No superwoman

Satt och drömde mig bort till USA. Vill vara hos A. Vill att han ska krama mig och säga att jag är världens bästa. Vill att han ska lösa alla mina problem.

Visst, det har varit en bra dag, men ibland känns det som min familj har en fasad som vi sätter upp för andra människor och oss själva om att vi är den perfekta familjen. Vi är verkligen inte en perfekt familj. Tvärtom. Jag är så besviken på vissa idag, men försökte att inte låta det överskugga firandet. Suck. Varför kan inte livet vara lätt? När man äntligen har funnit ro med pojkvännen och vännerna så krånglar familjen. Nog om det. Det är alldeles för privat för att jag ska utveckla här.

Dessutom oroar jag mig för jobbet. Har egenvårdstest på onsdag och vet redan nu att det kommer att gå åt skogen. Men det kommer ett omtest i juni. Man kanske inte alltid kan vara Superwoman och klara av 2 veckors praktik i USA, mördande jetlag och en veckas intensiva föreläsningar och seminarium i Uppsala OCH ett egenvårdstest på första försöket...

Dags att erkänna: My name is Naffe and I am no superwoman.