Idag när jag satt och pluggade tittade jag upp och fick se denna mysiga syn. Mina föräldrar satt vid varsin ände av bordet och höll på med sitt. Blev nästan lite rörd av den bilden. Tänk på allt de har gjort för mig. Om de inte hade skyddat, hjälpt, uppmuntrat, peppat och tjatat på mig, var hade jag varit idag?
För att vara första generationen vietnameser i Sverige har de lyckats väl. Tänk er själva att komma helt själva, som vuxna till ett land där ni inte kan språket, kulturen och normerna. De har kämpat med språket, utstått den dolda rasismen och fått hundratals nej på deras jobbansökan. Inga släktingar har funnits där för att hjälpa dem. Ändå har de har alltid sett till att vi barn har mat på bordet, tak över huvudet och (relativt) fina kläder på oss. De har hjälpt mig med allt från multiplikationstabellen till Shakespeares Sonnet 21. Och se var vi är idag. Apotekare, blivande psykolog och blivande civilingenjör.
Därför blir jag så arg och frustrerad på de invandrare som kommer till Sverige och inte kämpar för ett nytt liv i Sverige utan bara drar hit sina släktingar, skiter i att lära sig svenska och lever på bidrag. Det värsta är att de inte tar bättre hand om sina barn. Barnen som har all chans i världen att bli något i Sverige med ett gratis skolsystem, blir istället kriminella och utan framtid... Och kom inte och prata om att föräldrarna är krigstraumatiserade och inte kan skapa ett nytt liv. Mina föräldrar levde de flesta av sina unga år under Vietnamkriget och har varit med om allt från svält, död och bomber. Det är ingen ursäkt. Kan mina föräldrar, kan dem.
Om ett år kommer jag inte att sitta här... Då kommer jag att ha startat mitt liv med Anthony. Mina föräldrar kommer att hälsa på och vi kommer att hälsa på dem. Men jag kommer inte att leva under samma tak med mina föräldrar någonsin igen (om inget oväntat händer).
Jag kommer dock aldrig, aldrig att glömma dessa stunder då jag känner mig som den tryggaste och mest älskade barnet i världen. Tack för allt, mamma och pappa! Älskar er.
2 comments:
Hej Naffe!
Jag har en fil på min laptop som heter "my life". Där sparar jag alla bilder som jag gillar, och inspirerar mig. En mapp med bilder som jag vill att mitt liv ska vara baserad på...
Jag undrar om jag får spara denna bild på dina föräldrar i min inspirations mapp?
Jag vill att när jag blir i deras ålder, kunna ha en sådant lugnt och tryggt hus. Och (kanske, kanske) ett barn som uppskattar mig så mycket som du uppskattar dina föräldrar...
Kram på dig!
Mina
Det är klart du får, fina Mina! Tack för fina ord! Kram
Post a Comment