Vaknade idag vid 09.30 av ett sms från min baby. Han hade varit på sin kusins bröllop och saknade mig. Vi har inte hunnit prata ordentligt på länge. Först jobbade han dubbla pass förra veckan, sedan kom min BFF denna vecka och den här helgen har jag levt loppan i Stockholm. Från att ha pratat varje dag till nästan ingenting, gjorde det stor skillnad.
Vi var båda överens om att det finns många stunder nu när man inte saknar varandra alls. Det behöver ju dock inte betyda att vi inte älskar varandra längre utan bara att man har nått det stadiet. Vi har det ganska stabilt. Vi pratar nästan varje dag, vi håller kontakt med sms eller Skype och det viktigaste: vi litar verkligen på varandra. Ett sådant här förhållande hade aldrig kommit någonstans om det inte fanns tillit. Det handlar lite om överlevnad. Man måste förmå sig att leva sitt liv och ha roligt och skratta utan att sakna varandra! För trots allt vill vi ju bara att den andra ska vara lycklig.
Men trots de där stunderna, så ler jag alltid som en idiot när jag ser att jag fått ett sms från honom och när jag ser honom le på webcamen så blir jag alldeles varm inombords. Kärlek.
No comments:
Post a Comment