Yes, that is true. But instead of calling my mom or skype with my best friend to tell them something exciting, do I have to put it on Facebook so that my 600+ "friends" know about it too? ;)
if I understand how FB works now-a-day, I guess just 60 out of 600+ will see your status anyway! :-P
Post a Comment