I går när jag gick till Hemköp på lunchen för att köpa mina ciabatta, stötte jag på en gammal herre som är regelbunden kund hos oss. Han är lite rund och gubbig och alltid trevlig och glad. Han stod bakom mig i kön och vi började småprata lite eftersom han kände igen mig och hälsade på mig först (det är min gyllene regel: i situationer utanför apoteket hälsa bara på kunder om de hälsar på dig först!). När han lade upp sina varor på rullbandet såg jag att han köpte en tidning, en Fanta och en Toblerone. Mysiga farbrorn skulle väl sätta sig någonstans och läsa sin tidning och småäta på sina snacks. Ensam. Plötsligt fick jag ett infall och tänkte nästan fråga honom om jag fick hålla honom sällskap på lunchen. Men jag förblev tyst och sade bara "ha en bra dag!" när jag gick. Jag är så svensk ibland.
Det gör så ont i mig att se äldre vara ensamma. När jag ser någon sitta själv på en restaurang eller köpa mat för en person... Det skär i hjärtat. Jag vill bara ge dem en stor kram och låta dem få komma och bo hos mig. Om jag var rik skulle jag starta sådana fritidsgårdar för äldre där de varje dag får komma och spela schack, sitta och läsa eller bara prata med någon som lyssnar på dem. Det skär i hjärtat att veta att jag kanske är den enda dem pratar med på en hel dag eller vecka. Jag vill verkligen inte och kommer aldrig att låta mina föräldrar vara ensamma när de blir äldre. Jag hoppas att de tar hand om varandra och att jag kan ta hand om dem så länge jag kan.
No comments:
Post a Comment