Oro

Vi människor är flockdjur. Vi känner av varandras känslor och påverkas lätt av varandra. Det är vår svaghet och vår styrka. 

När jag kom hem från gymmet var jag hög på endorfiner och så glad över att bussens kortläsare inte funkade så jag fick åka med gratis (de små sakerna i livet!). Men så kom jag hem till ett mörkt kök där mamma och pappa satt vid matbordet. Mamma såg så trött ut, hon är den som skämtar och skrattar när hon är som svagast, men nu satt hon bara där och såg så trött ut. Mamma har mest sovit hela dagen idag efter sjukhusbesöket och är fortfarande trött. Ingen feber i alla fall, men varm och trött. Jag slog mig ner och käkade middag och pappa försökte skämta och prata med oss för att dölja sin oro. Jag försökte berätta roliga historier från apoteket för dem men jag såg hur mamma somnade hela tiden vid bordet och pappa kunde inte sluta titta på mamma. Han såg så orolig ut att mitt hjärta brast.

Jag påverkas väldigt lätt av andras känslor och åsikter. Min pappa är orolig över hur min mamma ska klara sig och hur det ska gå när jag flyttar. Han har alltid haft mammas stöd i allt och när hon inte kan ge honom stöd så klamrar han sig fast vid närmsta person, vilket är mig. Han säger inget rakt ut, men jag vet att han är orolig för vad som ska hända om mamma och jag försvinner. Hans oro och rädsla smittar av sig på mig och nu sitter jag här med en klump i magen som inte ens tårar kan lösa upp.

Jag vet att jag måste vara stark, men just nu har jag smitit upp på mitt rum så att ingen ska se mig gråta. Om jag satt och lipade nere i köket så hade det bara spritt ännu mer oro och rädsla. Jag ser mitt FUCK CANCER-armband skymta på armen genom tårarna och jag blir bara så arg. Varför ska min mamma gå igenom detta? Har hon inte gått igenom tillräckligt i livet?!

Jag vet, det är bara att kämpa på och vara stark och positiv. Någon måste leda min familj, min lilla flock. Men just nu är det svårt när min lilla flock känner så mycket oro och rädsla.