Smärta

Idag blev jag stucken för mitt blodprov. Vet inte om sköterskan prickade en nerv eller liknande, men jag har fruktansvärt ont där hon stack mig. Det börjar bli ett grönt blåmärke där redan. Konstigt, för det räckte med ett stick för testet (mina små vener brukar behöva flera stick...) men sticket gjorde så ont och det gör fortfarande ont nu. Har tagit en stor Panodil, men inte hjälper det. Kan inte ens sträcka ut armen ordentligt, så ont gör det.

Men så tänker jag på min lilla mamma som ligger själv på sjukhuset nu. Jag fick prata med henne vid kl 20 och hennes trötta röst gjorde mig tårögd och svag i benen. Hon är väldigt trött. Hon hade inte lycktas behålla middagen utan har fått en näringsdryck istället. Stackarn, hon som måste äta för att må bra. Hon berättade även att det började göra ont, vilket betyder att bedövningen börjat släppa. Stackars älskade mamma. I morgon ringer hon när det är dags att hämta henne. Om man bara kunde ta över någons smärta bara för en liten stund...

Allt detta jag gått igenom har gett mig perspektiv. Vad gör ett litet blåmärke när min mamma ligger där nyopererad?