Idag hade jag en medelålders dam med utländskt ursprung som kom in på apoteket när jag stod och konsulterade en annan kund. Jag tittade upp och log välkomnande mot henne och hon hälsade tillbaka leende. Jag fortsatte prata med min kund och hon fick hjälp av min kollega. Sedan kom hon fram till mig i kassan och jag tog betalt. Under hela tiden log hon ett strålande leende mot mig och jag strålade tillbaka. När vi var klara sade hon "Tack så jättemycket för hjälpen. Du är så snäll... Och du är så vacker!". Gissa om jag rodnade.
På något sätt påminde hon lite om min lilla mamma. Min mamma kan också kommentera helt spontant på butiksbiträden och folk hon ser på stan. Snälla kommentarer förstås. Varför är vi svenskar så dåliga på att ge varandra komplimanger och uppmuntran? Utomlands kommer det jämt främlingar, unga som gamla, killar och tjejer och ger mig komplimanger om mina kläder, mina vader (!) eller bara att jag är fin just då.
Ibland skulle jag vilja berätta för en äldre kund vilket vackert leende hon har när hon ler och att hon då ser 20 år yngre ut. Men jag vill inte bli betraktad som fjäskig eller onormalt påträngande. Konstigt, va? För det är ju så härligt med spontana och varma människor. Fler sådana i världen!
Nog med filosoferingar, dags att sova.
 |
| En sliten men glad apotekare i vinröda brallor |
No comments:
Post a Comment