Room 501 - day 1

Idag hälsade jag på morfar på sjukhuset för första gången. Jag tänkte gå upp klockan 9 men gick upp halv 11. Trött. Det snöade och jag hade på mig två lager av allt. Jag tog en buss, tunnelbana och en till buss för att komma till sjukhuset. Gick genom mintgröna korridorer med leende sjuksköterskor och hostande åldringar. Åkte en hiss med en gammal brittisk gentleman till läkare. Gick genom ett virrvarr av korridorer och rum med sjuka människor. Stannade vid rum 501. Tvekade en sekund.

Det första jag såg var dock inte min morfar utan 2 andra åldringar, en sköterska och min moster. Men sedan såg jag honom. Han såg så liten ut. När jag gick närmare och min moster hojtade till plirade han på mig med sina intelligenta och klara ögon. Han kom ihåg mitt namn och visste exakt vem jag var. Ett leende. En svag handskakning. Jag log till min förvåning också. Han verkade så svag och trött, men järnviljan fanns där. Han sade att han var glad att jag var där. Jag sade att jag också var glad. Jag berättade att det snöade ute. Han såg sorgsen ut och sade att han inte varit ute på länge...

Jag spenderade dagen med att sitta vid min morfars sida. När han sov lekte jag med min laptop, och kollade på "Veronika bestämmer sig för att dö" (Paolo Coehlo, dåligt val i dessa tider). Jag hjälpte honom med middagen som han åt galant och läste lite ur en vietnamesisk tidning för honom. Försökte småprata om ditten och datten. Det kändes så bra. Att kunna göra något för honom. Även om det var en sån liten grej som att räcka honom hans tekopp. I slutet av dagen kom hans vänner in med blommor och min moster hämtade mig för att skjutsa mig hem.

Min moster tycker att jag ska åka på lite utflykter så jag inte blir uttråkad. Men just nu känns det så avlägset att ens vika från morfars sida för att åka hem och sova. Hon frågade mig även över middagen om jag visste vad palliativ vård är. Det vet jag efter år av apotekarstudier. Då slog det mig att han kommer att lämna oss. Jag fick nästan panikångest. Hon berättade att morfar inte ville acceptera att han är slutskedet nu utan att han fortfarande vill att man sköter hans blommor tills han kommer hem. Det är så sorgligt. Min starka morfar... Denna man som känt så fysiskt avlägsen, men ändå alltid funnits i mitt liv, är plötsligt här framför mig och jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Jag vill bara göra allt för att få honom att må bra. Har ni varit med om något liknande och har tips på hur man muntrar upp och ser till att han är vaken och pigg, berätta gärna. Funderar på att ta med lite foton och sätta upp på hans anslagstavla på rummet. Kanske köpa lite kakor som jag vet att han gillar och kan äta nu. Ta hand om era nära och kära och uppskatta varje minut ni har med dem! En dag är det för sent.