Det känns bra nu. Första kvällen var jättekonstig. Jättekonstig verkligen. Jag menar, 4 månader har gått. Vi var båda nervösa och trötta, vilket ledde till att vi missförstod varandra och allt blev bara fel, stelt och gjorde oss ännu mer nervösa. Men nu är det, för att citera A "like you never left". Vi har våra stunder då vi trippar på tå runt varandra eftersom vi inte vet vad den andra tycker och tänker (4 månader gör att man glömmer bort hur det är att vara med varandra). Men oftast löser vi det ganska snabbt genom att prata. Vi är vuxna människor och det känns bra.
När folk här frågar oss hur och vad vi ska göra med vårt förhållande säger vi "we just take it one day at a time". Det är sårande för mitt hjärta att höra och säga detta. Vem vill egentligen ta en dag i taget med personen man älskar? Man vill ju bara lova varandra kärlek för alltid och planera en framtid tillsammans. Men det är praktiskt omöjligt för oss. Dock är det en lättnad för min hjärna att veta att oavsett vad som händer så är det ok. Livet går inte under. Vi kan bara ta en dag i taget med vår situation. Men den inställningen blir man inte så besviken om det inte funkar. Bara lite.
Det är en stor grej att träffa familjen här i USA. Speciellt för A som är väldigt tajt med sin familj. Vi är olika på det sättet, han har sin stora familj och få vänner och jag har min lilla familj och mina många vänner. Så bara det stora steget han tagit, att presentera mig för hans familj är stort för honom. Det visar ju hur mycket han älskar mig och vill satsa på mig. Det borde ge mig den bekräftelse jag behöver, eller hur? Istället är jag dum och kräver bekräftelse på annat håll. Suck, att man aldrig blir nöjd.
Nu vet ni hur läget ligger till. Uppskattar verkligen ni vänner som ibland hojtar till på Facebook eller MSN. Vill inte känna att ni har glömt mig, så hojta till då och då. Saknar er.
Fantastisk solnedgång i måndags när vi var på väg till Fairfield. Tagen från en snabb bil, sorry.
No comments:
Post a Comment