Jag och Sofie pratade om personlig stil och att det är svårt att uttrycka sig stillmässigt i Sverige och speciellt en stad som Linköping. Visst finns det stylish brudar här också, men alla stöps i ungefär samma mall och om man skulle sticka ut med en fantastisk klänning eller en cool hatt känner man sig lite som en alien. Jag gick igenom gamla bilder från USA (ja, jag är en gammal kärring som älskar att vara nostalgisk) och kommer ihåg den tiden jag hade kort hår, slitna jeans, mängder med coola smycken och en garderob fylld av accessoarer. Det var mycket hattar, hårband och sjalar. Jag var singel, partyprinsessa och tyckte att jag var sjuk snygg. Och det var jag ju! Varför vågar jag inte se ut så där längre?
En dålig ursäkt som jag hittar på är att jag inte är singel längre, så det finns ingen anledning att öka sin aktie på köttmarknaden. Så länge Anthony älskar mig, behöver jag bara se ut som mig själv. En annan ursäkt är ju förstås att jag jobbar på apotek, jag kan ju inte gå runt med massor smink, galna naglar och ett hårband i pannan om jag vill se professionell ut. Eller? Jag försöker i alla fall se lite roligare än de flesta apotekspersonal jag stött på, men ibland saknar jag att sticka ut lite mer. Ah, får väl acceptera att jag börjar bli gammal och tråkig.
Gammal och tråkig apotekare.
 |
| Vi minns Naffe åren 2009-2010 |
No comments:
Post a Comment