Maja, min Maja

Gammal kärlek rostar aldrig, finns det ett svenskt ordspråk som lyder. Ikväll pratade jag i typ timme med min gamla, gamla vän och vapendragare. På gymnasiet var vi oskiljaktiga. Man såg inte Maja utan Naffe och inte heller Naffe utan Maja. På vårt studentflak stod det till och med "Maja och Naffe såklart!" - ingen förstod varför, det gjorde knappt vi. Vi var så lika men ändå så olika. Hon var röd, jag var blå, hon kristen, jag halvkatolik, hon blond, jag svarthårig... Men ändå förstod vi varandra och var bästa vänner. Vi dansade street och hiphop tillsammans, fikade i timmar, pratade hela kvällarna, skrev ett USA-kritiskt arbete tillsammans... Vi var B1 och B-1. Haha. Vad hände sedan, undrar ni kanske?

Livet, antar jag. Jag flyttade till Uppsala, hon började på folkhögskola där hon träffade en fin kille. Jag åkte till USA och festade och hon förlovade sig med denna fina kille. Nu är hon student och snart gift och jag är snart apotekare men långt ifrån gift. Vi växte ifrån varandra på vart sitt håll, fick olika intressen, värderingar och livssyn. Vi höll kontakten sporadiskt, men livet kom emellan. Inget att gräma sig över, utan vi vill fortfarande varandras bästa och glädjer oss åt varandras lycka. I sommar befinner vi oss i alla fall i samma län, så vi ska försöka ses en del. Mitt hjärta gråter för att jag missar hennes bröllop, en stor och viktig dag i varje flickas liv. Men jag hoppas hon vet att jag verkligen ville finnas där för henne och kommer alltid på ett eller annat sätt att finnas där. Även om det är ett hav mellan oss.

Vi dansade bal tillsammans... Linköping 2005

Gjorde våra balpartners kära i oss... Haha, skämt åsido.

Vi åkte på en kryssning till Tallinn och söp i hytterna tillsammans.

Avskedsfest i min mammas trädgård innan jag flyttade till Uppsala.

Vi lekte bland löven i Uppsala tillsammans.

Då vi började ses mindre och mindre... Hos Filip.

På min och Helens 41-årsfest i Uppsala, här med Jack.

P.S. Tycker så mycket om dig, Maja.